LUKAS
Studienoter – kapitel 18
en liknelse: Eller ”ett bildspråk”. (Se studienot till Mt 13:3.)
hur viktigt det är att alltid be: Det är bara Lukas som nämner liknelsen som finns nedtecknad i vers 2–8. Det här är ytterligare ett exempel på att hans evangelium lägger stor vikt vid bön. (Lu 1:10, 13; 2:37; 3:21; 6:12; 9:28, 29; 11:1; 18:1–8; 22:39–46; 23:46)
en domare: Jesus avsåg tydligtvis en domare eller polisdomare som romarna hade insatt. Domaren som nämns i den här liknelsen verkar inte passa in i det judiska rättssystemet, där en domstol skulle bestå av minst tre domare. Dessutom sägs det att domaren varken respekterade Gud eller människor. Han hade alltså ingen respekt för Gud och brydde sig inte om vad andra människor tyckte.
ingen respekt för ... människor: I det här sammanhanget betyder det att han inte rättade sig efter den allmänna opinionen eller var överdrivet orolig för vad andra tyckte. (Se studienot till Lu 18:2.)
tjata på mig: Eller ”puckla på mig tills jag är helt slut”. Ordagrant ”slå mig under [dvs. under ögat] till slutet”. Det grekiska verb som används här, hypōpiạzō, betyder ”slå i ansiktet”, ”ge ett blått öga”. Här används det bildligt för att förmedla tanken på att ständigt irritera någon eller att trötta ut någon helt och hållet. En del forskare menar att ordet förmedlar tanken på att förstöra någons rykte. I det här sammanhanget beskriver det domarens känslor. Han ville till att börja med inte lyssna på änkans vädjan, men till slut gick han med på att hjälpa henne därför att hon inte gav sig. (Lu 18:1–4) Liknelsen betyder inte att Gud är som den ohederlige domaren. Tvärtom, Gud sätts i kontrast till domaren. Om till och med den här ohederlige domaren till slut gick med på att göra det rätta, hur mycket mer skulle då inte Gud göra det! I likhet med änkan måste Guds tjänare fortsätta att be Jehova om hans hjälp. Gud, som är rättfärdig, kommer att lyssna på deras böner och skipa rättvisa. (Lu 18:6, 7)
sådan tro: Eller ”denna tro”. Ordagrant ”tron”. I den grekiska texten finns en bestämd artikel framför ordet ”tro”. Detta visar att Jesus inte avsåg tro i allmänhet, utan en särskild slags tro, en sådan som änkan i liknelsen visade. (Lu 18:1–8) En sådan tro innebär att man tror på bönens kraft och på att Gud kommer att se till att hans utvalda blir rättvist behandlade. Jesus lät frågan om tro hänga i luften, så att hans lärjungar själva fick tänka över hur stark deras tro var. Den här liknelsen om bön och tro var extra läglig just då, eftersom Jesus precis hade beskrivit vilka prövningar hans lärjungar skulle få möta. (Lu 17:22–37)
templet: De som gick till templet för att be gick inte in i det heliga eller det allra heligaste, utan befann sig på templets förgårdar. I den här liknelsen står de båda judiska männen tydligtvis på en av förgårdarna. (Se Tillägg B11.)
utpressare: När Israel var under romerskt styre gjorde många judiska skatteindrivare sig skyldiga till utpressning. Deras ställning gav dem många möjligheter att göra sig själva (och utan tvivel också sina romerska överhuvuden) förmögna på folkets bekostnad. Det var kanske detta som Jesus anspelade på i sin liknelse om en egenrättfärdig farisé som ställde sig och tackade Gud för att han inte var en utpressare.
fastar två gånger i veckan: Ordet ”fasta” förekommer inte i den mosaiska lagen, men man menar att budet att visa bedrövelse i samband med den årliga försoningsdagen inbegrep fasta. (3Mo 16:29, fotnot; 4Mo 29:7, fotnot; Ps 35:13) Med tiden infördes andra årliga fastor till minne av nationella katastrofer. Men fariséerna fastade ”två gånger i veckan”, på den andra och den femte dagen. De ville att andra skulle se hur fromma de var. (Mt 6:16) Enligt en del källor valde de att fasta på marknadsdagarna, när mycket folk var i staden. De fastade också när särskilda gudstjänster hölls i synagogorna och när de lokala domstolarna sammanträdde.
förlåt mig: Eller ”var barmhärtig mot mig”. Det grekiska ordet för ”förlåt” förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna och förknippas med tanken på försoning. I Heb 2:17 (se också fotnot) återges det med ”bära fram ett försoningsoffer”, eller ”skapa försoning”.
små barn: Ordagrant ”spädbarn”. Det grekiska ord som används här, brẹfos, avser mycket små barn, spädbarn eller till och med ofödda barn. (Lu 1:41; 2:12; Apg 7:19; 2Ti 3:15, ”barnsben”; 1Pe 2:2) I parallellskildringarna i Mt 19:13 och Mk 10:13 används ordet paidịon, ett annat grekiskt ord som inte bara används om nyfödda och spädbarn (Mt 2:8; Lu 1:59), utan också om Jairos 12-åriga dotter (Mk 5:39–42). Eftersom evangelieskribenterna använder olika grekiska ord om barnen vid det här tillfället kan det betyda att barnen var i olika åldrar. Men Lukas fokuserar tydligtvis på de minsta barnen.
Då sa Jesus: Jesus såg hur uppriktig styresmannen var och ”kände starkt för honom”. (Mk 10:21) Men Jesus kan ha förstått att mannen behövde bli mer självuppoffrande för att kunna bli en lärjunge, så han sa till honom: Sälj allt du har och ge pengarna till de fattiga. Till skillnad från Petrus och andra som lämnade allt för att följa Jesus, så klarade den här unge mannen inte av att skiljas från det han ägde för att bli en lärjunge. (Mt 4:20, 22; Lu 18:23, 28)
lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga: Jesus använder en hyperbol för att få fram en poäng. En man som fortsätter att sätta sin rikedom före sitt förhållande till Jehova skulle ha lika svårt att komma in i Guds rike som det skulle vara för en bokstavlig kamel att komma igenom ett nålsöga. Jesus menade inte att det var helt omöjligt för någon som är rik att ärva Guds rike, för han fortsatte: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” (Lu 18:27) Det här är enda gången som det grekiska ordet belọnē, som kan översättas med ”synål”, förekommer i de kristna grekiska skrifterna. Ibland avsåg ordet en nål som man använde för att sy ihop ett sår. Det grekiska ordet för ”nål” i parallellskildringarna i Mt 19:24 och Mk 10:25 (rhafịs) är avlett från ett verb som betyder ”sy”.
den kommande tiden: Eller ”den kommande tidsåldern (eran)”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Jesus syftar här på den kommande tiden när Guds rike styr, då trogna människor kommer att få evigt liv. (Mk 10:29, 30; se Ordförklaringar under ”Världsordning”.)
till Jerusalem: Eller ”upp till Jerusalem”. (Se studienot till Mt 20:17.)
spotta på honom: Se studienot till Mk 10:34.
Jeriko: Den första kanaaneiska stad väster om Jordan som intogs av israeliterna. (4Mo 22:1; Jos 6:1, 24, 25) Den här forntida staden blev med tiden övergiven. Men när judarna kom tillbaka från landsflykten i Babylon byggde de en ny judisk stad på samma ställe, eftersom det fanns en bra vattenkälla där (Ayn as-Sultan). På Jesus tid hade en ny, romersk stad byggts ca 2 km söder om den judiska staden. Det kan förklara varför Matteus och Markus skriver att Jesus ”lämnade Jeriko” och ”var på väg ut från Jeriko” när de beskriver den här händelsen (Mt 20:29; Mk 10:46), medan Lukas skriver att han närmade sig Jeriko. Jesus botade kanske den blinde mannen när han lämnade den judiska staden och närmade sig den romerska staden. (Se Tillägg B4 och B10.)
en blind man: I Mt 20:30 nämns två män vid detta tillfälle. I Mk 10:46 och Lukas nämns bara en blind man, tydligtvis för att rikta uppmärksamheten på Bartimeus, som bara namnges i Markus skildring.
Davids son: Den blinde mannen kallar Jesus ”Davids son”, vilket visar att han erkänner honom som Messias. (Se studienoter till Mt 1:1, 6.)