Vad säger bibeln?
Vilka är ”andarna i fängelse”?
APOSTELN Petrus skrev att den uppståndne Jesus Kristus predikade för ”andarna i fängelse”. (1 Petr. 3:19) Var dessa ”andar” personer som hade dött? Eller var de andevarelser som hade blivit pålagda någon form av återhållande band?
För att fastställa dessa ”andars” identitet måste vi först begrunda det sammanhang i vilket de omnämns. Vi läser: ”Kristus själv dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga, för att han skulle föra er till Gud, i det han blev dödad i köttet men blev gjord levande i anden. I detta tillstånd begav han sig också av och predikade för andarna i fängelse, vilka hade varit olydiga en gång då Guds tålamod avvaktade i Noas dagar, medan arken byggdes.” — 1 Petr. 3:18—20.
Eftersom det här talas om Noas dagar, måste vi undersöka händelserna på den tiden för att få en ledtråd till vilka ”andarna i fängelse” är. Med undantag av Noa och hans familj visade samhället av människor olydnad mot Gud. Kan det ha varit så att den uppståndne Jesus Kristus predikade för dessa olydiga människors andar? Nej. Varför inte det? Därför att bibeln tydligt visar att all medveten tillvaro slutar vid döden. I Predikaren sägs det till exempel: ”De levande är medvetna om att de skall dö; men vad de döda angår, är de inte medvetna om någonting alls, inte har de heller längre någon lön, ty deras minne är glömt. Också deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka har redan nått sin ände, och de har till obestämd tid ingen del mera i någonting som skall ske under solen.” — Pred. 9:5, 6, NW.
Dessutom är det ingen skillnad mellan den ande eller livskraft som ger liv åt djuren och den som ger liv åt människan. Predikaren 3:19 (NW) förklarar: ”Det finns en slutlig bestämmelse vad beträffar människors söner och en slutlig bestämmelse vad beträffar djuren, och de har samma slutliga bestämmelse. Såsom den ene dör, så dör den andre; och de har alla blott en ande.”
Den Heliga skrift visar alltså tydligt att man inte kan förknippa ”andarna i fängelse” med de människor som förgicks under den världsomfattande syndafloden. Vi måste därför se bortom den mänskliga sfären för att få ledning beträffande dessa fängslade andars identitet. Första Moseboken i bibeln gör detta möjligt för oss. Den talar om vad vissa av ”Guds söner” eller änglarna gjorde i Noas dagar. Vi läser: ”Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, sågo Guds söner, att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.” — 1 Mos. 6:1, 2, 4.
När Guds änglasöner började leva som äkta män tillsammans med kvinnor, handlade de stick i stäv med det syfte för vilket de blivit skapade. De visade sig också otrogna mot sitt tjänsteuppdrag i de heliga himlarna. De blev straffade för denna allvarliga överträdelse. Bibeln berättar att ”Gud inte skonade de änglar som syndade, utan genom att kasta dem i tartaros överlämnade dem åt det täta mörkrets hålor att förvaras för dom”. — 2 Petr. 2:4.
”Andarna i fängelse” är följaktligen olydiga änglar. När den världsomfattande syndafloden började, måste de ha dematerialiserat de människokroppar de hade använt. Men Jehova Gud lät dem inte återfå den ställning de hade övergett i himmelen då de begav sig till jorden. Han pålade dem återhållande band. Eftersom de var andevarelser, kunde de inte ha hållits fängslade i bokstavliga ”hålor” eller med materiella ”bojor”. Men de måste ändå ha blivit försatta i en form av fängsligt förvar som kunde jämföras med att de blev förvisade till hålor och bundna med bojor. Den form av fängsligt förvar som de blev försatta i hindrade dem uppenbarligen från att på nytt materialisera sig som män och leva i äktenskap med kvinnor. — Jud. v. 6.
Att de blev kastade i ”tartaros” visar att de blev degraderade, avskurna från Guds ynnest och all upplysning. Detta framgår av att uttrycket ”kasta i tartaros” i den grekiska grundtexten är ett verb. Det talas alltså här om en handling av degradering och inte om någon bokstavlig plats.
Med tanke på att dessa andevarelser befann sig i ett degraderat tillstånd, på grund av sin otrohet, skulle de inte få något tillfälle till ånger och sinnesändring genom Jesus Kristus. Han dog inte för några olydiga änglar, utan uteslutande för mänskligheten. Guds ord säger: ”En enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” (1 Tim. 2:5, 6) ”Det är ju alls inte änglar han [Jesus Kristus] tar sig an.” — Hebr. 2:16.
Eftersom gagnet av återlösningen inte är tillämpligt på olydiga änglar, liknar deras situation de med anden smorda kristnas som överger den sanna gudsdyrkan och blir avfällingar. Beträffande sådana individer heter det i Hebréerna 6:4—6: ”Det är nämligen omöjligt vad dem beträffar som en gång för alla har blivit upplysta och som har smakat den himmelska fria gåvan och som har fått andel i helig ande och som har smakat Guds förträffliga ord och den kommande tingens ordnings krafter, men som har avfallit, att återigen uppliva dem till sinnesändring.” Då måste det utan tvivel vara precis lika omöjligt för uppsåtligt olydiga änglasöner till Gud att ändra sinne och göra bättring från sin upproriskhet.
Den uppståndne Jesus Kristus kunde följaktligen bara ha förkunnat ett fördömelsens budskap för de olydiga änglarna. Kort före sin död på en avrättningspåle sade han till sina lärjungar: ”När denne [Guds ande] kommer, skall han ge världen övertygande bevisning i fråga om synd och i fråga om rättfärdighet och i fråga om dom: för det första i fråga om synd, eftersom de inte utövar tro på mig; sedan i fråga om rättfärdighet, eftersom jag nu går till Fadern och ni inte skall se mig längre; sedan i fråga om dom, eftersom denna världens härskare har blivit dömd.” (Joh. 16:8—11) ”Världens härskare” är också de olydiga änglarnas eller demonernas härskare. (Jämför Uppenbarelseboken 12:7—9.) I överensstämmelse med Guds andes ”övertygande bevisning” kunde således den uppståndne Kristus kungöra en fullt berättigad dom mot ”andarna i fängelse”.
Skriftens vittnesbörd visar alltså tillsammans att ”andarna i fängelse” uppenbarligen är upproriska änglar. De är inte döda människors andar, vilket framgår av att anden i människan endast är en aktiverande livskraft.