Vad menade den vise mannen?
VILKEN VISHET ÄR VERKLIGT BETYDELSEFULL?
SEDAN kung Salomo grundligt undersökt hela skalan av människornas angelägenheter, skrev han ner sina resultat. Angående sina ansträngningar att hjälpa andra att få gagn av hans efterforskning skrev han: ”Förutom att församlaren hade blivit vis, lärde han också folket beständigt kunskap, och han övervägde och gjorde grundlig efterforskning, på det att han skulle kunna sammanställa många ordspråk. Församlaren sökte finna de behagliga orden och skriva riktiga sanningsord.” — Pred. 12:9, 10, NW.
Enligt den grekiska Septuaginta lyder Predikaren 12:9, 10: ”Och dessutom, eftersom predikaren var vis, eftersom han lärde människorna vishet; för att örat skulle finna vad som är behagligt genom liknelser, gjorde predikaren flitig efterforskning för att finna tilltalande ord och redbarhet i skrift — sanningsord.” (Thomson; 1 Kon. 4:29—34; se också The New English Bible och Ginsburgs kommentar ) I sina skrifter försökte han nå läsarna med behagliga ord, med ett intressant och verkligt värdefullt stoff. Eftersom Salomo bistods av Guds ande, kan vi i våra dagar utan förbehåll godta hans slutsatser. De har dessutom bestått provet under tidens gång.
Vilken slutsats kom Salomo till när det gällde all den litteratur som fanns på hans tid? Han skriver: ”De visas ord är såsom oxpikar, och alldeles som indrivna spikar är de som hänger sig åt samlingar av tänkespråk; de har getts av en enda herde. Vad beträffar någonting vid sidan av dessa, min son, tag emot en varning: På framställandet av många böcker är det ingen ände, och att ägna sig mycket åt dem är tröttande för köttet.” — Pred. 12:11, 12, NW.
De mest värdefulla skrifterna är följaktligen de som återspeglar den ”ende herdens”, Jehova Guds, vishet. Att ägna överdriven uppmärksamhet åt andra lärdomskällor kan emellertid trötta ut en människa i onödan, utan att hon vinner så mycket av verkligt och bestående värde. I synnerhet när sådana skrifter är en produkt av världsligt resonemang och står i strid med gudomlig vishet, har de en skadlig inverkan och bryter ner tron. Å andra sidan kommer deras ord, vilka äger gudomlig vishet, att likt oxpikar sporra åhörarna eller läsarna att gå framåt i harmoni med den vishet som läggs fram. Och de som ägnar sig åt samlingar av tänkespråk — dvs. verkligt värdefulla, visa uttalanden — är lika spikar, eftersom deras goda ord, som återspeglar Jehovas vishet, kan styrka och stödja åhörarna.
Salomo sammanfattade hela sin undersökning med att säga: ”Slutsatsen, när allting har blivit hört, är detta: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse. Ty den sanne Guden själv skall dra alla slags gärningar till doms, i förhållande till varje förborgat ting, för att utröna om det är gott eller ont.” (Pred. 12:13, 14, NW) En hälsosam fruktan eller aktning för Skaparen kommer att skydda oss mot att anta ett dumdristigt levnadssätt som skulle kunna dra över oss oanade svårigheter. Att vi inser att ingenting undgår Skaparens uppmärksamhet kan också tjäna som en sporre för oss att hålla hans befallningar. Den Högste skall dra alla gärningar till doms, också de som är förborgade för mänskliga ögon. Guds befallningar är utformade för att främja vår eviga välfärd. Är det då inte rätt och verkligt vist att hålla dem?