Den ”stora vedermödan”

NÄR Jesus besvarade sina lärjungars fråga om vad som skulle vara tecknet på hans närvaro och avslutningen på tingens ordning, nämnde han ”en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma”. (Matteus 24:3, 21) Som en jämförelse mellan Matteus 24:15—22 och Lukas 21:20—24 visar, syftade detta först på en vedermöda som skulle drabba Jerusalem. Uppfyllelsen kom år 70 v.t., när staden belägrades av den romerska hären under härföraren Titus. Det fick till följd en svår hungersnöd och att många liv gick till spillo. Den judiske historieskrivaren Josefos berättar att 1.100.000 judar dog eller blev dödade, medan 97.000 överlevde och fördes i fångenskap. (Judarnas krig, VI, 650 [ix, 3]) En sådan ”stor vedermöda” har inte förekommit på nytt vad Jerusalem beträffar.

Jesus hänsyftade också på denna vedermöda i förbindelse med sin ankomst i härlighet: ”Omedelbart efter de dagarnas vedermöda skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himlen, och himlarnas krafter skall skakas. Och då skall Människosonens tecken visa sig i himlen, och då skall alla jordens stammar slå sig själva under jämmer, och de skall se Människosonen komma på himlens moln med kraft och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt trumpetljud, och de skall samla ihop hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ytterkant till deras andra ytterkant.” (Matteus 24:29—31) Ordet ”omedelbart” här utesluter inte möjligheten att det förflyter en ansenlig tid mellan vedermödan över Jerusalem år 70 v.t. och de händelser som skulle följa. En forskare i grekiska, A. T. Robertson, skriver: ”Detta ord, som allmänt förekommer i Markus’ evangelium såsom euthus, vållar svårighet om man lägger vikt vid tidselementet. Problemet är hur lång tid som förflyter mellan ’de dagarnas vedermöda’ och den livfulla symbolismen i vers 29. Användningen av en tachei [’inom kort’] i Uppenbarelseboken 1:1 bör komma en att stanna upp innan man bestämmer sig. Här har vi ett profetiskt panorama likt detta med förkortat perspektiv. Den apokalyptiska bilden i vers 29 påkallar också nyktert omdöme. ... Det är inte riktigt att uppfatta denna apokalyptiska eskatologi som bokstavlig.” — Word Pictures in the New Testament, 1930, band 1, sidorna 192, 193.

Andra har gjort liknande iakttagelser beträffande bruket av det grekiska ord som återgetts med ”omedelbart” i Matteus 24:29. En fotnot till denna text i The Westminster Version of the Sacred Scriptures lyder: ”’Omedelbart’ är här troligen ett profetiskt, inte ett historiskt, uttryck och antyder därför inte någon direkt följd, som man i ett vilket som helst fall alltid skall pressa fram. ... Liknande uttryck är vanliga i apokalyptisk litteratur för att presentera en ny scen i en snabbt växlande serie syner: jfr Apok. xi 14: xxii. 12.”

Bibliska vittnesbörd visar att vedermödan över Jerusalem år 70 v.t. pekade framåt mot en långt större vedermöda. Omkring 30 år efter Jerusalems förstöring sades det till aposteln Johannes med avseende på en stor skara människor ur alla nationer, stammar och folk: ”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan.” (Uppenbarelseboken 7:13, 14) Tidigare hade aposteln Johannes sett ”fyra änglar” hålla tillbaka tillintetgörande vindar, så att verket med att förse Guds 144.000 slavar med sigill skulle kunna fullgöras. Detta tecknande med sigill förbinds tydligtvis med församlandet av de utvalda, som Jesus förutsade skulle följa på det jordiska Jerusalems vedermöda. (Matteus 24:31) Den ”stora vedermödan” måste följaktligen komma efter det att de utvalda har blivit församlade och deras tecknande med sigill är fullbordat och när de fyra änglarna släpper loss de fyra vindarna att blåsa på jorden, havet och träden. (Uppenbarelseboken 7:1—4) Att en stor skara ”kommer ut ur den stora vedermödan” visar att den överlever den.

Det är värt att lägga märke till att aposteln Paulus hänsyftade på verkställandet av Guds dom över de ogudaktiga som en vedermöda. Han skrev: ”Här tas i betraktande att det är rättfärdigt från Guds sida att ge dem vedermöda i gengäld, som vållar er vedermöda, men er, som utstår vedermöda, lindring tillsammans med oss vid Herren Jesu uppenbarelse från himlen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, då han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus.” (2 Thessalonikerna 1:6—8) Uppenbarelseboken visar att ”Det stora Babylon” och ”vilddjuret” har dragit vedermöda över Guds heliga. (Uppenbarelseboken 13:3—10; 17:5, 6) Därför är det logiskt att dra den slutsatsen att den vedermöda som drabbar ”Det stora Babylon” och ”vilddjuret” är inbegripen i den ”stora vedermödan”. — Uppenbarelseboken 18:20; 19:11—21.