Hur hejdar man den stigande vågen av vandalism?

VID en skola i Philadelphia i Förenta staterna krossade ungdomar 170 fönsterrutor, skar av telefonledningar och stänkte färg över klassrum. Skadan kostade 10.000 dollar att reparera och tvingade skolan att stänga en dag.

Elever vid en grundskola i S:t Louis for fram som galningar, kastade mer än ett hundra pulpeter genom fönstren och knuffade ett piano nedför en trappa.

I Toronto i Canada sade en polisman angående den vanvettiga förstöringen av en skola där: ”Det såg ut som en scen med en utbombad byggnad, direkt ur en krigsfilm.”

Det skulle vara illa nog om detta vore enstaka händelser. Men det är det inte. Enligt en speciell rapport som sammanställts av redaktionspersonalen på tidskriften Education U.S.A. har vandaliseringen i skolorna antagit så stora proportioner att den blivit ”ett nationellt dilemma”.

Inte bara skolor

Vandaler fördärvar och förstör också affärer, bostäder, bibliotek, museer, kyrkor, banker, parker, lekplatser, kyrkogårdar, telefonkiosker, bilar, bussar, tunnelbanor, tåg — praktiskt taget allt slags privat och allmän egendom.

En stor del av förödelsen vållas av kringstrykande ungdomsgäng. Tidskriften Examiner, som utkommer i San Francisco, kallar dem ”råtthorder”. De slår in fönsterrutor, bryter av antenner på parkerade bilar, plundrar lekplatser, anlägger bränder, sprutar färg och åstadkommer förstöring på så gott som alla tänkbara sätt.

”Vi utsätts för ständiga angrepp”, sade en representant för ett kommunikationsföretag i Philadelphia. ”Det gör ingen som helst skillnad om ungarna är sju eller 17 — de urinerar på stationerna, dekorerar dem med hakkors och vulgära uttryck, manipulerar med signalerna och krossar glas. När vi installerade okrossbara kvicksilvergaslampor på höga stolpar, sköt de sönder dem.”

I New York är praktiskt taget alla de 7.000 tunnelbanevagnarna nerfläckade med färg och klotter, och många fönster är krossade. Vandalisering orsakade mer än 560 olycksfall på tunnelbanor och bussar där i staden under ett år nyligen, de flesta skadorna vållade av krossat glas. Föremål som kastas eller släpps på bilar dödar omkring ett hundra människor årligen i Förenta staterna.

Men ungdomar är inte de enda vandalerna. År 1971 öppnades för allmänheten det nya John F. Kennedy Center för de utövande konsterna. På tre månader hade souvenirjagande vandaler tagit så gott som allt som var ”åtkomligt och löstagbart”, klagade senator Charles Percy. Mattor hade skurits upp, ljuskronor förstörts, målningar och krukväxter bortförts, kranar i toalettrummen skruvats bort och så vidare. Vackra nationalparker vandaliseras också av unga och gamla i lika mån.

En häpnadsväckande kostnad

Den totala kostnaden för vandalismen är gigantisk. På endast ett år krossades 243.652 fönster i skolorna i New York. Förlusterna för skolorna i hela Förenta staterna beräknas uppgå till 200 millioner dollar årligen till följd av fönsterkrossning, stöld och anlagda bränder. Men andra auktoriteter säger att denna siffra är ”alldeles för lågt tilltagen”, eftersom man också har andra förluster.

År 1969 rapporterades det till exempel att förlusten på grund av vandalism i skolorna i New York uppgick till 2.266.025 dollar. Men Hugh McLaren j:r, verkställande ledamot i det ämbetsverk i New York som handhar förvaltningen av skolbyggnader, anmärkte att denna siffra inte inbegrep kostnaden för reparation av skadade väggar och pulpeter, sönderslagna möbler och inventarier. Han sade att om sådana kostnader inräknades, ”skulle den totala summan bli tre gånger så stor som den som uppgavs i rapporten”.

Men man har ytterligare en betydande utgift: Kostnaden för att hålla skolorna med vaktstyrkor. År 1971 mer än fördubblade skolorna i New York sin vaktstyrka till en kostnad av 1 million dollar. Också i Los Angeles ger skolorna ut över 1 million dollar om året på säkerhetsvakter. I New Yorks skolor skriver polismännen ibland in sig som elever och är närvarande vid lektionerna.

Hur mycket skolvandalismen än kostar — somliga säger att det rör sig om ”nära en halv milliard dollar årligen” i Förenta staterna — kan kostnaden inte enbart räknas i pengar. (I Stockholm uppgick kostnaden för stöld och skadegörelse i skolorna år 1973 till 2 ¹/2 millioner kronor.) Den fruktan och spänning som skapas genom förstöringen, eller hotet om förstöring, hindrar undervisningen och kan till och med bidra till uppkomsten av sjukdomar. Alla dessa kostnader för skolorna är bara en del av den totala kostnaden för vandalismen.

Reparation av vandaliserade bilar, privatbostäder, affärer, kyrkor och andra inrättningar kostar också många millioner dollar. Att avlägsna klotter är bara det en stor utgift. Kostnaden enbart för New Yorks tunnelbanesystem uppgår till omkring en halv million dollar per år. I Philadelphia ger man enligt beräkningarna ut 4 millioner dollar årligen för att komma till rätta med problemet. I The Christian Century hette det i en ledare: ”Att avlägsna klotter och slagord från väggar och bergväggar är nu ett hopplöst milliarddollarföretag årligen enbart i Amerika.”

Varför tycks denna våg av vandalism stiga för varje år?

Vad ligger bakom den?

Man har gett många förklaringar. ”All brottslighet ökar överallt, och detta är bara en del av den”, sade en representant för trafikmyndigheterna i Chicago.

”Vandalism och våld”, en speciell rapport som sammanställts av redaktionspersonalen på tidskriften Education U.S.A., framhåller felaktig undervisning och de vuxnas uppförande som bidragande faktorer.

När allt läggs samman, tycks de olika orsaker som anges tyda på att vandalismen ofta är en protest. Professor Philip G. Zimbardo vid Stanford University förklarar: ”Vandalism är uppror med en orsak.” Orsaken, säger han, är ”social likgiltighet, apati, förlusten av gemenskap, grannar och familjevärden”.

Det är riktigt att ungdomar praktiskt taget överallt ser dyrbara värden gå förlorade — lögn, bedrägeri och hyckleri frodas, till och med bland de ledande männen i världen. Detta föder fientlighet hos ungdomarna mot ”det etablerade samhället”, och vandalismen är ett sätt på vilket de ger luft åt sina känslor.

Föräldrar bidrar också till vandalismen. Domaren John Forte i Concord i Massachusetts i Förenta staterna visar hur: ”Se på barn som sitter bredvid sina föräldrar i väntan på rättegång i vår nya domsal. De skär in sina initialer i bänkarna, medan föräldrarna ser på, oberörda. De olyckliga barnen har föräldrar som bryr sig alltför litet om dem för att lägga märke till vad de gör, mycket mindre fostra dem.”

Likgiltiga, försumliga föräldrar är kanske huvudorsaken till vandalismen. Att föräldrar frånsäger sig ansvaret är något man kan lägga märke till inom praktiskt taget varje samhälle. Följden har blivit att ungdomar ur alla klasser, både rika och fattiga och de som tillhör medelklassen, både svarta och vita, är djupt inblandade i vandalism. En undersökning av mer än 3.100 tonåringar från ”varje större grupp av Illinois’ uppväxande befolkning” avslöjade att nära en på tre hade tagit del i egendomsförstöring!

Hur kan denna stigande våg av vandalism stoppas?

Vad behövs?

Många allvarliga försök görs för att hejda vågen. Svårkrossad plast ersätter glas i fönsterrutorna i skolorna. På innerväggar används epoxihartsfärger som ger en hård yta som motstår märkningar med filtstiftpennor, läppstift och kritor. Nya skolor byggs som fästningar, med få, om ens några, ytterfönster. Alarmanordningar, stängsel, nattbelysning, vakthundar — alla dessa åtgärder och fler har vidtagits. Ändå ökar vandalismen.

Detta betyder inte att situationen är hopplös. Det finns en lösning. Denna lösning framhölls i en ledare, där det hette: ”Den verkliga lösningen är att förändra den ledning våra ungdomar får.” Men hur?

Ett försök att åstadkomma detta har varit genom lagstiftning. Trettioåtta av Amerikas stater har antagit lagar som nu gör föräldrarna ansvariga för ungdomarnas vandalisering. Att tvinga föräldrarna att betala för den skada deras barn orsakar har hjälpt, men har på intet sätt löst problemet. Det fordras mer.

En ung funktionär med god inblick antydde detta, när han sade: ”Att betala pengar kan inte undanröja vandalismen — det är bara att slå in denna sjukdom i dollarsedlar. När föräldrar ägnar tillräcklig tid och uppmärksamhet åt sina barn därför att de vill göra det — inte därför att de är rädda för framtida räkningar eller böter — kommer problemet med vandalismen att börja försvinna.”

I själva verket fordrar barn mer än enbart tid och uppmärksamhet från föräldrarnas sida. De behöver föräldrar som undervisar dem om varför det är rätt att lyda lagen och respektera andras egendom. Men vem skall avgöra vad som är rätt? Inte några människor rätt och slätt, utan vår Skapare, den allsmäktige Guden, och i sitt ord, bibeln, talar han om för oss vad som är rätt.

Föräldrar som uppfostrar sina barn med kärlek och respekt för sin Skapare och hans rättfärdiga krav finner att den stigande vågen av vandalism effektivt kan hejdas när det gäller deras barn.