”Ditt ord är sanning”

”Inga andra gudar”

KORT efter det att Jehova Gud hade fört Israels barn ut ur träldomen i Egypten, gav han dem de tio budorden. Det första av dem lyder: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” — 2 Mos. 20:3.

Vad är innebörden i detta bud? En fotnot i Nya Världens översättning av den Heliga skrift, 1963 års upplaga, visar att det innebär att inte ha några ”gudar i trots mot mig”. Jehovas folk fick således inte ha några andra gudar, inga rivaler till Jehova Gud.

Jehovas folk skulle tillbedja endast honom, eftersom han och ingen annan var deras Skapare. Psalmisten sade mycket träffande: ”Tjäna Jehova med glädje. Vet att Jehova är Gud. Det är han som har gjort oss och inte vi själva” — och inte heller någon annan gud. (Ps. 100:2, 3, NW) Eftersom det var Jehova som hade skapat dem, var de allesammans hans egendom, och han hade rätt att kräva att de tillbad honom, ja, endast honom. Såsom ”Gud den Allsmäktige” och ”den Högste” är han dessutom ”den suveräne Herren, härskarornas Jehova”. Också av den orsaken hade Jehova Gud rätt att kräva att hans folk Israel uteslutande tillbad honom. — 1 Mos. 17:1; Ps. 83:19; Jer. 50:25, NW.

Israels nation var i synnerhet förpliktad att endast tillbedja Jehova Gud, eftersom det var han och ingen annan som hade befriat dem ur slaveriet i Egypten och gjort dem till en nation. Jehova framhöll själv detta i det som kan kallas inledningen till tio Guds bud: ”Jag är HERREN [Jehova], din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” — 2 Mos. 20:2.

Jehova Gud gav inte israeliterna det första budet bara därför att han ensam hade rätt till all deras tillbedjan; det skulle också vara till skydd och välsignelse för dem själva. Men israeliterna höll inte troget detta bud. Gång på gång avföll de till att dyrka andra gudar. Ja, de vände sig bort från att endast tjäna Jehova Gud så ofta att hans tålamod med dem till sist tog slut. De fördes i fångenskap, deras land fick ligga öde i sjuttio år, och Jehova tillät att detta fick ske. — 2 Krön. 36:15, 16, 20, 21.

Ungefär fem hundra femtio år efter det att israeliterna hade återvänt till sitt land igen, kom Jesus Kristus, Guds Son, till Israels nation. Han gav sina efterföljare ett nytt bud: ”Jag ger er ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, så skall också ni älska varandra.” — Joh. 13:34, NW.

Betyder det att Kristi efterföljare inte är underställda det första budet? Ja, det gör det. Budet är en del av det lagförbund som Gud ingick med Israels nation, och de kristna är inte ”under lag utan under oförtjänt godhet”. (Rom. 6:14, NW) Men den princip och de sanningar som ligger till grund för detta bud gäller också för de kristna. Jehova Gud är också deras Skapare, den Allsmäktige, den Högste, den suveräne Herren, härskarornas Jehova, ja, deras befriare. Det som Israels nation kunde säga om Jehova Gud, det kan också de kristna säga om honom: ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han själv skall frälsa oss.” Därför måste också de tillbedja endast Jehova Gud. — Jes. 33:22, NW.

Aposteln Paulus framhöll också detta klart: ”Jag säger er att vad nationerna offrar, det offrar de åt demoner och inte åt Gud; och jag vill inte att ni skall bli meddelaktiga med demonerna. Ni kan inte ... ta del av ’Jehovas bord’ och demoners bord. Eller ’retar vi Jehova till svartsjuka’? Vi är inte starkare än han, eller hur?” — 1 Kor. 10:20—22, NW.

Vi förstår av Paulus’ ord att de första kristna helt måste ta avstånd från att dyrka hedniska gudar. De instämde helt med Paulus, när han skrev: ”Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller på jorden — och det finnes ju många ’gudar’ och många ’herrar’ — så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt är och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus Kristus.” — 1 Kor. 8:5, 6.

Man kan säga att i Adam var den första människan som uppsåtligt bröt mot den princip som ligger till grund för första budet. När han lyssnade till sin hustrus röst och i strid mot Guds befallning åt av den förbjudna frukten, satte han henne framför Skaparen. Närhelst människor i våra dagar ger efter för påtryckningar eller frestelser, som andra utsätter dem för, eller för sina egna fallna böjelser och handlar stick i stäv mot Guds krav, bryter de mot principen i första budet. — Rom. 1:25; 1 Mos. 3:6, 7, 17.

Vidare har många andra brutit mot denna princip genom att de gjort materiella rikedomar till sin gud. De älskar pengar och sätter sin lit till dem i stället för att älska Jehova Gud och förtrösta på honom. De visar detta genom att underlåta att studera Guds ord, genom att försumma att komma tillsammans med Guds folk och genom att inte ta del i arbetet att förkunna om hans namn och rike. Och om överlämnade kristna låter materialistiska intressen orättmätigt inkräkta på sin tillbedjan av Jehova, bryter också de mot principen i första budet. När de dukar under för kärleken till pengar på detta sätt, villas de bort ifrån tron och tillfogar sig själva ”många kval”. — 1 Tim. 6:10.

Återigen andra underlåter att tillbedja Jehova Gud därför att de är på jakt efter nöjen och spänning i livet. De gör sådana ting till sin gud och tjänar inte Jehova. De har ett allt uppslukande intresse för sport, blir slavar under hasardspel, ägnar sig åt riskfyllda nöjen, sätter livet på spel — allt för att tillfredsställa sitt begär efter nöjen och spänning. De tillhör inte dem som är lyckliga därför att de är ”medvetna om sitt andliga behov”. De visar vad de sätter främst i livet genom att vara ”nöjesälskande mer än Gudälskande”. — Matt. 5:3; 2 Tim. 3:4; NW.

Och kanske aldrig tidigare har så många människor gjort sinnlig njutning eller ”lösaktighet”, som det kallas i Skriften, till sin gud. Eftersom Guds ord strängt fördömer allt slags lösaktighet, kan det sägas om sådana som hänger sig åt detta att de har ställt upp det i trots mot den sanne Guden Jehova. Tillbedjan av Jehova inbegriper fruktan för att misshaga honom, och därför står det klart att alla de som hänger sig åt lösaktighet inte tillber Gud på ett godtagbart sätt. De kanske läser sin bibel, går i kyrkan om söndagarna och säger sig vara kristna, men ingen sådan människa får ”Guds rike till arvedel”. — Gal. 5:19—21; 1 Kor. 6:9, 10; Ords. 8:13.

Det första budet är sannerligen mycket betydelsefullt för de kristna. Den princip och de viktiga sanningar som ligger till grund för det gäller verkligen dem. För att kunna behaga Jehova Gud och vinna det eviga livet måste de göra principen i detta bud till en vägledande faktor i sitt liv. De får inte låta någon eller någonting komma emellan dem och deras Gud, Jehova. Tillbedjan av Gud och tjänsten för honom måste alltid komma först i deras liv.