Är tidpunkten för firandet av den judiska påsken viktig för de kristna?

JESUS KRISTUS, kristendomens grundare, instiftade åminnelsen av sin död (Herrens aftonmåltid) på en dag som var kännetecknad av ett årligt firande: den judiska påsken. Med tanke på att det förhåller sig så, är det rimligt att Herrens aftonmåltid också skulle vara ett årligt firande. Följaktligen bör tidpunkten då påsken hölls avgöra när åminnelsen av Jesu död bör firas. De kristna finner därför att de har mer än ett flyktigt intresse av att få klart för sig när påsken hölls. Det är viktigt, eftersom de har fått befallningen att fira åminnelsen av Jesu död. — Luk. 22:19.

Enligt den judiska kalendern infaller årsdagen för firandet av påsken i månaden Nisan. Beträffande lammet eller geten som skulle ätas vid påskmåltiden befallde Jehova Gud: ”I skolen hava det i förvaring intill fjortonde dagen i denna månad; då skall Israels menighets hela församling slakta det emellan de två aftonstunder.” — 2 Mos. 12:6, Åk.

Vad betyder uttrycket ”två aftonstunder”? Har det någon betydelse för tidpunkten för firandet av påsken?

I den judiska traditionen framställs i allmänhet tiden mellan ”två aftonstunder” som tiden från middagen (när solen börjar dala) fram till solnedgången. Eftersom israeliterna räknade sin dag från solnedgång till solnedgång, skulle detta betyda att påskalammet slaktades före den solnedgång som den 14 Nisan slutade med och den 15 Nisan började med. Om detta var riktigt, skulle själva påskmåltiden ha ätits i Egypten den 15 Nisan, och israeliterna skulle inte ha lämnat Egypten förrän den dagen.

Men den traditionella judiska uppfattningen beträffande ”två aftonstunder” stämmer inte överens med bibelns skildring i 2 Moseboken 12:17, 18. Där läser vi: ”I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag såsom en evärdlig stiftelse. I första månaden [Nisan eller Abib], på fjortonde dagen i månaden, om aftonen, skolen I äta osyrat bröd.”

Om påskalammet hade slaktats vid den tidpunkt som framhålls i den judiska traditionen, nämligen under den sista fjärdedelen av den fjortonde dagen, som slutade vid solnedgången, kunde israeliterna inte ha lämnat Egypten ”denna samma dag”. Den händelse som gjorde det möjligt för dem att ge sig av var de egyptiska förstföddas död. Men eftersom detta skedde vid midnatt, skulle det inte ha inträffat förrän omkring sex timmar efter det att den 14 Nisan gått till ända. — 2 Mos. 12:29.

Därför måste vi vända oss till en annan källa än den judiska traditionen för att få reda på när påskalammet slaktades och därpå åts. Vi behöver granska bibeln för att avgöra innebörden i uttrycket ”två aftonstunder”. När vi vänder uppmärksamheten mot 5 Moseboken 16:6, lägger vi märke till att i fråga om den första aftonstunden åsyftas en tidpunkt som är avsevärt senare än middagen. Anvisningarna till Israel lyder: ”Du [skall] slakta påskoffret om aftonen, när solen går ned.” Den första av dessa ”två aftonstunder” avser uppenbarligen tiden då solen går ned, under det att den andra aftonstunden skulle motsvara den tid då solens återspeglade ljus eller aftonglöden upphör och mörkret faller.

Denna förklaring av tiden mellan de två aftonstunderna har också framlagts av den spanske rabbinen Abraham ben Meir Ibn Esra (1092—1167 v.t.), såväl som av samariterna och de karaitiska judarna. Det är denna uppfattning som framlagts av sådana lärda män som Michaelis, Rosenmüller, Gesenius, Maurer, Kalisch, Knobel och Keil.

När vi betraktar bibelns hela vittnesbörd, kan vi förstå att påskalammet slaktades vid solnedgången, när den 14 Nisan började, och själva måltiden åts senare den kvällen. I överensstämmelse med traditionen äter judarna i vår tid påskmåltiden den 15 Nisan, men denna sedvänja har inget stöd i den Heliga skrift. Den korrekta årliga åminnelsedagen är den 14 Nisan.

Jesus Kristus måste således ha ätit påskmåltiden tillsammans med lärjungarna den 14 Nisan ”när det ... hade blivit afton” och därefter ha instiftat Herrens aftonmåltid. (Mark. 14:17; Matt. 26:20—28) Jehovas kristna vittnen firar därför åminnelsen av Kristi död på denna årliga åminnelsedag, nämligen efter solnedgången den 14 Nisan.