Svartsjuka var nära att ödelägga mitt liv

SVARTSJUKAN började plåga mig på allvar när jag hade gift mig med min andre man, Mark.a Vi hade barn och styvbarn att försörja och dessutom våra före detta makar att ta hänsyn till. Ibland var situationen nästan outhärdlig. När det uppstod konflikter, verkade det som om Mark inte tog mitt parti. Jag började inbilla mig att han fortfarande var kär i sin första fru. I stället för att tygla min svartsjuka lät jag den styra hela mitt liv. Jag kände mig alltid hotad när Marks första fru var i närheten.

Jag höll hela tiden uppsikt över Mark och följde till och med hans ögonrörelser för att se vad han tittade på. Jag läste in sådant i hans blickar som inte fanns där. Ibland anklagade jag honom öppet för att fortfarande älska sin första fru. En gång blev han så upprörd över detta att han lämnade en kristen sammankomst. Jag kände mig mycket skyldig inför Jehova. Jag gjorde livet surt för hela min familj, eftersom barnen också blev lidande i det långa loppet. Jag hatade mig själv för att jag gjorde så, men hur jag än försökte kunde jag helt enkelt inte behärska min svartsjuka.

I stället för att hjälpa mig började Mark ge igen. När jag anklagade honom, brukade han skrika: ”Du är svartsjuk! Du är bara svartsjuk!” Han försökte till och med medvetet göra mig svartsjuk. Han kanske trodde att det skulle bota mig från min svartsjuka, men det gjorde bara saken ännu värre. Han började titta på andra kvinnor och fällde kommentarer om hur vackra de var. Detta fick mig att känna mig ännu mer mindervärdig och oönskad. Det gick så långt att en annan känsla — hat — började sticka upp sitt otäcka huvud. Vid det laget var jag så förvirrad att jag bara ville bli av med honom och hans familj.

Bibeln säger att ”svartsjuka är röta för benen”, och det är precis vad det är. (Ordspråken 14:30) Min hälsa började nu försämras. Jag fick magsår som tog lång tid att läka. Jag fortsatte att göra livet surt för mig själv genom att vara misstänksam mot allt som Mark gjorde. Jag sökte igenom hans fickor, och om jag hittade några telefonnummer, ringde jag för att få veta vem som svarade. Innerst inne skämdes jag så mycket att jag kunde gråta av skam inför Jehova, men ändå kunde jag inte hejda mig. Jag var själv min värsta fiende.

Till sist blev jag så andligt svag att jag inte kunde be längre. Jag älskade Jehova och ville verkligen göra det som är rätt. Jag kände till alla skriftställen som har med äktenskapet att göra, men jag kunde inte tillämpa dem. För första gången i mitt liv kände jag det som om jag inte ville leva längre, trots att jag hade underbara barn.

De äldste i församlingen var till stor uppmuntran och gjorde sitt bästa för att hjälpa mig. Men när de förde ämnet svartsjuka på tal, förnekade jag att jag hade sådana problem, därför att det kändes så genant att tala om det.

Min hälsa blev allt sämre, och till slut måste jag läggas in på sjukhus för att genomgå en operation. Medan jag var där insåg jag att jag inte kunde fortsätta att leva så här. Mark och jag beslöt oss för att bo på var sitt håll i tre månader för att kunna överblicka vår situation utan att vara så känslomässigt engagerade. Under den här tiden hände något som kom att betyda mycket för mig: Tidskriften Vakna! publicerade en artikel med titeln ”Hjälp åt vuxna barn till alkoholister”.b

Du förstår, min mor var alkoholist. Även om jag aldrig blev utsatt för fysisk misshandel, visade mina föräldrar aldrig någon ömhet mot mig eller mot varandra. Jag kan inte minnas att min mor någonsin kramade mig eller sade att hon älskade mig. Jag växte därför upp utan att egentligen veta vad det innebär att älska eller, vilket är precis lika viktigt, att vara älskad.

Min mor berättade ofta för mig om min fars kärleksaffärer och sade att hon inte kunde lita på honom. Så jag förmodar att jag lärde mig att misstro män i största allmänhet. På grund av min uppväxt kände jag mig alltid underlägsen andra, i synnerhet andra kvinnor. Den där artikeln i Vakna! hjälpte mig att inse hur mycket allt detta hade påverkat mig. För första gången förstod jag själva grundorsaken till mitt problem med svartsjuka.

Jag visade artikeln för min man, Mark, och den hjälpte också honom att förstå mig bättre. Snart kunde han och jag följa Bibelns råd till makar som funderar på att skiljas. Vi försonades. (1 Korinthierna 7:10, 11) Nu är vårt äktenskap bättre än det någonsin har varit. Vi gör det mesta tillsammans, i synnerhet sådant som har med vår kristna verksamhet att göra. Mark visar mig också större empati. Nästan dagligen talar han om för mig hur mycket han älskar mig, och nu tror jag honom verkligen.

Varje gång som jag vet att vi kommer att träffa Marks första fru vänder jag mig till Jehova i bön och ber att han skall ge mig kraft och styrka och att han skall hjälpa mig att uppföra mig på ett moget kristet sätt. Och det fungerar. Till och med min bitterhet mot henne börjar försvinna. Jag uppehåller mig inte längre vid negativa tankar och låter inte heller min fantasi skena i väg med mig.

Det händer emellertid fortfarande att jag grips av omotiverad svartsjuka. Det är först under de fullkomliga förhållandena i Guds nya värld som jag kommer att bli fullständigt befriad från sådana känslor. Men under tiden har jag lärt mig att behärska min svartsjuka i stället för att låta den behärska mig. Ja, svartsjuka var nära att ödelägga mitt liv, men tack vare Jehova och hans organisation är jag nu mycket lyckligare och har även återfått min hälsa. Ännu en gång kan jag glädja mig åt ett nära förhållande till min Gud, Jehova. — Från en av våra läsare.

[Fotnoter]