Frågor från läsekretsen

● Bör balsameringen av patriarken Jakob betraktas som ett exempel för de kristna att följa, eller varför företogs den?

Det finns inget som tyder på att det förhållandet att Jakob blev balsamerad skulle vara ett exempel för sanna gudsdyrkare. Balsameringen tycks snarare ha utförts på grund av tillit till Guds löfte att ge Abrahams säd ett land.

När Jakob dog i Egypten lät hans son Josef egyptiska läkare balsamera kroppen. (1 Mos. 50:2, 3) Bland de forntida egyptierna var det vanligt att balsamera de döda. De gjorde det uppenbarligen därför att de trodde att den bevarade kroppen behövdes för att personens själ till slut skulle kunna återförenas med den. Men varken Jakob eller Josef omfattade den hedniska läran om själens odödlighet. Båda hade den rätta insikten att de döda som får gagn av Guds föranstaltning går till ”scheol”, mänsklighetens gemensamma grav, varifrån Gud med tiden skall uppväcka dem. (1 Mos. 37:35; 42:38; NW; Åkeson; Hebr. 11:21, 39, 40) Varför lät Josef då balsamera Jakob?

Jehova Gud hade ingått ett förbund med Abraham om att ge hans säd eller efterkommande Kanaans land, det utlovade landet. (1 Mos. 15:16—21) Redan innan denna säd fick landet till arvsbesittning, blev Abraham och Isak begravda där i en grotta som tjänade som familjegrav. Men när Jakob var nära döden bodde han och hans familj i Egypten. Hade han förlorat tron på Guds löfte, och drog han den slutsatsen att hebréerna för all framtid skulle bo i Egypten? Visst inte. Han tog löfte av Josef att denne skulle begrava honom tillsammans med hans fäder i Kanaan. På så sätt lade Jakob i dagen sin tillit till att Gud skulle ge Abrahams ättlingar detta land. — 1 Mos. 49:29—33.

För att kunna uppfylla Jakobs önskan måste Josef föra kroppen till Kanaans land. Men om inga förebyggande åtgärder vidtogs, skulle kroppen ruttna innan den långa, varma resan var slut. Genom att dra nytta av balsameringskonsten, som var så lättillgänglig i Egypten, kunde Josef bevara kroppen tills hans far blev begravd i det land Jakobs ättlingar skulle få ärva. — 1 Mos. 50:2, 3, 7—14.

Omkring femtiofem år senare bad Josef själv att man skulle föra hans ben med sig, när Gud slutligen skulle föra israeliterna ut ur Egypten. Således visade Josef att han också var övertygad om att Gud skulle uppfylla sitt löfte om att ge Abrahams säd ett land. Följaktligen blev också Josef balsamerad i Egypten, och i samband med uttåget fördes hans kvarlevor ut ur detta land. — 1 Mos. 50:25, 26; Jos. 24:32; Hebr. 11:22.

Senare generationers hebréer ansåg visserligen att en människas begravning var en viktig åtgärd, men det finns inget vittnesbörd om att de balsamerade sina döda. (1 Kon. 2:31; 2 Kon. 13:21; Ps. 79:1—3; Jer. 16:4) I stället för att använda egyptiska balsameringsmetoder, som innebar att man måste behandla kroppen under flera veckora, begravde hebréerna sina döda kort efter döden, ja redan samma dag. — 5 Mos. 21:23; 1 Mos. 50:2, 3.

Detta skedde med Jesus. Han blev begravd samma dag som han dog. Vad gjorde man med hans kropp före begravningen? Vi läser: ”Så tog de Jesu kropp och band om den med linnebindlar tillsammans med de välluktande kryddorna, alldeles på det sätt som judarna har för sed att förbereda för begravning.” (Joh. 19:40) Och även om några lärjungar kom till hans grav efter sabbaten för att lägga en del ytterligare kryddor på hans kropp utanför svepningen, är det uppenbart att inget försök gjordes att balsamera kroppen genom någon långvarig behandling med konserverande medel såsom man gjorde i Egypten. Att ”det sätt” man hade ”för sed att förbereda för begravning” i Jesu fall inte avsåg att man använde en konserverande balsameringsmetod framgår av berättelsen om Lasarus. Fastän hans kropp förmodligen hade behandlats på vanligt sätt, räknade hans familj med att kroppen på fjärde dagen efter döden redan skulle ha börjat ruttna och lukta illa. — Joh. 11:39.

De första kristna tycks i allmänhet ha följt de judiska sedvänjorna vid begravning. Det betydde snabb begravning utan anlitande av komplicerade balsameringsmetoder. (Apg. 5:5—10; 9:37) Det finns således ingenting som tyder på att Jakobs efterkommande eller de första kristna betraktade Jakobs eller Josefs balsamering som ett exempel för dem att följa.

På de flesta håll på jorden är det i dag inte vedertaget bruk att balsamera de döda. I vissa fall kan lagen kräva balsamering, t. ex. om kroppen inte skall begravas på några dagar eller om den skall forslas lång väg. I Förenta staterna balsamerar begravningsentreprenörer vanligen en kropp även om den skall begravas genast eller skall kremeras. Men på de håll, där lagen inte kräver det, kan de anhöriga, för att undvika onödiga utgifter eller av andra personliga skäl, se till att balsamering inte sker.

Jakobs och Josefs balsamering behöver således inte betraktas som ett exempel de kristna måste följa. Men det är värt att lägga märke till att Gud i sitt ord inte gett något ogynnsamt omnämnande om att de blev balsamerade. Därför behöver kristna människor inte ha någon känsla av att man gör något oskriftenligt, om förhållandena skulle kräva balsamering.

[Fotnoter]