Frågor från läsekretsen
Enligt Matteus 17:20 var det för att apostlarna hade lite tro som de inte kunde bota en plågad pojke. Men i Markus 9:29 förknippas deras oförmåga med att det krävdes bön. Varför nämns olika orsaker i dessa båda evangelieskildringar?
De två skildringarna motsäger faktiskt inte varandra, utan de kompletterar i stället varandra. Låt oss först titta på Matteus 17:14–20. En man berättar för Jesus att hans son var epileptiker och att lärjungarna inte hade kunnat bota honom. Jesus botar då pojken genom att driva ut den demon som plågat honom. Lärjungarna frågar då varför de inte hade kunnat bota pojken. Enligt Matteus’ skildring svarar Jesus: ”Därför att ni har lite tro. Jag säger er nämligen i sanning: Om ni har tro så stor som ett senapskorn, skall ni säga till det här berget: ’Flytta dig härifrån dit bort’, och det skall flytta sig, och ingenting skall vara omöjligt för er.”
Låt oss nu gå till Markus 9:14–29, där vi finner fler detaljer. I Markus 9:17 berättas det till exempel att det i det här fallet var en ond ande som orsakat epilepsianfallet. Det är värt att lägga märke till att det på andra ställen i Bibeln sägs att Jesus botade både epileptiker och demonpåverkade människor. (Matteus 4:24) I det här speciella fallet var anfallen orsakade av en ”stum och döv ande”, en ond ande, vilket också läkaren Lukas bekräftar. (Lukas 9:39; Kolosserna 4:14) Lägg nu i Markus 9:18 märke till uttrycket ”varhelst den [demonen] får tag i honom”. Pojken trakasserades således inte hela tiden av demonen, utan bara då och då. Hur som helst kunde lärjungarna inte driva ut demonen och bota pojken. När de frågade Jesus varför, svarade han: ”Det här slaget kan inte komma ut genom något annat än genom bön.”
En noggrann läsning av Markus’ berättelse visar dock att den inte motsäger det som Matteus berättade. I Markus 9:19 läser vi att Jesus klagade över att den generationen var utan tro. Och i vers 23 läser vi att han sade till pojkens far: ”Allt är möjligt för den som har tro.” Markus betonar således också vikten av tro. Det är bara det att i vers 29 tillfogar Markus det som Jesus säger om bönen, något som varken Matteus eller Lukas nämner.
Vad kan vi då säga? Vid andra tillfällen hade både de 12 apostlarna och de 70 lärjungarna drivit ut onda andar. (Markus 3:15; 6:13; Lukas 10:17) Varför kunde då inte lärjungarna driva ut demonen i det här fallet? När vi tar med alla de detaljer som nämns i de olika berättelserna, måste vi dra slutsatsen att lärjungarna i det här fallet inte var beredda på det. Problemet kanske delvis berodde på det slags demon det gällde, eftersom det verkar som om demonerna kan ha olika personlighet, intressen och förmågor. För att driva ut den här demonen krävdes det en särskilt stark tro och innerlig bön om Guds hjälp. Jesus hade naturligtvis sådan tro, och han hade också stöd av sin Fader, som hör bön. (Psalm 65:2) Jesus inte bara kunde bota den plågade pojken genom att driva ut demonen, utan han gjorde det också.