Frågor från läsekretsen

Stöder Bibeln tanken på enhörningar, som vissa översättningar nämner?

Konung Jakobs översättning, Douayöversättningen och andra översättningar nämner enhörningar. Men det gör inte moderna översättningar, som korrekt översätter hebreiskan. — Psalm 22:22; 29:6; 92:11 (21:22; 28:6; 91:11, Douay).

Under århundradenas gång har det utvecklats många myter om ett djur som har en hästs kropp och huvud men en hjorts ben och ett lejons svans. Det kanske mest utmärkande draget hos detta legendariska djur är att det har ett enda vridet horn i pannan.a

”Människor trodde en gång att enhörningens horn innehöll ett motmedel mot gift, och under medeltiden såldes pulver som påstods vara framställt av sådana horn till mycket höga priser. De flesta forskare tror att man fick bilden av enhörningen från europeiska hörsägenberättelser om noshörningar.” (The World Book Encyclopedia) Vissa assyriska och babyloniska monument visade djur med bara ett horn. Man inser nu att dessa djur var kronhjortar, stenbockar, kor och tjurar, som avbildats från sidan, en bild som inte visade bägge hornen.

Detta är av ett visst intresse för personer som studerar Bibeln, eftersom Bibeln nio gånger omnämner ett djur med det hebreiska uttrycket re’ém. (4 Moseboken 23:22; 24:8; 5 Moseboken 33:17; Job 39:12, 13; Psalm 22:22; 29:6; 92:11; Jesaja 34:7) Översättare var länge osäkra på vad slags djur som avsågs. Den grekiska Septuagintaöversättningen återgav re’ém med ett uttryck som betyder ”med ett horn” eller ”enhörning”. Den latinska Vulgataöversättningen återger det ofta med ”noshörning”. Andra översättningar använder sådana uttryck som ”vildoxe”, ”vilda kreatur” eller ”buffel”. Robert Young translittererar helt enkelt det hebreiska ordet till engelska som ”Reem” och lämnar därigenom läsaren i okunnighet.

Men nutida forskare har avlägsnat mycket av förvirringen kring ordet re’ém. Lexikograferna Ludwig Koehler och Walter Baumgartner visar att det betyder ”vildoxar”, med den vetenskapliga identifikationen Bos primigenius. Denna art tillhör en ”underfamilj av den stora hornprydda hovdjursfamiljen”. The New Encyclopædia Britannica förklarar:

”Vissa poetiska avsnitt i Gamla testamentet omnämner ett starkt och ståtligt djur med horn kallat re’ém. Detta ord översätts med ’enhörning’ eller ’noshörning’ i många översättningar, men många moderna översättningar föredrar ordet ’vildoxe’ (uroxe), vilket är den korrekta innebörden i det hebreiska ordet re’ém.”

Eftersom det svenska ordet ”oxe” kan förmedla tanken på en kastrerad hane, återger Nya Världens översättning ordet re’ém konsekvent med ”vildtjur”. Uroxen (vildoxen eller vildtjuren) verkar ha dött ut på 1600-talet, men vetenskapsmännen har kommit fram till att den skilde sig mycket från sägnernas enhörning. Uroxen hade en mankhöjd på cirka 1,8 meter och en längd på omkring 3 meter. Den kan ha vägt 900 kilo, och dess båda horn kunde bli över 75 centimeter långa.

Detta stämmer verkligen med Bibelns omnämnande av re’ém eller vildtjuren. Den var känd för sin styrka och sitt obändiga lynne (Job 39:13, 14, NW) och också för sin snabbhet. (4 Moseboken 23:22; 24:8) Den hade av allt att döma två horn och inte ett enda horn som sägnernas enhörning. Mose omnämnde dess horn, när han illustrerade de två mäktiga stammar som skulle komma från Josefs båda söner. — 5 Moseboken 33:17, NW.

Bibeln stöder således inte tanken på enhörningar så som de är kända i sägnen. Den ger en korrekt men begränsad bild av den väldiga, skräckinjagande uroxen eller vildtjuren, som fanns på Bibelns tid och fram till ett inte alltför avlägset förflutet.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 31]

Richard Huber/Dover Publications, Inc.: Treasury of Fantastic and Mythological Creatures: 1,087 Renderings from Historic Sources