Hur blir sandstranden till?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Guatemala

FÖR de flesta människor är det en lockande tanke att kunna få koppla av en hel dag nere på badstranden. Där kan man bada, sola och ha trevligt tillsammans med familjen eller vänner ute i friska luften och i bakgrunden höra det rogivande vågskvalpet. I synnerhet om sommaren är stränderna inbjudande.

Runt hela jorden sträcker sig tusentals mil av sandtäckta havskuster och sjöstränder. De är naturliga fritidsområden, som verkar vara oföränderliga, likadana år ut och år in. Men människor med iakttagelseförmåga som besöker samma strand år efter år ser tydliga förändringar. Mängden sand kan variera. I vissa fall är förändringarna genomgripande.

När vi njuter av att vara på stranden och samtidigt lägger märke till de gradvisa förändringar som skett där, dyker det kanske upp en del frågor i vårt sinne. Varifrån kommer all denna sand? Varför eroderas vissa stränder, och varför blir andra så gott som utplånade? Varför är en del vackra stränder nästan fria från sand på vintern men får tillbaka sitt täcke på sommaren? Svaren på dessa frågor förvånar kanske en del av oss, i synnerhet om vi i likhet med de flesta andra har tagit det för självklart att det finns sandstränder.

Alla är inte lika

Om man inte är vittberest och har besökt andra delar av världen, vill man gärna föreställa sig att alla stränder ser likadana ut. I verkligheten är variationerna stora — i fråga om färg, sandkvalitet, strandbottnens lutning osv. I vulkaniska områden består exempelvis sanden i de flesta fall av grov, svart pulveriserad lava. På andra platser däremot är stranden täckt av färggrann korallsand. Åter andra stränder är gnistrande vita, där krossade snäckskal smulats sönder till stoft.

De flesta stränder har sand som består av små avslipade kvartskristaller blandade med fina partiklar av flera olika slags bergarter. Denna sand kommer i huvudsak inifrån land och har sköljts ner mot havet av floder och vattendrag. Kornstorleken kan variera från grov till mycket fin.

Det är grovleken eller finheten som i stor utsträckning bestämmer strandens egenskaper. En strand med relativt grovkornig sand blir ganska tvärdjup. Sådan grovkornig sand kan heller inte bli så tätt sammanpackad.

Fin sand, å andra sidan, ger stranden helt andra egenskaper. Stranden får en mera gradvis sluttning, den blir långgrund, och därför bryts vågorna längre ut. Fin sand kan bli så hårt sammanpackad, att det är riskfritt att köra bil på den. Ett framträdande exempel är Daytona Beach i Florida i Förenta staterna.

Regleras av lagar

Men varifrån kommer då all denna sand? Har inte du också levt i den föreställningen att sanden härrör från strandklipporna som ständigt nöts av de piskande vågorna? Det är emellertid en ytterst liten procent av strändernas totala sandmängd som bildats på detta sätt. Förklaringen är en helt annan vad det gäller de flesta stränder. Det är först under de senaste tjugo åren eller där omkring som man börjat få klarhet i vilka krafter som verkar på stränderna och vad dessa krafter åstadkommer.

De klimatiska förhållandena framkallar förvittring av bergarterna, ofta långt in i landet. Produkterna förs bort av vattendrag och floder och avsätts vid flodmynningarna. Slammet och leran spolas snart ut i havet, medan stora mängder sand stannar i flodmynningen. Men sedan? Hur kommer sanden därifrån och dit där sandstranden bildas? För att förstå hur den forslas dit måste vi bekanta oss med en del av de krafter som verkar på stranden.

Vågorna som alstras av vinden långt ute till havs förbrukar till slut sin kraft mot kustremsan. Men det är inte alltid de slår rakt mot stranden, dvs. vågkammarna är inte parallella med strandlinjen. Därför delas kraften i vågen i två delar. Den mesta kraften styrs lodrätt mot stranden och förbrukas när vågen bryts. Den återstående kraften, som är mycket mindre, leds i en strömfåra parallellt med stranden mellan torra land och vågen som bryts. Denna strömfåra kan liknas vid en riktig flod, där ena ”stranden” är den torra strandkanten och motsatta ”stranden” är den linje där den inkommande vågen börjar brytas.

Om denna flod går uppför eller nedför kusten beror av vågens riktning. Denna ”strandflod” är lik sina släktingar som flyter inne i landet, i det den kan föra med sig stora mängder vittringsprodukter. De produkter ”strandfloden” för med sig är alltså den sand som bygger upp stranden den flyter på.

Den sand som fraktas av dessa ”strandfloder” kan uppgå till väldiga kvantiteter — i en del områden till milliontals ton per år. Detta skulle motsvara många järnvägsvagnar med sand, som flyttas längs kusten varje dag under året. Mängden varierar dock från den ena platsen till den andra, men vi kan tydligt förstå hur sanden, som forslas ner till havet genom floder och andra vattendrag, fördelas längs kustremsan.

Medan denna sandtransport fortsätter utan uppehåll pågår ännu ett förlopp. Det är detta förlopp som får samma strand att ändra utseende från den ena årstiden till den andra. I de flesta delarna av världen är bränningarna mindre och svagare under sommarmånaderna, större och kraftigare under vintermånaderna. De svagare vågorna styr sanden upp på stranden, medan vinterns stormvågor drar med sig sanden från stranden och avsätter den i långsträckta vallar längs med stranden, sandrevlar. När det åter blir sommar och vågorna avtar i kraft brukar sandrevlarna minska i storlek, då sanden på nytt styrs upp på stranden.

Om all den sand som floderna för med sig ner till haven skulle bli kvar på stränderna, skulle vi till slut ha sandstränder överallt runt kontinenterna. Men som det nu är försvinner mängder med sand från kusterna och ut bortom den gräns där vågorna kan inverka på den.

Människan rubbar jämviktsläget

Människan har, särskilt under detta århundrade, på många platser rubbat jämvikten i naturen. Med byggandet av hamnar och vågbrytare har ofta följt att den intilliggande kusten undergått förändringar. Sand har hopats på den ena sidan i hamnen, dyrbara muddringsarbeten har utförts i själva hamnen, och motsatta stranden har utsatts för erosion. Detta är bara en kostnad man måste vara beredd att betala för framåtskridandets skull, säger man. Men det finns ett annat problem som kommer att ge långt mer omfattande komplikationer.

Vattenreglering, vattenreservoarer och kraftverk innebär att det måste byggas fler och fler dammar jorden runt. Dessa dammar nedsätter flodernas förmåga att föra med sig sediment, och det uppstår alltså brist på sand, som skulle ha behövts för strändernas uppbyggnad. När flodmynningarna inte längre kan tillhandahålla sand i tillräcklig utsträckning, börjar kusterna omedelbart eroderas. Den fina balansen mellan tillgång och avgång på sand är rubbad.

Att ta sand från andra områden och vräka ut den på en kal strand hjälper bara till en tid, eftersom erosionen kommer att fortsätta och sanden sköljas ut i havet. Det kan också komma att bli för dyrt att på konstgjord väg återställa sandmängden.

Ett annat sätt att bevara stränderna är att bygga en lång, smal konstruktion vinkelrätt från stranden och ut mot vattnet. Materialet kan vara stora stenar eller trävirke. Tanken är att sanden skall stoppas upp när den förs från stranden och erosionen på så sätt förhindras.

Stranderosion är verkligen ett problem som blir större och större, i synnerhet i världens tätbefolkade områden. Strandägor som värderas till milliontals dollar är allvarligt hotade. Människor med sin korta livstid och sin begränsade framtidssyn har rusat åstad i sina planer för att få omedelbar vinning — finansiell eller vinning av annat slag —, planer som ger bakslag med oanade, förödande verkningar. När stora delar av befolkningen äntligen får mera tid till rekreation, försvinner mer och mer av de naturliga rekreationsområdena längs kusterna överallt på jorden.

Trots människans skarpsinne står det inte i hennes förmåga att åstadkomma vackra och naturenliga stränder. Däremot har Guds skapande och uppehållande krafter under århundraden bevarat jordens stränder som platser för vila och vederkvickelse.