När läkare vill ge blodtransfusion mot patientens vilja
NÄR du går till en läkare, vilka egenskaper önskar du då att han skall ha? Du vill naturligtvis ha en läkare som är skicklig och har god kunskap i medicinska ämnen. Ju skickligare han är, desto bättre kan han hjälpa dig.
Men hur skulle det vara, om han inte ville låta dig ha något att säga till om vad som händer med din kropp? Vad skulle du tycka om att han spände fast dig på operationsbordet och tvingade på dig någon medicin eller operation tvärtemot din vilja? Du skulle förmodligen se dig om efter en annan läkare nästa gång, lindrigt uttryckt.
Vad människor önskar och behöver är en läkare som inte bara har kunskap och skicklighet, utan också förståelse. En läkare av detta slag glömmer aldrig att han är en tjänare åt allmänheten. Han betjänar sina patienter efter bästa förmåga men försöker inte härska över dem. Han tar hänsyn till deras önskemål. Lyckligtvis finns det många sådana läkare. De inser att det ständigt kommer nya metoder — och att det råder delade meningar till och med experter emellan. Även om de kan rekommendera en viss behandlingsmetod, tvingar de alltså inte på patienten denna behandling.
Det finns emellertid ett annat slags läkare. Också han är utan tvivel uppriktigt intresserad av sin patient. Men en läkare av detta slag känner så starkt för vissa behandlingsmetoder att han till och med går till domstol för att tvinga på en patient denna behandling. En läkare av detta slag inser ofta inte att nyare metoder har gjort hans sätt att behandla vissa sjukdomar omodernt. Och det är ofta samma slags läkare som inte inser att han är en tjänare åt allmänheten och inte erkänner sin patients rättighet att välja eller förkasta vissa behandlingsmetoder.
Denna stora kontrast existerar alltså olika läkare emellan. Vilket av dessa båda slag skulle du föredra, om du vore sjuk eller behövde bli opererad?
”I riktning mot ’blodfri kirurgi’”
Kontrasten läkare emellan är ingenstans så uppenbar som när det gäller blodtransfusioner. På vilket sätt?
Under de senaste åren har ett växande antal läkare ändrat inställning till att ge blodtransfusioner. De har lärt sig utföra alla slags större operationer utan att ge blod. Åter andra läkare ignorerar dessa nya rön. De envisas fortfarande med att försöka tvinga på människor blod, även om de inte vill ha det.
Den nya utvecklingen på detta område framgår av sådana rubriker som den i tidskriften Times, som utkommer i Palo Alto i Kalifornien: ”NYA KIRURGISKA METODER ELIMINERAR BEHOVET AV BLODTRANSFUSION.” En annan rubrik i tidningen Press, som utges på Long Island i New York, förkunnade: ”EN VÄXANDE TENDENS I RIKTNING MOT ’BLODFRI KIRURGI’.” I denna senare publikation hette det:
”Det var tidigare praxis att ge blodtransfusion i samband med operationer. Men så är det inte längre. På senare år har läkarna utvecklat nya kirurgiska metoder för att inskränka på, om inte helt eliminera, blodtransfusionerna. De hävdar att de nya metoderna är bättre också för patienterna.”
Den berömde hjärtkirurgen dr Denton A. Cooley vid Texas Heart Institute i Houston säger: ”Det är nu uppenbart att de flesta större operationer kan utföras utan blodtransfusion. ... Vårt mål är att se hur litet vi kan använda.” Och dr Jerome H. Kay skriver följande i Amerikanska läkarförbundets tidskrift: ”Vi har undvikit blodtransfusioner så mycket som möjligt. ... Vi har nu haft omkring 6.000 fall av öppen hjärtkirurgi vid Saint Vincent’s Hospital i Los Angeles. Vi har fått intrycket att patienterna klarat sig bättre, sedan vi slutat använda blod i flertalet fall.”
Det finns flera orsaker till denna tendens i riktning mot ”blodfri kirurgi”. En av orsakerna är att man i vidare kretsar har insett de faror som är förbundna med blodtransfusioner.
Faror med transfusioner
I Newsweek för 30 april 1973 framhålls det att blodtransfusion är ”en process som kan medföra allvarliga komplikationer, om det tillförda blodet innehåller smitta eller inte passar ihop med patientens blod”. Hur allvarliga? Winfield Miller säger i Medical Economics: ”Det finns ingen medicinskt använd biologisk produkt som för med sig större risker för ödesdigra misstag än blod. Mer än en läkare har till sin stora sorg fått lära sig att varenda blodflaska i blodbankerna kan bli en flaska nitroglycerin.”
Hur dödsbringande kan blodtransfusioner vara? Beräkningarna varierar. En beräkning säger att mer än 30.000 amerikaner varje år får hepatit av blodtransfusioner och att 3.000 av dessa dör till följd av sjukdomen. En annan beräkning säger att ”180.000 amerikaner varje år får serumhepatit av blodtransfusioner”. Ännu högre siffror har publicerats i Förenta staternas Congressional Record, där det heter:
”Centralen för sjukdomsövervakning har förklarat att den verkliga hepatitfrekvensen kan vara mycket högre än de officiella siffrorna antyder, och detta på grund av många läkares underlåtenhet att rapportera fall av serumhepatit. Centralen beräknar att så mycket som 35.000 dödsfall och 500.000 sjukdomsfall om året kan bero på närvaron av serumhepatit i blod för transfusionsändamål.”
Alla dessa beräkningar är grundade på endast en komplikation i samband med blodtransfusioner — hepatit. Det finns emellertid andra komplikationer, till exempel hemolytiska reaktioner och överbelastning av blodomloppet, vilka omnämns i boken Complications in Surgery Management. Denna bok tillfogar därefter: ”När det gäller antalet fall av invaliditet och antalet dödsfall ... kan blodtransfusionerna tävla med några av våra största hälsoproblem.” I Textbook of Medicine (Lärobok i medicin) av Cecil och Loeb beräknar man att ”minst 120.000” tydligt iakttagbara ogynnsamma reaktioner till följd av blodtransfusioner kan förväntas uppstå i Förenta staterna varje år.
I Rhodesia rapporterade Bulawayo Sunday News i slutet av 1973 om en annan allvarlig komplikation. Det handlade om en liten flicka och en liten pojke som hade blivit smittade med syfilis genom blodtransfusioner. Båda hade fått blod från samma källa. Denna afrikanska publikation kommenterade: ”Man hade gett barnen färskt blod, som hade underkastats de gängse proven på venerisk sjukdom och klarat dessa prov utan anmärkning.” Hur kunde något sådant inträffa? I Textbook of Surgery (Lärobok i kirurgi) av Davis och Christopher förklaras det: ”Tidiga stadier av syfilis är svåra att upptäcka, och givarna kanske inte är medvetna om att de är smittade.”
Hur känsligt blodet är framgår av nyare rön. Vid en undersökning av 29.000 blodgivare fann forskare i Wisconsin en ovanligt hög halt av koloxid i blodet. Koloxid är ett av de mest dödsbringande gifter man känner till. Hur kom giftet in i dessa givares blod? Bland de faktorer som angavs var avgaser från motorfordon, individens arbete och den plats där han bodde. De värst drabbade var tobaksrökare. De hade tre till fyra gånger så hög halt av detta gift i blodet.
Det är alltså uppenbart att det finns många allvarliga problem förbundna med blodtransfusioner. Det framhölls därför med goda skäl i New York State Journal of Medicine: ”Man bör aldrig ge en transfusion, om annan behandling är tillräcklig.” Detta var en slutsats man kom fram till för flera år sedan, innan många av de nya metoderna för ”blodfri kirurgi” hade utvecklats.
Ingen absolut säker test
Man har gjort stora ansträngningar att utveckla metoder för att upptäcka eventuella sjukdomar som kan överföras med blodet och för att undersöka om det är oförenligt med mottagarens blod. Men även om man har gjort vissa förbättringar, finns det ingen absolut säker metod.
Den lagstiftande församlingen i Kalifornien kom fram till denna slutsats och innefattade den i sitt lagförslag nr 793 den 15 mars 1973. I Medical World News erkänner man vidare: ”Även om allt donerat blod prövas med de känsligaste tester som nu står till vårt förfogande ... , kommer ändå många patienter att få hepatit efter transfusionen.”
Det är inte heller bara fråga om att man inte alltid kan upptäcka hepatitfaktorn. Den berömde hjärtkirurgen vid St. Barnabas Hospital i New York, dr Charles P. Bailey, förklarar: ”Även om skador till följd av oförenlighet mellan givarens och mottagarens blod och njurskador till följd av transfusioner i hög grad har nedbringats, kan de aldrig helt undanröjas, hur noga man än är när man letar efter blod som passar väl ihop med mottagarens.”
En av orsakerna till dessa stora problem framhölls i tidskriften Let’s Live. I en artikel som skrivits av två läkare framhålls ”det säregna förhållandet mellan en kropp och dess eget blod”. I artikeln heter det:
”I sin bok Who Is Your Doctor and Why? skriver dr Shadman: ’Blodet hos en människa är i verkligheten människan själv. Det innehåller alla de egenheter som individen, från vilken det kommer, besitter. Detta inbegriper ärftliga sjukdomsanlag, mottaglighet för sjukdom, gifter som beror på den personliga livsföringen, mat- och dryckesvanor. ...
Varje individ har sin egen typ av blod, och eftersom det inte finns två typer som är exakt lika, kan man inte utan risk spruta in en annan individs blod i ådrorna, hur noggrant bestämt det än är. Organismen måste göra sig av med det och sätter genast i gång med detta, och den fortsätter med det ända tills alltsammans har avlägsnats. ...
Man hör en hel del propaganda om att rena blodet och endast använda den rena återstoden. Men detta är omöjligt. Forna dagars åderlåtning har efterträtts av blodtransfusionen. Av alla forna och nutida löjliga medicinska metoder är det rådande blodvansinnet det allra värsta.’”
I artikeln citerades också följande uttalande av dr Shadman: ”Vid mer än 20.000 kirurgiska ingrepp som jag utfört gav jag aldrig en blodtransfusion och hade aldrig någon patient som dog därför att han inte fick det. Jag har gett många transfusioner av vanlig saltlösning. Det är bättre och säkrare. Jag har använt det vid blodförlust av alla grader, och ingen har dött. Några var kritvita och kalla som sten, men de levde.”
Somliga kan finna ett sådant påstående överdrivet. Men lägg märke till vad som sägs i den auktoritativa Textbook of Surgery av Davis och Christopher: ”Det har beräknats att 35 till 50 procent av alla blodtransfusioner är onödiga, och endast omkring 1 procent ges som en livräddande behandlingsmetod.”
Dessutom är det inte troligt att den mänskliga faktorn kan elimineras i samband med uppsamling och lagring av blod. Misstag begås, och det förekommer också vårdslöshet, vilket medges i tidskriften Hospital Practice för januari 1974.
Befrielse från ansvar
De skador som blivit en följd av blodtransfusioner har gett upphov åt oerhörda juridiska problem. Läkare och sjukhus har blivit stämda på stora penningsummor. Detta blev ett långt allvarligare problem då Högsta domstolen i en av USA:s delstater nyligen fastställde att sjukhus verkligen kan hållas skadeståndsskyldiga för skador som blir en följd av blodtransfusioner.
På grund av detta måste många patienter som skall ges blodtransfusioner fylla i ett formulär som befriar läkarna från ansvar. Genom att fylla i detta formulär samtycker patienten till att befria sjukhuset och dess personal från allt ansvar, om det uppstår skador till följd av blodtransfusionen. Ett sådant formulär lyder:
”Jag förstår helt och fullt att transfusion eller tillförande av blod eller blodbeståndsdelar kan leda till VIRUSHEPATIT eller andra ogynnsamma reaktioner, vilka i sin tur kan leda till allvarlig sjukdom och komplikationer, långvarig sjukhusvård, behov av ytterligare medicinsk vård och behandling, tillfällig eller bestående invaliditet, såväl som andra ogynnsamma verkningar på min hälsa och mitt välbefinnande (däribland döden).”
I detta formulär finns utrymme för föräldrar eller förmyndare att skriva under, när patienten är minderårig.
Är det konsekvent?
Det är sannerligen i överensstämmelse med patientens rättigheter att upplysa honom om farorna med blodtransfusioner. Det vill säga om patienten vill ha blod. Genom att skriva under formuläret samtycker han till att ta emot blod på egen risk.
Men hur förhåller det sig om han INTE vill ha blod? Hur konsekvent är det att läkare och sjukhus vill ha formulär undertecknade som befriar dem från skadeståndsskyldighet för att de gett blod, medan de i andra fall vänder sig till domstol för att kunna tvinga på ovilliga patienter blod?
Samma inkonsekvens förekommer också när man har att göra med patienter som är minderåriga, barn. Å ena sidan ber man föräldrarna eller förmyndarna skriva under formulär som befriar läkarna och sjukhusen från ansvar, om skador skulle uppstå hos barnet till följd av blodtransfusion. Men å andra sidan har man ignorerat föräldrar eller förmyndare, när de skrivit under eller önskat skriva under förklaringar som befriar läkare och sjukhus från skadeståndsskyldighet för att de INTE gett barnet blodtransfusion.
Det kan finnas endast en konsekvent och förnuftig ståndpunkt, och det är att ta hänsyn till patientens rätt att vägra en viss typ av medicinsk behandling. Detta är i synnerhet en dyrbar rättighet när behandlingen i fråga medför uppenbara risker och till och med kan leda till döden.
Om detta sade dr Arthur Kelly, före detta sekreterare inom Kanadensiska läkarsällskapet: ”Ingen läkare kan vara säker på att en patient skall dö, om han inte får blodtransfusion, eller leva, om han får det. Det är måhända bättre att den avvikande individen dör än att den fundamentala rättigheten att vägra medicinsk behandling skadas.”
Ett viktigare skäl
Det är välkänt att Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusioner. Det är sant att de inser farorna med blodtransfusioner. Men deras invändning har i första hand religiös grund, och för dem är detta ett långt viktigare skäl.
Guds ord, den Heliga skrift, befaller uttryckligen de sanna kristna att ”avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod”. (Apg. 15:20, 29) Bibeln säger att de bör ”taga sig till vara ... för blod”. — Apg. 21:25.
Detta förbud mot blod nedtecknades i de kristna grekiska skrifterna. Men det var inte någon nyhet på den tiden. Gud hade gett samma lag tusentals år tidigare, och den finns upptecknad i de hebreiska skrifterna. Inte heller gavs denna lag endast åt det forntida Israels nation. Den gavs åt människosläktet flera hundra år innan denna nation kom till, och den gäller hela mänskligheten. — Se till exempel 1 Moseboken 9:4; 3 Moseboken 17:11, 12, 14; 5 Moseboken 12:23.
Många människor förlöjligade dessa befallningar, när blodtransfusionerna började bli populära. Men nu börjar några av dessa att ändra uppfattning. De inser att det som till en början tycktes vara ett ”universalbotemedel” nu har förvandlats till en mardröm. Efter alla dessa år har alltså den medicinska vetenskapens senaste rön framhävt visheten i det gudomliga förbudet mot att tillföra kroppen blod.
Man försöker fortfarande ge blodtransfusioner mot patientens vilja
Med tanke på de senaste rönen och de nya metoderna skulle man kunna tro att läkare och sjukhus vid denna sena tidpunkt säkerligen inte försöker tvinga på människor blodtransfusioner. Men så är inte fallet.
I slutet av år 1973 vägrade till exempel en ung havande kvinna, Connie Reavis, att följa sin läkares rekommendation att ta emot blod. Läkaren och sjukhuset i Portland i Oregon vände sig till domstol. Domaren Berkeley Lent vid kretsdomstolen godkände deras begäran att få ge blod mot patientens vilja. Mrs Reavis vägrade att rätta sig efter detta domstolsutslag. Hon tog kontakt med läkare i Seattle som gick med på att inte använda blod. Vid University of Washington Hospital utförde de ett lyckat kejsarsnitt, och en flicka på drygt 5.300 gram såg dagens ljus. Man använde inget blod.
Vid ett annat tillfälle fann Curtis Dunn och hans hustru Patsy, vilka båda är Jehovas vittnen, hur vilseledande undertecknade formulär kan vara. När hon väntade sitt tredje barn undertecknade de ett formulär som befriade läkarna och sjukhuset från allt ansvar för att hon inte tog emot blod.
Barnet fick anemi efter födelsen. Läkarna vid ett sjukhus i Houston i Texas tog spädbarnet ifrån föräldrarna enligt ett domstolsutslag och gav det en blodtransfusion. Denna åtgärd vidtogs mycket plötsligt. Man gav sig inte tid att låta föräldrarna framlägga sin syn på saken. Men vad hade hänt med det formulär de hade undertecknat?
En närmare undersökning av formuläret avslöjade detta. I formuläret hette det bara att det skulle befria läkarna och sjukhuset från allt ansvar för föräldrarnas beslut. Det sades inget om att föräldrarnas beslut skulle respekteras under alla omständigheter. Sådana formulär kan därför vara relativt värdelösa. De kan vara vilseledande genom att inge patienter som litar på dem en falsk känsla av trygghet.
Det är intressant att lägga märke till att en läkare, som senare analyserade fallet, sade: ”Allt tyder på att denna anemi berodde på att man under så lång tid använde infusionskatetern, som hade införts i navelvenen [för att tillföra vätskor eller blod] när barnet var sju timmar gammalt.”
Inte ”liv eller död”
Många gånger har läkare sagt till Jehovas vittnen som skulle genomgå någon större operation att de måste ha en blodtransfusion, annars skulle de dö. Men gång på gång har det visat sig att det inte förhållit sig så. Många har fått annan behandling och har klarat sig mycket bra. Och då undgick de också de faror som är förbundna med blodtransfusioner.
Föräldrarna till ett en dag gammalt barn i Kentucky blev underrättade om att barnet måste ha en blodtransfusion. Läkare på ett sjukhus i Fort Thomas sade att barnet annars skulle dö på grund av att barnets och moderns blod tillhörde olika Rh-grupper. När läkarna vände sig till domstol för att få ge en blodtransfusion, kontaktade fadern, William Bergeron, en annan läkare. Han tog med sig sitt barn från detta sjukhus och förde det till ett sjukhus i Houston i Texas. Där behandlade läkarna barnet framgångsrikt med fluorescerande ljus, och efter tre dagar kunde det lämna sjukhuset.
Den 16-årige Aaron Lee Washburn hade en liknande erfarenhet. Han hade råkat ut för en trafikolycka och fått omfattande frakturer på skallen och andra delar av kroppen. På en läkarcentral i Dallas förklarade hans föräldrar uttryckligt att de undanbad sig blodtransfusioner. Till en början respekterade man detta. Men tre dagar senare vände sig den kirurg som skulle utföra operationen till domstol för att få ge en blodtransfusion mot föräldrarnas vilja. Han sade till domaren att operationen i annat fall inte kunde utföras. Men då fick andra kirurger hand om fallet. De respekterade föräldrarnas ståndpunkt beträffande blodet och påbörjade operationen. Hela operationen varade sju och en halv timme. Man använde inget blod. Operationen var en framgång och rönte stort erkännande i tidningsmeddelanden.
Vad man lärt sig
De erfarenheter Jehovas vittnen har haft med avseende på blodtransfusioner innehåller åtskilliga lärdomar. En av de mer positiva framhålls av Associated Press:
”Behovet av att utveckla kirurgiska metoder som inte krävde blodtransfusioner uppkom delvis genom de begränsningar av de sedvanliga formerna av kirurgi som Jehovas vittnens tro innebar, eftersom deras religion motsätter sig transfusion av donerat blod.”
Ja, många av de nya metoderna och inriktningarna när det gäller ”blodfri kirurgi” har kommit till stånd till följd av att läkarna sökt efter bättre sätt att operera Jehovas vittnen. Somliga av dessa nya metoder har visat sig så framgångsrika att ett växande antal läkare nu använder dem på alla sina patienter.
En annan lärdom är att även om fler läkare nu respekterar patientens rätt att vägra blod, så är detta ingalunda någon allmän regel. Många läkare visar inte sådan respekt och vänder sig därför till domstol för att försöka tvinga på ovilliga patienter blod.
En smärtsam lärdom är att ett undertecknat formulär inte är någon garanti för att man kommer att respektera patientens blodvägran. Det är inte tillräckligt att underteckna en förklaring som befriar den medicinska personalen från ansvar, om något allvarligt skulle inträffa på grund av att patienten inte har tagit emot blod. Sådana formulär måste ovillkorligen inbegripa en garanti från den medicinska personalens sida att de inte under några som helst omständigheter kommer att ge blod. Sådana formulär kan samtidigt ge uttryck åt att patienten är villig att ta emot alternativ behandling som han godkänner.
Även om Jehovas vittnen fortfarande erfar många svårigheter, har de dock fått uppleva betydande ”genombrott”. De har hört många läkare erkänna att blodtransfusioner kan medföra skador och till och med leda till döden. De har hört fler experter uttala sig emot denna metod. Och de har lärt känna allt fler läkare som respekterar deras rätt att vägra blod. Dessa patienter är mycket tacksamma att det finns sådana förstående läkare.