Kan gudabilder uppskatta offer?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Hongkong

NÄR man kommer in i ett hem här i Hongkong hör det inte till ovanligheten att man där ser ett altare som det står mat framsatt på. Somliga människor sätter fram en måltid om dagen till sina gudabilder, kanske bara en frukt av något slag. Men då och då händer det att man sätter fram en hel festmåltid, såsom när en släkting är sjuk eller har dött eller när det är en särskild högtidsdag.

Det är förundransvärt hur vitt utbrett detta bruk är att använda gudabilder vid gudsdyrkan. Att offra mat regelbundet till dem är vanligt i Japan, Korea, Indien, Afrika, Sydamerika och på andra platser. Offergåvorna skiftar betydligt från plats till plats, beroende på vilka seder och traditioner som gått i arv från förfäderna.

Här i Hongkong stöter man ofta på den här seden. När man kommer på besök i ett hem, till exempel, vill värden vara gästvänlig och tar av det som är framsatt på altaret och räcker det åt gästen. Om man tvekar, invänder värden: ”Det är inget fel på det. Frukten är färsk; jag köpte den i morse.”

Vad skulle du göra? Skulle det strida mot dina religiösa principer att äta av frukten? Varför offrar man i själva verket mat åt gudabilden? När och var uppkom denna sed?

En gammal sed

Gudabilder i samband med gudsdyrkan är ingenting nytt. I stället är det bevisligen så att bilddyrkan med åtföljande offer av mat utövades redan i det gamla Mesopotamien för omkring fyra tusen år sedan. Man trodde att den verklige eller inbillade högre makten, som representerades av bilden, skulle finna behag i maten som offrades. Man föreställde sig att guden var inne i bilden, så att bilden i själva verket blev gudens kropp.

Sådana föreställningar lever kvar än i dag. Men merparten av människorna ägnar kanske föga tanke åt varför de offrar mat åt gudabilder. Frågar man bilddyrkare här varför de följer detta bruk, är det här ett typiskt svar: ”Jag gör bara vad jag minns att mina föräldrar brukade göra, men jag är inte riktigt säker på vad allt detta betyder.”

Det finns inga tydligt uppställda regler som bestämmer hur offrandet skall gå till. Är det inte troligt, med tanke på detta, att vissa detaljer förlorats vid den muntliga traditionen som gått från generation till generation? Är det inte till och med möjligt att slagen av offer växlat under århundradenas och årtusendenas gång? Det som verkligen hänt i historien bekräftar att det är så.

Bakgrunden till avgudaoffer

En gång i tiden var det vanligt att människor offrades åt gudarna. The Encyclopædia Britannica säger om denna sed: ”Offer, i synnerhet av människor, frambars omedelbart efter ett dödsfall eller sedan det gått en tid. Avsikten med dem kan ha varit ... att ge de döda kraft genom den levande varelsens blod eller liv, på samma sätt som då mat offras åt dem.”a

I det gamla Kina var det sed att offra tillfångatagna fiender åt avgudarna. Dessa avgudadyrkare trodde att människooffer var villkoret för att gudarna skulle blidkas. Men denna sed begränsades inte till Kina. Den nyss citerade uppslagsboken uppger:

”Offrandet av människor var känt i det gamla Indien och fortlevde till långt in på 1800-talet; det praktiserades av både greker och romare, i ej ringare grad än av de vildare stammarna i det gamla Europa. Semiter och egyptier, peruaner och azteker slaktade människor till offer; Afrika, i synnerhet dess västkust, upplevde till för inte länge sedan att tusentals människor varje år offrades i döden; i Polynesien, på Haiti och på Fidjiöarna fanns viktiga medelpunkter för denna rit — det är i själva verket inte lätt att ange ett område där den inte har förekommit.”

Den härskande dynastin i Kina förbjöd för länge sedan människooffer genom lagstiftning. Därför har det blivit sed här att offra endast mat eller rökelse till en gudabild. Men man kan fråga: Om avgudarna krävde människooffer i forna tider, varför gör de inte det nu? Ändrade gudabilderna sina önskningar eller behov när en styresman stiftade lag mot människooffer? Kan en gudabild över huvud taget känna eller önska något? Tror du att gudabilderna verkligen kan uppskatta offer?

Är de i stånd att visa uppskattning?

Det är uppenbart att gudabilderna inte äter upp den mat de får, eftersom maten senare äts av avgudadyrkaren eller någon annan. Somliga säger att avguden inte äter därför att den redan har vad den behöver, men de hävdar att avguden uppskattar omtanken och hängivenheten hos gudsdyrkaren. Men hur visar den sin uppskattning?

En avgud kan man köpa i en butik som kanske ligger alldeles intill där man själv bor. Tror du att det kommer en gud in i denna gudabild när den förs in i ditt hem? Om det är så, varför äter den då inte av maten eller gör något annat för att visa att den uppskattar gudsdyrkarens uppoffring?

Är det inte uppenbart att en gudabild inte förmår göra någonting, att den är som vilket stycke trä eller metall som helst, med undantag av utformningen? I den Heliga skrift gjordes för länge sedan den här reflexionen kring avgudadyrkare som högg ner ett träd: ”Man tager därav och värmer sig därmed. ... En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: ’Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.’ Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: ’Rädda mig, ty du är min gud.’” — Jes. 44:15—17.

Är det inte meningslöst att betrakta ett stycke trä eller metall som om det vore Gud? Hur skulle det kunna uppskatta de offer som frambärs åt det? Som bibeln också förklarar: ”Men deras avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, de hava öron och höra icke, de hava näsa och lukta icke. Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke; de hava intet ljud i sin strupe.” — Ps. 115:4—7.

Det verkliga förhållandet är att gudabilder är odugliga när det gäller att hjälpa en människa. De är livlösa. Så varför skall man sätta sin förtröstan till dem? De kan inte uppskatta det man offrar åt dem, inte heller kan de ge en något gott.

Vem kan visa uppskattning?

Om du såg en vacker elfenbensskulptur, välgjord och med komplicerad formgivning, vem skulle du då berömma? Skulpturen eller skulptören? Vem skulle uppskatta dina berömmande ord? Skulptören, inte sant?

Oavsett av vilket material en gudabild är gjord skapade inte materialet sig självt. Inte heller är det den som gjorde bilden som skapade materialet. I stället måste all materia här på jorden ha sitt ursprung hos en allvis Skapare, som begåvade jorden med ändlös skönhet och variationsrikedom. Vad tycker du därför att vi bör dyrka — det skapade eller Skaparen?

Det är förståndigt att dyrka Skaparen. Hans namn är Jehova, upplyser oss bibeln. (Ps. 83:19; se också under Herren i Ordförkl.) Bibeln förklarar vilka offer som behagar honom och säger: ”Låt oss alltid ... frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungör hans namn. För övrigt, glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag.” Jehova Gud uppskattar dessa förträffliga offer, och åt dem som frambär dem har han utfäst en belöning, ”frälsning”, ja, evigt liv. Hur förståndigt är det därför inte att dyrka Jehova! — Hebr. 13:15, 16, NW; 6:9—12.

Hur skall man ställa sig till det som offrats åt avgudar?

Men om du är på besök hos någon och denne vill visa sin gästfrihet och tar av maten som är framsatt på avgudaaltaret och bjuder dig? Skulle det vara orätt att äta av det?

I det första århundradet var det sed att avgudadyrkarna åt den mat som offrats åt avgudarna, och de gjorde det med en känsla av vördnad för avguden. Genom att äta av offret hade avgudadyrkaren del med den demongud som representerades av gudabilden. (1 Kor. 10:18—22) De kristna fick därför rådet att avhålla sig från avgudaofferskött. Det skulle vara orätt av någon som dyrkar Jehova att äta mat som offrats åt en avgud i den föreställningen att han hade del i att dyrka avguden. — Apg. 15:28, 29.

Somliga kan emellertid ta något av maten på altaret och bjuda sina gäster att äta utan en tanke på gudabilden eller på någon dyrkan av den. Skulle det göra någon skillnad? Beträffande en sådan situation påpekar bibeln: ”Vad nu angår ätandet av mat som blivit offrad åt avgudar, så vet vi att en avgud ingenting är i världen och att det inte finns mer än en enda Gud.” ”Om vi inte äter, kommer vi inte därigenom till korta, och om vi äter, kan vi inte tillräkna oss det som förtjänst. Men ta er beständigt i akt, så att denna er myndighet inte på något sätt blir en stötesten för dem som är svaga.” — 1 Kor. 8:4—13, NW.

Fastän det alltså under dessa omständigheter inte skulle vara orätt att äta av maten, måste man ändå tänka på vilken verkan det skulle få på andra, om man äter. En kristen skulle aldrig vilja att någon fick det intrycket att han deltog i avgudadyrkan. Därför finner han det kanske förståndigast att avstå från att äta för att inte ge ett felaktigt intryck eller för att inte bli orsak till att någon tar anstöt. — 1 Kor. 10:25—29.

Dyrkan av livlösa avgudar kan aldrig ge en någonting av värde. Dessa avgudar kan varken tänka eller känna och kan därför heller inte uppskatta de offer som frambärs åt dem. Men hur underbart är det inte att det finns en Gud som lever, Jehova, som verkligen uppskattar våra offer och som ”blir deras belönare, som allvarligt söker honom”! — Hebr. 11:6, NW.

[Fotnoter]