Barnafödandet genom tiderna
BARNAFÖDANDET är ett av människans allra äldsta förehavanden, nästan lika gammalt som att äta och dricka. Det går tillbaka till den dag då den första kvinnan Eva födde sin förstfödde son Kain. Eftersom barnafödandet är något så fundamentalt för mänsklighetens fortbestånd, framkallar det många intressanta frågor.
Varför måste till exempel en sådan verkligt naturlig företeelse vara så smärtsam för modern? Och hur klarade sig kvinnor förr i världen, med tanke på att de flesta kvinnor i de så kallade ”utvecklade” länderna blir förlösta i välutrustade förlossningshem?
I Evas fall fanns det förvisso inte någon välutbildad barnmorska till hands, då Kain föddes. Hon tycks ha klarat sig bra ensam eller på sin höjd med hjälp av sin oerfarne make Adam. Så varför gör man så mycket väsen av det nu för tiden? Är det möjligt att vi kan lära oss något värdefullt av det förflutna?
Varför måste det göra ont?
Beträffande den smärta och de risker som havandeskapet medför, skulle det, om evolutionsteorin vore sann, inte tyckas finnas något giltigt skäl till att mänskliga mödrar inte skulle kunna föda sina barn med samma lätthet som djuren. Ändå är detta tydligen inte fallet. Vetenskapen har ingen vettig förklaring att erbjuda till den stora skillnaden mellan djurens och människans sätt att föda och fostra sin avkomma.
Endast bibeln sprider ljus över detta ämne. Den visar att svårigheterna i samband med barnafödandet är en direkt följd av att den första kvinnan försyndade sig mot sin Skapare, från vilken hon fått sin fortplantningsförmåga. Efter det att Eva hade gjort uppror, sade Gud till henne: ”Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn.” — 1 Mos. 3:16.
Det är sant, att svårigheterna i samband med barnafödandet varierar hos olika kvinnor, beroende på hur de är byggda och på det liv de för. Moderna förebyggande åtgärder för blivande mödrar kan också lindra något av smärtorna. Icke desto mindre instämmer millioner kvinnor av alla raser i att Guds ord till Eva har visat sig vara sanna. Hur har kvinnor genom tiderna mött dessa problem?
Barnafödandet bland hebreiska kvinnor
Mycket få ställen i bibeln talar om på vilket sätt kvinnorna blev förlösta i forna tider. Den utförligaste beskrivningen av detta ämne finner man nog i det första kapitlet i Andra Moseboken. För att påskynda sitt utrotningsprogram mot hebréerna, som hade slagit sig ned i hans land, gav en av Egyptens faraoner följande befallning till de hebreiska barnmorskorna: ”När ni hjälper de hebreiska kvinnorna att föda och ni då ser dem på födelsesitsen, skall ni också, om det är en son, döda det.” Någon tid härefter försvarade sig dessa gudfruktiga kvinnor för att de inte kunnat verkställa denna mordiska plan genom att säga till konungen: ”De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.” — 2 Mos. 1:16—19, v. 16 enl. NW.
Av detta skriftställe får vi veta tre saker: För det första, att det fanns barnmorskor redan för så länge sedan (1500-talet f.v.t.); för det andra, att kvinnorna tydligen inte födde liggande på en säng utan sittande eller hukande på någon sorts födelsesits; och för det tredje, att hebreiska kvinnor ofta födde sina barn utan sakkunnig hjälp, eftersom de var ”kraftigare”.
Den ställning de hebreiska kvinnorna troligen intog vid förlossning omnämns på följande sätt av Kennett, i hans bok Ancient Hebrew Social Life and Custom: ”När ett barn skulle födas, förlöstes modern ... stöttad av en liten sits, som påminde om en krukmakares drejskiva.” The New Bible Dictionary av J. D. Douglas förklarar: ”När de hebreiska kvinnorna födde barn, satt de mycket ofta på huk på ett par tegelstenar eller andra stenar.”
Det måste ha legat någon sanning i det försvar de hebreiska barnmorskorna framförde, nämligen att de hebreiska kvinnorna födde innan de hann fram, ty annars skulle den egyptiske envåldshärskaren utan tvivel omedelbart ha låtit avrätta dem. G. J. Witkowski förklarar: ”Det verkar troligt att judinnorna bara kallade på [barnmorskan] i allvarliga fall, och att de för det mesta födde utan hjälp.”
Det kan visserligen ha förhållit sig så att de hårt arbetande hebreiska kvinnorna hade lättare förlossningar än de mer sofistikerade egyptiska kvinnorna, men det faktum att födslovåndor i hela bibeln används som en symbol för oundvikligt lidande antyder att de hebreiska mödrarna inte var befriade från den smärta och de risker en förlossning medför. (Ps. 48:7; Jer. 13:20—22; 50:43; Mik. 4:9, 10; 1 Tess. 5:3) Jakobs hustru Rakel hade till exempel hjälp av en barnmorska, men ”barnsnöden blev henne svår”, och hon dog, när hon födde Benjamin. Judas sonhustru Tamar hade det också svårt, när hon födde tvillingpojkar, och hon fick en bristning i bäckenbottnen. — 1 Mos. 35:16—20; 38:27—30.
Vad beträffar spädbarnsvård får vi veta något om hebreiska metoder i en biblisk profetia, som i symboliska ordalag talar om Jerusalems ursprung. (Hes. 16:4) Enligt detta skriftställe skars först navelsträngen av, därefter tvättades barnet i vatten och gneds sedan med salt, förmodligen för att huden skulle stärkas och dras samman, och slutligen lindades barnet för att det skulle kunna hålla sig varmt. De hebreiska barnen ammades vanligen och blev inte avvanda förrän vid två eller tre års ålder, ibland ännu senare. (1 Sam. 1:24—28) Att det var vanligt med sen avvänjning omnämns i en apokryfisk bok, 2 Mackabéerboken 7:27.
Barnafödandet i Egypten, Grekland och Rom
I forna tider omgavs barnafödandet bland de icke-hebreiska folken med mystik och vidskepelse. Egyptierna trodde att fyra gudinnor bistod blivande mödrar. Dessa var Isis, Neftis, Heket och Meskent.
Av egyptiska hieroglyfer och basreliefer framgår det att egyptiska kvinnor födde antingen på huk eller knästående eller sittande i någon sorts födelsestol. En ”Botpsalm till en gudinna”, som härrör från slutet av det egyptiska världsväldets tid, innehåller följande uttryck: ”Jag satt på tegelstenen (-stenarna) som en havande kvinna.”
Grekerna och romarna var också vidskepliga när det gällde barnafödandet och dyrkade gudinnor som ansågs skydda blivande mödrar. Grekiska kvinnor åkallade Ilithyia, barnafödandets gudinna, och även mångudinnan Artemis. Enligt en källa avbildas Ilithyia ”oftast knästående, en ställning som ansågs underlätta förlossningen”.
I det antika Rom sökte blivande mödrar skydd av Juno eller Lucina, en mångudinna. Beträffande kroppsställningen vid födandet skriver De Lalung: ”Romerska kvinnor brukade föda på en säng, i den halvt liggande ställning de intog när de åt. ... Vid svåra förlossningar rekommenderade Soranus från Efesus [en grekisk läkare från 100-talet v.t.], som verkade i Rom under Trajanus’ regering, att kvinnan skulle stå på knä, ’så att livmodern kom i bättre läge; feta kvinnor borde också intaga denna ställning’. De romerska kvinnorna, liksom de grekiska, födde också på speciella karmlösa stolar.”
Barnafödandet bland andra folk
Barnafödandets historia hos andra folk liknar i stort sett de folks som redan nämnts. I hela den katolska världen ersattes den egyptiska Isis, den grekiska Ilithyia och den romerska Juno av ”den heliga” Margareta från Antiokia i Pisidien, känd som den ”oövervinneliga martyren, havande kvinnors hopp, hjälparen vid förlossningar”. Både detta ”helgon” och ”Jungfru Maria” har åkallats av katolska kvinnor i barnsnöd, av drottningar såväl som fattiga. En annan vidskeplig katolsk sedvänja har varit att placera en ”Agnus Dei”, en av påven välsignad vaxplatta föreställande Guds lamm, under den födande kvinnans kudde.
Vad beträffar kroppsställningen vid födandet hos olika folk och raser har dessa noggrant katalogiserats av framlidne dr George Engelmann i hans klassiska verk Labour Among Primitive People. De omfattar hela skalan, från stående ställning, hållande sig i en trädgren till liggande ställning, utsträckt på en säng. Bland de så kallade primitiva folken är den vanligaste ställningen den knästående eller hukande.
Bland de så kallade civiliserade folken var födelsestolar av olika form och storlek populära i flera århundraden — från V-formade sitsar till raffinerade, stoppade stolar. Doktor André Pecker nämner ett historiskt-medicinskt museum i London, som i sin ägo har en samling av inte mindre än trettionio olika modeller av födelsestolar.
Födelsestolar blev till slut omoderna, och det blev praxis inom läkarkåren i de ”utvecklade” länderna att låta kvinnorna föda på en säng, liggande på rygg, antingen helt utsträckta eller något lutande eller på sidan.
Lärdomar från det förflutna
Kan vi lära oss något av denna korta översikt av barnafödandet genom tiderna? Sedan dr George Engelmann fullbordat sitt verk Labour Among Primitive People, som först publicerades i artikelform i tidskriften American Journal of Obstetrics åren 1881 och 1882, kom han till slutsatsen att horisontalläge varken var den mest naturliga eller den mest gynnsamma ställningen för en lätt förlossning.
År 1937 publicerade dr Kathleen Vaughan, som hade praktiserat i Egypten, Indien och Kashmir, en bok med titeln ”Safe Childbirths”, där hon förordade den ”naturliga ställningen” vid förlossning, med vilken hon menade en hukande ställning.
I sin bok om barnafödandets historia, som kom ut år 1958, skrev dr André Pecker: ”Som en av våra professorer brukade säga är barnafödandet i huvudsak en process som bör försiggå i hukande ställning. Detta klassiska faktum borde ha lett till en utveckling av de lämpliga metoder som instinktmässigt används bland de primitiva folken.”
År 1971 förordade en argentinsk biolog, dr Tucho Perrusi, förlossning i vertikalläge och konstruerade en lämplig förlossningsstol, som tydligen håller på att bli populär i Argentina. År 1972 kritiserade dr Niles Anne Newton, som är medlem av den medicinska fakulteten vid Northwestern University, gängse förlossningsmetoder i USA och inbegrep då bruket att låta kvinnan ligga raklång på rygg under förlossningen, då hon däremot hävdar att en sittande eller hukande ställning underlättar nedkomsten.
I en artikel med rubriken ”Hjärnskador på grund av syrebrist vid födelsen”, som publicerades i Scientific American i oktober 1969, skrev William F. Windle:
”De flesta apfödslar inträffar på natten, liksom fallet är även hos människan. Födsloarbetet är kort: en timme eller mindre. Honan hukar sig ned, och ungen glider ned på marken. Under nedkomsten kommer det mesta av blodet i moderkakan den nyfödde till godo. ... Människobarn föds på i stort sett samma sätt i många delar av världen. Kvinnan föder på huk, ofta utan hjälp, och barnet som då befinner sig nedanför modern, kan ta emot det mesta av blodet från moderkakans kärl och navelsträngen. ... Vid alla förlossningar är det viktigt att navelsträngen hålls intakt till dess efterbörden kommit ut. Att genast snöra åt navelsträngen skulle vara detsamma som att utsätta spädbarnet för en kraftig blodförlust, eftersom nästan en fjärdedel av fostrets blod cirkulerar i moderkakan vid födelsen. Att beröva spädbarnet så mycket blod kan ... öka risken för hjärnskador på grund av syrebrist.
I civiliserade länder används naturligtvis ryggläge vid förlossningen för att läkaren eller barnmorskan bekvämt skall kunna observera förlossningen och hjälpa till, om så är nödvändigt. En nedhukad ställning möjliggör, förutom att den medger att spädbarnet kan tillgodogöra sig placentans blod uppifrån, ... att de blodkärl som förser placentan med blod inte pressas samman, vilket inträffar vid ryggläge, när den gravida livmodern faller bakåt mot bäckenet. Denna sammanpressning kan emellertid också undvikas, om kvinnan ligger på sidan under förlossningen, och därmed förhindras en drastisk minskning av spädbarnets syretillförsel.”
Ett franskt medicinskt standardverk har följande att säga beträffande bröstuppfödning, som var praxis förr i tiden och fortfarande är det på många platser:
”Den föda ett nyfött barn behöver är mjölk, företrädesvis modersmjölk, som är den enda föda som är perfekt anpassad till dess matsmältningsfysiologi. På grund av att många mödrar saknar förmåga eller vilja att amma sitt barn, ersätter de modersmjölken med komjölk, som modifierats antingen av dem själva eller på industriell väg. ... Amning är en naturlig, enkel och ren metod, som är anpassad efter spädbarnets behov och förser det med en fullständig, välbalanserad och lämplig kost. Modersmjölken är lättsmält och innehåller antikroppar från modern, som ger barnet motståndskraft mot infektioner. ... Den bidrar till att upprätta och stärka de känslomässiga banden mellan mor och barn. Kort sagt, den är en idealisk metod, som alltför ofta överges av ren lättja.”
Det verkar således som om somliga inom läkarkåren, både vad beträffar själva förlossningen och spädbarnsvården, förordar en återgång till mera naturliga metoder. Dessa kan lindra något av smärtorna, men som De Lalung anmärker: ”Förlossningsarbetet är alltid smärtsamt, både bland civiliserade och ociviliserade, hur kortvarigt det än är. Det straff som Första Moseboken talar om ... kommer också i fortsättningen att vila tungt på det kön som föder oss till världen.”
Ja, Första Moseboken 3:16 kommer att fortsätta att på ett smärtsamt sätt besannas för kvinnor, ända till den lyckliga tid då Uppenbarelseboken 21:4 blir verklighet, ty då kommer Gud i sin rättfärdiga, nya tingens ordning att undan för undan ”avtorka alla tårar från deras [människornas] ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer.”