”Ditt ord är sanning”

”Du skall icke dräpa”

DEN största fysiska skada en människa kan tillfoga en annan är att ta hennes liv. Därför är det mycket passande att det sjätte budet i dekalogen lyder: ”Du skall icke dräpa [inte mörda, NW].” Under Mose lag var straffet för uppsåtligt mord döden, dödsstraff. Det fanns emellertid en barmhärtig anordning för dem som ouppsåtligen dödade en medmänniska. — 2 Mos. 20:13; 4 Mos. 35:6—34.

Den här lagen innebar ingenting nytt. Bibeln visar att Kain insåg att han var i fara att bli dödad därför att han hade mördat sin bror Abel. (1 Mos. 4:14) Dessutom påminde Jehova Gud strax efter syndafloden uttryckligen människorna om att ingen laglöst fick beröva någon annan livet. Vid den tiden sade Gud: ”Envar som utgjuter människans blod, av människan skall hans eget blod bli utgjutet, ty till sin avbild gjorde Gud människan.” Denna lag har sedan dess gällt för hela mänskligheten, ty varken de övriga hebreiska skrifterna eller de kristna grekiska skrifterna innehåller något som skulle kunna upphäva denna lag. — 1 Mos. 9:5, 6, NW.

Man kan således förvänta att det är förbjudet också för de kristna att mörda. Aposteln Paulus skrev att de som är ”fulla av avund, mordlust” och liknande ”förtjäna döden”. Och av det aposteln Johannes skrev framgår det att en kristen som begår mord inte kommer att få evigt liv, utan han kommer att bli tillintetgjord i ”den andra döden”. — Rom. 1:29, 32; 1 Joh. 3:15; Upp. 21:8.

Den frågan har uppstått vad som kan sägas vara legalt dödande och vad som är mord. Sålunda ställde en amerikansk före detta brigadchef, som nu är professor i juridik vid Columbiauniversitetet, frågan huruvida det är ”någon egentlig skillnad mellan att döda ett spädbarn från ett flygplan och att döda det genom en infanterists direkta gevärseld”. Han påpekade att ”tusentals barn under andra världskriget brändes ihjäl i Berlin, Tokyo, Hamburg och andra städer på fiendesidan, och detta betraktades säkerligen som lagliga militära operationer”. Sedan fortsatte han att framhålla skillnaden mellan att döda barn och andra civila genom att fälla bomber från flygplan och att döda dem genom att soldater siktar och skjuter med gevär. — New York Times, 10 januari 1970.

Men vad säger Guds ord? Där görs ingen skillnad. Det är sant att Israels nation långt tillbaka i tiden tjänade som Guds skarprättare och utplånade de onda, depraverade kananéerna. Men vilken nation i vår tid kan visa upp något förordnande från Gud att tjäna som hans skarprättare? Jehova Gud, livgivaren, har ensam rätt att säga under vilka omständigheter människoliv kan utsläckas.

Många människor skulle naturligtvis aldrig kunna tänka sig att använda ett gevär eller fälla en bomb. Skulle sådana människor ändå kunna stå med blodskuld inför Gud, utan att de själva kanske är medvetna om det? Ja. På vilket sätt?

Den lag Gud gav Mose hjälper oss att förstå saken. Det är sant att denna lagsamling inte gavs till de kristna; inte desto mindre är dess synpunkter på människolivet grundade på sunda, rättvisa och förnuftiga principer som alltid är giltiga.

Vi har till exempel problemet om exakt när ett människofoster skulle kunna betraktas som en levande mänsklig individ. Medan människors lagar är motsägande på den punkten, klargjorde Guds lag till Israel att varje foster skulle betraktas som en levande själ. Om en mor på grund av yttre våld miste sitt ofödda barn, skulle straffet vara liv för liv. Alltså skulle abort vara detsamma som mord. — 2 Mos. 21:22, 23.

Vidare framhöll Mose lag helt logiskt att någon kunde ådra sig blodskuld genom grov vårdslöshet som fått till följd att någon dödats. Om till exempel en tjur stångade ihjäl en människa, dödades tjuren. Men om tjurens ägare visste att tjuren brukade stångas och hade underlåtit att hålla den under sträng uppsikt, skulle både tjuren och dess ägare plikta med sina liv. Likaså fordrade lagen att när en man byggde ett hus, skulle han bygga en låg mur runt det platta taket. Om han inte gjorde det och en person som gick omkring på taket föll ned och dödades, ådrog sig husägaren blodskuld. — 2 Mos. 21:28, 29; 5 Mos. 22:8.

Den princip som är förbunden med detta har ett mycket direkt samband med bilkörning i våra dagar. Om en bilförare med sin bil dödar en människa därför att han kört för fort eller vårdslöst och hänsynslöst eller därför att han varit påverkad av narkotika eller alkohol, då ådrar han sig blodskuld i Guds ögon.

En person kan också oavsiktligt ådra sig blodskuld på ett annat sätt, nämligen genom principen om samhällsansvar. Om någon tillhör en religiös organisation, som i det flydda har utgjutit blod eller som kanske välsignar dem som utgjuter oskyldigt blod, då skulle han få dela dess blodskuld på grund av sitt medlemskap där. Således visar bibeln att hela Benjamins stam hölls ansvarig för en viss kvinnas död, därför att de vägrade att utlämna mördarna till att straffas. — Dom. 20:8—48.

Att denna princip kan tillämpas i vår tid framgår klart av Guds befallning beträffande den falska religionens världsvälde, det stora Babylon. I Uppenbarelseboken 18:4 (NW) manar Guds ängel: ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni inte vill vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni inte vill få del av hennes plågor.” Ja, den falska religionens världsvälde har gjort sig skyldigt till mycket ont. Guds ängel säger: ”I henne fann man ... deras blod, som har blivit slaktade på jorden.” (Upp. 18:21, 24, NW) De som inte önskar stå med skuld inför Gud måste gå ut ur alla religiösa organisationer som inte lär och tillämpar befallningarna i Guds ord, bibeln.

När det gäller de kristna finns det ytterligare ett sätt genom vilket de skulle kunna ådra sig blodskuld, och det är genom att hata en medkristen. Visserligen finns det hat som är absolut tillbörligt. Jehovas tjänare uppmanas till exempel att ”hata det som är ont” och likaså att ”avsky det som är ont”. Följaktligen skrev psalmisten David med Jehovas gillande: ”Hatar jag inte dem som intensivt hatar dig, o Jehova, och känner jag inte vämjelse för dem som gör uppror mot dig?” Allt sådant hat är tillbörligt, emedan det är grundat på principer, inte på känslor, på kärlek till rättfärdighet, inte på själviskhet. Å andra sidan är de som så hatar Guds fiender tillfreds med att vänta tills Gud verkställer domen över fienderna. — Ps. 97:10; Rom. 12:9; Ps. 139:21, 22; NW.

Men att hata en medkristen kan jämföras med att döda honom, såsom aposteln Johannes visar: ”Var och en som hatar sin broder är en mandråpare, och ni vet att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.” (1 Joh. 3:15, NW) Den som hatar sin kristne broder är i verkligheten mordisk i sitt hjärta, eftersom han vill sin broder illa, i motsats till Jehova, vars uppsåt det är att välsigna var och en som utövar tro på hans Son. Varje kristen bör därför rannsaka sitt hjärta och utrota allt hat och all bitterhet han kan hysa mot någon medkristen. Han bör göra det till ett böneämne i all uppriktighet och göra allt som står i hans makt för att komma över dessa känslor.

Det är alltså ingen tvekan om att befallningen att inte ta någon annans liv inte bara är aktuell och bindande för de kristna i våra dagar, utan den är också mycket vittomfattande.