Vad är detta som kallas döden?
MÅNGA människor betraktar döden som dörren till ett annat liv. De tror att det slags tillvaro en person skall få del av i nästa liv beror på hur han lever nu. Å andra sidan finns det de som tror att döden gör slut på alla möjligheter att få leva igen.
Kan man — med tanke på dessa motstridiga uppfattningar om döden — vara säker på vad som händer när någon dör? Om vi hade en uppenbarelse från människans Danare om detta, kunde vi utan tvivel vara säkra. Bibeln säger sig vara just denna uppenbarelse. Vad den säger oss om döden bör alltså göra slut på all ovisshet om detta ämne.
Den första boken i bibeln, Första Moseboken, upplyser oss om att de första människorna, Adam och Eva, fick i utsikt att leva för evigt. De skulle få fortsätta att leva, om de var fullkomligt lydiga mot sin Danare och Gud, Jehova. För att pröva deras lydnad krävde Jehova Gud att de skulle avhålla sig från att äta av trädet för kunskap om gott och ont. Det var mycket viktigt att Adam och Eva blev prövade på detta sätt. Endast om de själva hade den tillbörliga respekten för Guds rätt att uppställa normerna för rätt och orätt, gott och ont, kunde de ingjuta samma respekt hos sina avkomlingar.
Det var i förbindelse med budet om att inte äta frukt från trädet för kunskap om gott och ont som Gud sade till Adam: ”När du äter därav, skall du döden dö.” (1 Mos. 2:17) När Adam så åt av den förbjudna frukten, förkunnades dödsdomen över honom med dessa ord: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Mos. 3:19) Adams död innebar alltså att han upphörde att leva och till slut återvände till grundämnena i det livlösa stoft av vilket han var skapad.
Hur förhåller det sig med själen?
Men fanns det någon osynlig del av Adam — en själ — som fortsatte att leva sedan han dött? Om Adam hade en själ, skulle det mycket väl kunna finnas en grund för att svara ”ja”. Men hade han det? Bibeln ger följande beskrivning av Adams skapelse: ”Jehová, Gud, bildade människan av jordens stoft och blåste livets ande i hennes näsa, och människan blev en levande själ.” — 1 Mos. 2:7, Åkeson.
Lägg märke till att det inte sägs något om att Adam hade en själ. I stället sägs det att han ”blev en levande själ”, då hans livlösa kropp fick liv förmedelst ”livets ande”. Adam var alltså själv en levande själ, och den själen dog. I Hesekiel 18:4 bekräftas denna förståelse av saken, när det heter om själen: ”Alla själar höra mig [Gud] till, fadrens själ så väl som sonens. Mig höra de till. Den själ, som syndar, hon skall dö.” — 1878 års sv. övers.
Många som noggrant undersökt trosuppfattningen att själen är en separat del av människan, som överlever kroppens död, har lärt känna att detta inte är någon biblisk lära. De har funnit att denna uppfattning har sitt ursprung i grekisk filosofi.
I Le Monde för 8 november 1972 (sid. 13) citeras den franske författaren och filosofen Roger Garaudy, när han säger att grekisk filosofi ”lett kristendomen på villovägar i flera hundra år”. Vi läser vidare: ”Dualismen själ och kropp och den åtföljande myten om själens odödlighet ... är platonska teorier som inte har något att göra med kristendomen eller bibeln.”
Professor Claude Tresmontant framhåller i sin bok Le problème de l’âme: ”Det är absurt att säga, som all platonsk och cartesiansk tradition har gjort, att människan ... är sammansatt av en själ och en kropp. ... Man bör inte säga: ’Jag har’ en själ, eftersom detta skulle göra ägaren åtskild från den själ han äger. Man bör säga: ’Jag är en levande själ.’” — Sidorna 180, 181.
I en publikation som används för evangelisk undervisning erkänner Ernst Busch: ”Läran att döden är själens åtskiljande från kroppen har funnit vägen in i kyrkan från den grekiska filosofin. ... Människan kan inte uppdelas på kropp och själ, så att döden skulle drabba kroppen, men inte själen. Människan som helhet är en syndare. Människan som helhet med kropp och själ går ned i döden, enligt vad Paulus lär i 1 Kor. 15.”
Det sätt på vilket bibeln beskriver de dödas tillstånd ger ytterligare bevis för att själen inte överlever kroppens död för att fortsätta en medveten tillvaro. Den trogne Job klagade över sitt ömkansvärda tillstånd och utropade: ”Varför fick jag ej dö strax i modersskötet? ... [Då] låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila.” (Job 3:11, 13) I Predikaren 9:5, 6 läser vi: ”Väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet. ... Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände.”
Lägg märke till att Skriften liknar de dödas omedvetna tillstånd vid sömn. Precis som den som sover gott är omedveten om vad som pågår omkring honom, så är också de döda omedvetna om allt. Något som ger stöd åt detta är vad sådana personer lagt märke till som blivit återupplivade, sedan de drabbats av vad som skulle ha varit en dödsbringande hjärtattack. En läkare i Cleveland i Ohio, som för några år sedan upplevde detta, tillfrågades hur det kändes att vara död, och han svarade då: ”Man känner ingenting alls. Det finns inga tankar, inget minne.”
Andra människor, vilkas hjärta upphört att slå, säger sig ha erfarit förnimmelser av lycksalighet. Beträffande dessa personer sade denne läkare: ”Jag är säker på att de måste ha misstagit sig. De talar om hur de kände sig under perioden mellan medvetande och medvetslöshet, under perioden av semi-koma. När de vitala funktionerna upphör, känner man helt enkelt ingenting.”
Ingen bokstavlig pina
Eftersom de döda inte är medvetna om någonting, kan de inte uppleva någon kroppslig pina. Ingenting medvetet, som skulle kunna utsättas för bokstavlig pina, överlever kroppens död.
Adam blev heller inte underrättad om någon pinoplats. Straffet för hans olydnad skulle inte bli pina, utan döden. Om hans straff i verkligheten skulle ha varit evig pina i ett brinnande helvete, skulle det då inte ha varit orättvist av Gud att undanhålla den första människan denna upplysning?
Men Gud kan inte anklagas för någon orättvisa i detta avseende. Döden var verkligen det fulla straffet för Adams överträdelse och för alla hans avkomlingar, som ärvt dödsbringande svagheter och ofullkomligheter. Bibeln säger: ”Den lön, som synden giver, är döden”, inte pina. (Rom. 6:23) Och vidare: ”Den som är död, han är friad ifrån synden.” (Rom. 6:7) Men om någon fortsatte att bli pinad efter sin död, skulle det inte kunna sägas att han blivit ”friad ifrån synden”, eftersom han fortfarande höll på att betala för sina överträdelser.
Tanken att Gud utsätter onda människors själar för evig pina strider också mot den naturliga känsla för kärlek och rättvisa som människan har inom sig. Om du till exempel fick höra att en far pinade sin son genom att hälla kokande vatten över honom, skulle du då tycka att det var ett tillbörligt straff? Hur illa sonen än må ha uppfört sig, skulle det vara lätt för dig att ha ömma känslor för den fadern? Skulle inte i stället alla dina känslor protestera mot vad fadern gjorde? Är det inte också så att endast ondskefulla människor skulle vilja se andra bli pinade?
Vi bör fästa tillbörligt avseende vid att folk vanligen avskyr att man pinar människor eller djur, oavsett vad dessa kan ha gjort sig skyldiga till. Enligt bibeln skapades människan ”till Guds avbild”. (1 Mos. 1:27) Det betyder att hon fick gudalika egenskaper. Den avsky folk vanligen känner för grym tortyr härrör alltså från de gudagivna egenskaper som vidarebefordrats genom den första människan, Adam, till alla medlemmar av människosläktet. Hur ofattbart är det då inte att Han, som är orsak till att de allra flesta människor känner sådan motvilja mot tortyr, skulle utsätta människor för den värsta tänkbara tortyr, och detta i all evighet!
Bibeln visar att Gud inte vill att någon av hans skapelser skall drabbas av något ont. Han finner ingen glädje i att bli tvungen att straffa någon. Vi läser att ”han icke vill, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring”. (2 Petr. 3:9) ”Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren, HERREN [Jehova]. Omvänden eder därför, så fån I leva.” (Hes. 18:32) Om det är så Gud känner det gentemot dem som förtjänar att bli straffade för ett orätt handlingssätt, hur kan han då samtidigt se med godkännande på deras fruktansvärda vånda som blivit förpassade till en plats av evig, medveten pina? Det är uppenbart att han inte kan göra detta, ”ty Gud är kärleken”. — 1 Joh. 4:8.
Eftersom alla människor dör, hur blir då fördärvade, hatiska människor straffade? Den som skrivit Brevet till hebréerna i bibeln liknar deras öde vid vad som händer med en ofruktbar åker, som är full med törne och tistel: ”Slutet bliver, att den avbrännes med eld.” (Hebr. 6:8) Genom att denna åker blir avbränd upphör den att existera som ett ofruktbart område täckt med törne och tistel. Deras straff, som uppsåtligt envisas med att handla stick i stäv med Guds vilja, är följaktligen evig tillintetgörelse. De kommer att förbli döda för evigt.
Men hur förhåller det sig med dem som strävar efter att göra det rätta? Hebréerbrevets skribent säger vidare: ”I fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är och vad som länder till frälsning. ... Gud är icke orättvis, så att han förgäter, vad I haven verkat och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn.” — Hebr. 6:9, 10.
Det är alltså tydligt och klart att det måste finnas ett hopp för människor som inte har blivit så inrotade i ett dåligt handlingssätt att man inte kan hjälpa dem att ändra sig. Deras död kan helt enkelt inte betyda att allt är slut för dem. Annars skulle deras situation inte vara annorlunda än de människors som håller fast vid att kallsinnigt förakta sina medmänniskors rättigheter och välfärd. Detta ger upphov åt den logiska frågan: Vad finns det för hopp för de milliarder som nu är döda?