Frågor från läsekretsen
● Vilken vägledning ger bibeln i fråga om hasardspel? Skulle det till exempel vara fel av en kristen att satsa en mindre summa pengar i samband med att man spelar kort bara för nöjes skull?
Det finns inget stöd i bibeln för någon strikt regel mot varje form av ”insats”, oavsett hur liten den är. Men bibeln hjälper oss att inse att hasardspel är mycket orätt — det kan leda till uteslutning ur den kristna församlingen och till att man utestängs från Guds rike.
Det heter i Encyclopedia Americana: ”Hasardspel definieras vanligtvis som det frivilliga riskerandet av en penningsumma — som kallas insats eller vad — på utgången av ett spel eller någon annan tävling.” Bibeln behandlar inte direkt sådant hasardspel.
Domarboken 14:11—19 berättar om ett prov som Simson föreslog och som gällde betalning, men i stället för att vara ett slags hasardspel var detta en strategi som han använde, när han ”sökte sak med” fienden, filistéerna. Inte heller var lottkastningen i Israel hasardspel; det var ett sätt att få Guds vägledning och att avgöra tvister. (Ords. 16:33; 18:18; 1 Sam. 14:41, 42) Och även om hebréerna spelade spel och hade kapplöpningar, finns det inget som tyder på att de satsade pengar i samband med det. (Jer. 12:5) Hastings’ Enlcyclopædia of Religion and Ethics framhåller: ”Så länge som [israeliterna] ägnade sig åt jordbruk verkade de vara sällsynt befriade från hasardspelets fördärv. I Babylon började de ägna sig åt affärsverksamhet och beblandade sig med folk bland vilka hasardspel hörde till vardagslivet.” — Band 6, sid. 164.
I Jesaja 65:11, 12 (NW) nämns ”guden Lyckan”, som babyloniska hasardspelare såg upp till för att få hjälp. Den israelit som, enligt vad det sägs i dessa verser, dukade ett bord för sådana lyckogudar hade slagit in på en avfällig kurs.
Det enda fall omtalat i bibeln, som kan klassas som hasardspel, är faktiskt när de romerska soldaterna kastade lott om vem som skulle få Jesu innerklädnad. — Matt. 27:35; Joh. 19:23.
Även om bibeln inte utförligt behandlar hasardspel, ger den oss viktiga principer, som hjälper oss att bedöma hasardspel. Dessa principer klargör att den kristne bör tänka på sina motiv, när det gäller hasardspel, och också på de följder det oftast får.
Det erkänns allmänt att hasardspel ofta leder till eller väcker penningbegär. Detta är något för kristna att tänka på, eftersom bibeln kraftigt fördömer ”girighet”. Gud meddelar oss att de ”giriga” inte kommer att ärva hans rike och att vinningslystnad räknas som avgudadyrkan. Uppriktiga kristna önskar därför sky sedvänjor som kan få dem att visa girighet och att således misslyckas totalt med att återspegla Guds härlighet. — Kol. 3:5; 1 Kor. 6:9, 10; Rom. 3:23.
Girighet kan naturligtvis komma till uttryck på många sätt. En människa kanske är otroligt glupsk när det gäller mat och blir ett matvrak. Eller också kanske girigheten får henne att dricka för mycket, så att hon blir en drinkare. (Tit. 1:12, 13; Ords. 23:20; 1 Tim. 3:3) Men det är normalt att äta, och det är nödvändigt för att leva. Och den njutning som somliga erfar av måttliga mängder alkohol inbegriper också en naturlig process — att som en del av det dagliga vätskeintaget konsumera en dryck som kroppen kan ”förbränna” som bränsle. Därför är ”girigheten” vanligare och ligger närmare till hands i samband med hasardspel än i samband med mat och dryck.
Penningbegäret ligger bakom mycket av den brottslighet och det våld som hör ihop med professionell hasardverksamhet. Men penningbegäret är också ofta drivkraften hos den enskilde spelaren. Spelar inte många därför att de hoppas på att vinna det som andra förlorar? Detta medger även människor som inte i första hand grundar sitt tänkesätt på bibeln. Professor D. M. Smyth sade: ”Genom att främja lotterier vädjar de styrande till det sämsta hos människan — penningbegäret. I stället för att förbättra människors livsvillkor bidrar de till försämrandet av dem. ... De som stöder lotterier uppmuntrar till inställningen att det är rätt för den enskilde att tjäna på att många andra förlorar.” — Toronto Star.
Men någon kanske resonerar så här: ”Låt oss säga att jag i all vänskaplighet spelar ett parti kort eller bräde med släktingar. Vi kanske satsar ett mindre penningbelopp, så att ingen kan vare sig vinna eller förlora så mycket. Kan det inte bara vara ett oskyldigt nöje, utan någon girighet?”
Några kanske resonerar så. Men oavsett beloppens storlek är faran uppenbar, när pengar kommer in i bilden. Små insatser kan bli inkörsporten till fortsatt hasardspel, och om barn är med och spelar, är det mycket lätt att detta uppammar spelandan. Varför då inte i stället hålla reda på poängställningen med hjälp av papper och penna eller bara spela för skojs skull? Församlingens andliga äldste önskar inte lägga sig i hur du handlar i detta avseende. De försöker inte ställa upp regler likt de religiösa ledarna som beskrivs i Lukas 6:1—5. Men om de får reda på att andligheten är i fara, kan de ge vänliga råd, såsom de som vakar över själarna i hjorden. — Hebr. 13:17.
Erfarenheten visar att många av dem som gripits av speldjävulen började med små insatser, bara på skoj. De såg att de kunde vinna små summor och frestades till att försöka vinna större summor. Det här giriga tvånget kan förslava en människa och till och med få henne att leva ett liv som hon aldrig tidigare skulle ha tänkt sig. En före detta spelare i Canada yttrade: ”Jag har en brorsdotter som förlorar 100 dollar i veckan. Hennes man måste ha två jobb. Hennes barn svälter bokstavligen. Hon kan tigga, låna och stjäla för att spela.”
Stolthet är också ofta en drivfjäder till hasardspel. Att kunna vinna tilltalar stoltheten. Men Gud säger: ”Högfärd, högmod, ... det hatar jag.” Sanna tillbedjare blir uppmuntrade att odla anspråkslöshet och ödmjukhet. — Ords. 8:13; 11:2; 22:4; Mik. 6:8; Jak. 4:16.
Spelare lovsjunger ofta Fru Fortuna. För dem är inte ”tur” ett ord som bara betyder bra resultat, utan det är ett övermänskligt inflytande likt en guds. Penningbegär och stolthet förmår spelare att förlita sig på ”turen”.
Hasardspel leder ofta till lättja. Det får människor att drömma om att få någonting för ingenting, och i stället för att arbeta förmår det dem att till och med ljuga eller bedra. Men Guds ord är emot lättja, och det uppmanar till sparsamhet, flit och strängt arbete. ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.” — Ords. 6:9—11; Ef. 4:28; 2 Tess. 3:10.
Hasardspelets dåliga frukter är så ökända att man i många samhällen ser ner på dem som spelar, även om hasardspelet är legalt. Önskan att ha ett ”utmärkt vitsord från utomstående” och att andra inte skall bli avogt inställda till de goda nyheterna om Riket har således bidragit till att många kristna avhållit sig fullständigt från hasardspel. — 1 Tim. 3:7, 10; Matt. 24:14; 1 Kor. 9:11—23; 2 Kor. 6:3.
De som tjänar som herdar för hjorden är med rätta intresserade av att hjälpa medkristna att undvika saker och ting som kan skada deras andlighet. Om någon därför blir indragen i hasardspel, och det verkligen visar sig att han håller på att bli girig eller att han frambringar några av de dåliga frukter som är förbundna med hasardspel, då kommer de äldste att önska hjälpa honom. De kan ge råd, antingen privat eller offentligt, i de fall då de hos någon ser farliga tendenser till penningbegär. (1 Petr. 5:2, 3; Gal. 6:1) Och om en kristen, utan att ångra sig, fortsätter på en inslagen girig kurs, kan det till och med visa sig nödvändigt att avlägsna honom från församlingen, enligt föreskrifterna i Guds ord: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” Paulus tillägger: ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds rike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike.” — 1 Kor. 5:11—13; 6:9, 10.
Men det går sällan så långt, eftersom sanna kristna fullständigt avhåller sig från alla former av hasardspel. De önskar frambringa andens frukter och inte ha del i sådant som är känt för att uppväcka penningbegär och frambringa köttets gärningar. (Gal. 5:19—23) De inser värdet av att förtjäna sitt uppehälle genom ärligt arbete. Som aposteln Paulus förmanade: ”Vi förmanar er, bröder, ... att sätta som ert mål att leva i stillhet och att sköta var och en sitt och att arbeta med era händer, alldeles som vi har föreskrivit för er; så att ni måtte vandra anständigt gentemot dem som är utanför och inte ha behov av något.” — 1 Tess. 4:10—12.
Kristna betraktar det de har — inbegripet sitt liv och sina pengar eller materiella tillgångar — som helgat åt Gud. De är ansvariga inför Gud för det sätt varpå de använder detta. I stället för att förslösa sin tid och sina pengar på hasardspel, som kan få dem att bli giriga och som kan skada andra, så använder de sin tid och sina tillgångar på ett sätt som ärar Jehova. (Ords. 3:9) Då kommer de, som det heter, att ”göra gott, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig”. Och Paulus skrev att de därigenom ”tryggt samlar en skatt åt sig som en utmärkt grundval för framtiden, för att de skall kunna gripa fast tag om det verkliga livet”. — 1 Tim. 6:17—19.