Människan Alexander den store
ALEXANDER den stores bedrifter påverkade i oerhört hög grad den antika världen. Inom loppet av ett par år skaffade han sig herravälde över ett större landområde än någon härskare före honom. Men hurudan var Alexander den store som människa?
En av de främsta informationskällorna är den grekiske historieskrivaren Plutarkos, som levde mer än tre hundra år efter Alexander. Hans redogörelser är därför inte ögonvittnesskildringar utan bygger på äldre historikers verk. Den grekiske historikern Arrianos, som levde på 100-talet v.t., grundar likaså sitt arbete på andras. Tag dessa källor för vad de är värda, och lyssna till den berättelse som rullas upp:
Personligheten visar sig redan i ungdomen
Redan tidigt i livet lade Alexander i dagen ärelystnad, kärlek till glans och prakt och intresse för sådana ting som unga pojkar vanligen bryr sig mycket litet om.
När Alexander var mycket ung, underhöll han i sin far Filips frånvaro sändebud från den persiske kungen. Hans frågor avslöjade att han ägde ett praktiskt sinne redan då. Han frågade om sådana saker som ”hur vägen till det inre av Asien var beskaffad, deras kungs karaktär, hur han förhöll sig till sina fiender och vilka truppstyrkor han kunde föra i fält”.
Alexander var måttligt glad över sin fars segrar. Han hade en känsla av att faderns prestationer skulle kunna beröva honom möjligheten att utföra stora och lysande bedrifter. Han var inte intresserad av att ärva rikedom och lyx utan ville visa sitt mod och vinna ryktbarhet genom sina egna prestationer.
Alexander sökte endast det slags ära som han ansåg värdigt en kung. Därför var han inte imponerad av professionella idrottsmän. Då han blev tillfrågad om han skulle vilja tävla i de olympiska spelen, antydde han att han skulle det, om han fick tävla med kungar.
Alexander hade fullt förtroende för sig själv och sina förmågor. Ett slående exempel på detta har att göra med hästen Bukefalos. När denna häst leddes bort som fullständigt oduglig och ohanterlig, lär Alexander ha sagt: ”Vilken utmärkt häst förlorar de inte, för att de saknar skicklighet och djärvhet nog att dressera den!” När Filip hörde detta yttrande genmälde han: ”Kritiserar du dem som är äldre än du, som om du visste mer och kunde dressera honom bättre än de?” Alexander försäkrade frimodigt att han kunde dressera hästen bättre än andra. Om han skulle misslyckas, gick han med på att betala hästens fulla värde. Men Alexander misslyckades inte, vilket föranledde hans far att utropa: ”O, min son, utvälj ett kungadöme som är stort nog åt dig och som är dig värdigt, ty Macedonien är dig för litet.”
Senare lät Filip skicka efter Aristoteles, för att Alexander skulle undervisas av denne berömde filosof. Förutom att Aristoteles bibringade Alexander sina åsikter beträffande moral och politik, tros han också ha undervisat honom i medicin.
Aristoteles tycks vara den som först och främst bär ansvaret för Alexanders intresse för böcker och bildning. Detta intresse följde Alexander hela hans liv. Under sin kudde brukade han lägga sin dolk och det exemplar av Homeros’ Iliaden som Aristoteles korrigerat. Alexander fortsatte att läsa historia, dramer och dikter. Till och med i fråga om kunskap sökte han vara framstående och uttryckte därför sitt missnöje, när han fick höra att Aristoteles hade publicerat ting som hade bibringats honom muntligen. Alexander skrev: ”Du har inte gjort väl i att publicera dina böcker i muntlig undervisning; ty i vad utmärker vi oss nu, om de ting i vilka vi blivit särskilt undervisade vore öppna för alla?”
Redan som tonåring utmärkte sig Alexander i militära bedrifter. Vid sexton års ålder styrde han Macedonien i sin fars frånvaro. Han slog ned en upprorisk folkgrupp, intog deras huvudstad genom stormning, drev ut invånarna och uppkallade platsen efter sig själv, Alexandropolis.
Kung och härförare
När Alexanders far Filip hade blivit lönnmördad, blev Alexander vid tjugo års ålder kung i Macedonien. Under hela sin knappt trettonåriga regering drevs Alexander av ohämmad maktlystnad. Fastän han till synes var en drömmare, hade han beslutsamhet nog att förverkliga sina drömmar. Mot all förväntan genomförde han dristigt sina planer.
Enligt Alexanders egen utsago (efter vad historikern Arrianos uppger) ärvde Alexander från sin far endast några silver- och guldbägare. Ehuru Filip hade skulder på fem hundra talenter, fanns det mindre än sextio talenter i skattkammaren. Detta till trots lånade Alexander ytterligare åtta hundra talenter och började så ett fälttåg med en förhållandevis liten armé. Han lyckades i sitt uppsåt och utsträckte sina erövringar ända fram till Indien.
Det skall naturligtvis inte förbises att Alexander hade fördelen att börja sitt fälttåg med en tränad armé. Men det krävdes också åtskillig skicklighet från Alexanders sida. Nya situationer uppstod. Helt nya stridsmetoder måste bemästras. Olika fiendestyrkor måste därför bekämpas med taktiskt olika men lämpliga metoder.
Det var också i hög grad Alexanders personlighet som höll armén i gång under en lång tid med förhållandevis små svårigheter i leden. Han kunde konsten att vinna och behålla sina mäns tillgivenhet.
Hans soldater kunde se att han aldrig sparade sig själv. Ett exempel på detta var när Alexander och hans här var på marsch genom en sandöken. Trots att han led av svår törst hällde han inför alla sina män ut det vatten som några soldater med stor svårighet hade lyckats skaffa åt honom från en nästan uttorkad flodfåra. Innan han slog ut vattnet tackade han vederbörligen soldaterna.
Mot slutet av sin korta levnad kunde Alexander säga: ”Det finns ingen del av min kropp, åtminstone inte på framsidan, som är utan ärr; det finns inget vapen, använt i närstrid eller kastat från långt håll, som jag inte bär märken efter. Nej, jag har blivit sårad av svärd, man mot man; jag har blivit beskjuten med pilar, jag har blivit träffad av kastmaskin och slagen mången gång med stenar och klubbor.”
Det var också andra handlingar genom vilka han vann sina truppers tillgivenhet och beundran. Vid ett tillfälle gav han permission åt alla nygifta män och lät dem tillbringa vintern tillsammans med sina hustrur i Macedonien. I början av sin regering hyste han fullständigt förtroende för sina vänner. En gång, när Alexander var allvarligt sjuk, gjorde en läkare vid namn Filip i ordning en stark medicin åt honom. Just när han skulle ge den till Alexander, kom ett brev, där Alexander underrättades om att kung Darius hade mutat Filip att förgifta honom. Alexander tog ändå emot medicinen, räckte brevet till Filip, och medan Filip läste det, drack han dosen. Det var inget fel på den; den ledde tvärtom till att Alexander tillfrisknade.
Efter striderna besökte Alexander de sårade, undersökte deras sår, berömde dem för deras tappra dåd och hedrade dem med donationer i förhållande till deras insatser. Närhelst det fanns krigsbyte efter en belägring, betalade han sina mäns skulder och frågade inte efter hur de ådragit sig dessa. För dem som dog på slagfältet ordnade Alexander med en ståtlig begravning. De stupade soldaternas föräldrar och barn befriades från skatter och krigstjänst. Till förströelse efter striden höll Alexander spel och tävlingar.
I början relativt måttlig i sina vanor
Till skillnad mot många andra härskare ansåg Alexander det ”mer konungsligt att behärska sig själv än att besegra sina fiender”. Den enda kvinna han blev intim med före sitt giftermål lär ha varit Barsine, änka efter den persiske generalen Memnon. Beträffande Alexanders äktenskap med Roxane skriver den grekiske historieskrivaren Plutarkos:
”De gifte sig verkligen av kärlek, och ändå främjade giftermålet på samma gång det mål han hade i sikte. Ty det tilltalade det erövrade folket att se honom välja en hustru ur deras egna led, och det fick dem att känna den djupaste tillgivenhet för honom att finna att den enda passion som han, den måttligaste av män, lät sig gripas av, betvingade han likväl till dess han kunde vinna henne på ett rättmätigt och ärbart sätt.”
Alexander respekterade också andras äktenskap. Trots att konung Darius’ hustru var hans fånge såg han till att hon behandlades med aktning. Alexander träffade henne inte själv och tillät inte att andra talade om hennes skönhet i hans närvaro. På liknande sätt beordrade han, då han fick höra att två macedoniska soldater hade kränkt några främlingars hustrur, att de skulle avrättas om de befanns skyldiga.
Alexander betraktade homosexualitet som något mycket avskyvärt. När han blev erbjuden att köpa två unga pojkar för sexuell njutning, blev han högeligen förtörnad och skrev att ”försäljaren och hans varor måtte gå i fördärvet”.
Alexander var måttlig i sina matvanor. Det verkar emellertid som om han mot slutet blev omåttlig i fråga om dryck. Han kunde sitta och tala i timmar över varje bägare med vin och skryta över sina bedrifter. Vid sådana tillfällen fann han behag i att bli smickrad.
Mycket religiös
Liksom sin mor Olympias var Alexander mycket religiös. Huruvida han verkligen trodde att han själv var en gud är tveksamt. Plutarkos antyder att Alexander helt enkelt gjorde anspråk på gudomlighet som ett medel att upprätthålla en känsla av överlägsenhet över andra människor. Alexander var emellertid mycket noggrann med att iaktta religiös ritual. Han offrade alltid före och efter strider och brukade rådfråga sina spåmän om betydelsen av vissa omen. Han rådfrågade också Amons orakel i Libyen. Och i Babylon utförde han kaldéernas offerhandlingar, i synnerhet till Baal.
Med tanke på hans religiösa böjelse och intresse kan det ligga något i vad den judiske historieskrivaren Josefos säger om att Alexander kom till Jerusalem (trots att många är av annan åsikt). Den judiske översteprästen skulle ha visat Alexander Daniels bok, där det framhålls att en grek skulle förstöra det persiska väldet. Alexander menade att han själv var den åsyftade personen och beviljade judarna allt de önskade.
Allteftersom tiden gick tycks Alexander ha blivit praktiskt taget besatt av sin religiositet. Plutarkos skriver:
”När Alexander en gång låtit sig gripas av fruktan för övernaturligt inflytande, blev han så orolig och lättskrämd att om något inträffade som var det minsta ovanligt eller märkvärdigt, trodde han att det var ett förebud eller järtecken, och vid hans hov fanns det mängder av spåmän och präster vars uppgift det var att offra och blidka gudarna och att förutsäga framtiden.”
Vi har på liknande sätt lagt märke till hur Hitler och andra moderna diktatorer rådfrågat astrologer innan de företagit sig något.
Ytterligare försämring av personligheten
Även på andra sätt förändrades Alexander till det sämre. Till en början fann han sig i att man kritiserade honom och bemödade sig om att avkunna fördomsfria domar. Så småningom blev han emellertid snar att sätta tilltro till falska anklagelser. Det viktigaste i hans liv blev att bevara äran och ryktbarheten, och han utdelade bestraffningar med den största stränghet. Efter att ha fått den uppfattningen att Filotas var inblandad i ett attentat mot hans liv lät han avrätta honom. Därefter sände han bud till Medien och lät avrätta också Parmenion, Filotas’ far. Detta gjorde han trots att det inte fanns några bevis på att Parmenion var inblandad i något anslag mot Alexander.
En av Alexanders skändligaste handlingar var mordet på hans vän Kleitos i ett raserianfall när han var drucken. Om denna händelse berättar Arrianos:
”[Alexander] visade sig därigenom vara slav under två laster, som ingen man med självaktning borde låta sig gripas av, nämligen hetsighet och dryckenskap.”
Alexander kom emellertid att inse det nesliga i sitt handlingssätt. De flesta antika historiker uppger (enligt Arrianos) att Alexander fördömde sig själv för att han dräpt sina vänner. I tre dagar låg han till sängs och varken åt eller drack. Till sist lyckades hans vänner övertala honom att äta.
Sofisten Anaxarchus lär ha tröstat Alexander genom att säga att ”det som görs av en stor kung skall anses vara rätt”. Beträffande detta konstaterar Arrianos:
”Jag håller före att [Anaxarchus] gjorde Alexander en otjänst allvarligare än den oro som ansatte honom. ... Ty det berättas att Alexander till och med krävde att folk skulle böja sig till jorden för honom i föreställningen att Amon var hans far snarare än Filip. Han strävade nu också att efterlikna persernas och medernas seder, både genom att ändra sin klädedräkt och genom förändringar i sitt levnadssätt. Det sägs att han ingalunda saknade ivriga smickrare som tillfredsställde denna hans åstundan.”
Det verkar sålunda som om Alexanders åtrå efter berömmelse frambringade de minst önskvärda dragen hos honom.
Alexanders död
Sedan Alexander utkämpat våldsamma strider i Indien drabbades han i Babylon av malaria. De kungliga journalerna omtalar att även sedan han insjuknat satt han två gånger uppe till sent på natten och drack tillsammans med Medius. Alexanders tillstånd försämrades mer och mer, trots att han hela tiden frambar de sedvanliga offren. Slutligen förlorade han talförmågan.
Soldaterna yrkade på att få träffa Alexander. Arrianos grundar sig på de kungliga journalerna när han skriver:
”Han hade redan förlorat talförmågan, när armén defilerade förbi; ändå hälsade han dem alla, lyfte på huvudet, om än med svårighet, och tecknade till dem med ögonen.”
Ungefär två dagar senare dog Alexander, efter att ha levat endast trettiotvå år och åtta månader. Det blev precis som några indiska magiker hade sagt:
”O kung Alexander, varje människa äger bara så mycket av jorden som den fläck hon står på, och du är en människa precis som andra, om än du är full av kraft och obeveklig. Du genomfar hela denna jord, långt ifrån ditt hem, och gör dig själv bekymmer och bekymrar andra. Men icke så lång tid härefter kommer du att dö, och du kommer då att besitta precis så mycket av jorden att det räcker till din begravning.”
Ehuru Alexander hade applåderat dessa spåmäns ord, fäste han aldrig något avseende vid dem. Hans ärelystnad drev honom att fortsätta sina erövringar till dess hans krafter var fullständigt uttömda. I döden var han inte förmer än någon annan människa.