Kan man förvänta att kyrkorna skall verka för fred?

● När politiska ledare misslyckas i sina ansträngningar att åstadkomma fred, kan man då räkna med att kyrkorna skall ge sina medlemmar motiv att vandra på fredens vägar? Det kan man inte, om historien är en mätare på deras handlingar. I en nyligen utgiven bok om kristendomens historia meddelar historikern Paul Johnson att under Hitlers tid var det så att både de katolska och de protestantiska kyrkorna ”på det hela taget gav massivt stöd åt [nazist]regimen”.

Han skriver: ”Biskop Bornewasser uppmanade de katolska ungdomarna i katedralen i Trier: ’Med höjda huvuden och fasta steg har vi trätt in i det nya riket, och vi är beredda att tjäna det med all den kraft vi har i vår kropp och vår själ.’ I januari 1934 träffade Hitler tolv evangeliska [lutherska] ledare, ... [som] utfärdade en kommuniké som förband ’den tyska evangeliska kyrkans ledare att enhälligt försäkra Tredje riket och dess ledare om sin ovillkorliga lojalitet’.” Offrandet av millioner katolikers och protestanters liv på båda sidor under andra världskriget var ett bevis för dessa kyrkors lojalitet mot Hitler. Lojalitet mot ”fridens Gud” fanns det inga tecken till. — Fil. 4:9; Jes. 2:4.

Johnson säger emellertid att av de religionssamfund som ”höll fast vid sina principer i tillräcklig grad för att ådra sig regelrätt förföljelse” var ”Jehovas vittnen de tappraste”. På grund av sin fredliga neutrala ståndpunkt i politiskt avseende ”tillbakavisade de varje [politiskt] samarbete med naziststaten. ... Många dömdes till döden för att de vägrade militärtjänst.” — Weidenfeld and Nicolson (London).