Dvärgen som blev fullvuxen
JAG minns vilket starkt intryck Andrew gjorde på mig när jag träffade honom första gången. Hans ansikte var präglat av en visdom som resor runt om i världen, ivrigt studerande och mänsklig erfarenhet under många år hade förskaffat honom. Han talade många språk och var en begåvad konstnär — både som målare och skulptör. Han var också en ryktbar underhållningsartist och skådespelare. Men vad som slår en allra först är den ringa längden. Han mäter inte mer än 109 centimeter och är därmed en av de minsta människorna i hela världen.
Andrew föddes år 1903 i Port Arthur i Manchuriet. Hans fysiska utveckling avstannade då han var sex år gammal, men vad intelligensen angår var han långt över genomsnittet. Hans föräldrar var fattiga bönder, som tillbringade sin mesta tid i slit och släp på åkrarna. För varje år som gick blev det tydligare att han inte skulle få en normal utveckling.
Han var inte gammal då hans föräldrar flyttade till Sibirien. Där kom hans barndomsminnen att överflöda av ensliga ställen i de vidsträckta skogarna. Trakten var ödslig och svept av snåla och snöiga vindar.
Hans föräldrar ställdes inför ett svårt beslut. Hur skulle de göra med honom? ”Min mor talade om för mig att hon och min far inte hade tid eller resurser nog för att sörja ordentligt för mig eller ge mig den tillsyn jag behövde”, säger han. ”Jag var ju så liten, så liten.”
De beslöt sig följaktligen för att lämna Andrew ifrån sig. De visste att de inte hade någon ekonomisk möjlighet att behålla honom. Han krävde för mycket passning, och det var kärva tider. År 1915, då han var tolv år gammal, blev han adopterad av ett äkta par som inte hade några egna barn.
”Min nya mamma hade en gång önskat sig att hon skulle få ett barn som aldrig skulle bli större.” Han tillägger med ett leende: ”Hon fick sin önskan uppfylld.”
Han börjar sin karriär
Andrews nya föräldrar var ryska skådespelare och knutna till Shakespeareteatern. På grund av sviktande hälsa blev adoptivfadern tvungen att dra sig tillbaka från scenen. Därför kunde han nu ägna sig åt sin son och började också söka efter andra små människor som kunde uppträda tillsammans med honom och bilda ett teatersällskap. De kom från många delar av världen och kallades Nicholas Ratoucheffs ”Berömda små dvärgar”. De var alla ovanligt små.
På fritiden ägnade sig den unge mannen åt att måla, och hans ryska landskap, byar, skogar och vilda djur var både finstämda och vackra. Hans tidiga målningar var grundade på barndomsminnen från det ödsliga och folktomma sibiriska landskapet. Likväl avslöjar hans porträtt och stilleben att de påverkats av en solig läggning och ett filosofiskt sinne.
Ett nytt liv i ett nytt land
Den ryska revolutionen 1917 tvingade till sist familjen att lämna sitt fosterland. De flyttade till Paris, som blev deras europeiska bas. Härifrån reste dvärgtruppen på sina världsturnéer, från Europa till Asien och tillbaka igen. År 1922 köpte Andrews adoptivfar ett hus i Paris för alla sina dvärgar. Kort efteråt befann sig gruppen på väg till Förenta staterna och gav sig i kast med att göra karriär på New Yorks varietéteatrar.
De utgjorde en revytrupp med sång, dans och komedi på programmet och uppträdde nu i ett otal föreställningar inför fullsatta salonger. År 1924 var de huvudattraktionen i Florenz Ziegfelds berömda ”Follies”. Andrew trivdes, eftersom han befann sig bland likar.
Sedan han uppträtt på Broadwayteatern i många år, ställdes han inför ett viktigt beslut. Hans föräldrar hade dött, och medlemmar av sällskapet höll nu på att återvända till Europa. Det var 1939, och han beslöt sig för att stanna i Förenta staterna. Han fick medborgarskap och slog sig ned på Long Island.
Hans levnadsbana förändrades nu snabbt, och han började uppträda ensam. Hans talanger blev alltmer mångskiftande. Han uppträdde tillsammans med Talullah Bankhead i ”Skin of Our Teeth” och hade huvudrollen i Olsen och Johnsons ”Hellzapoppin” i sex år. Hans popularitet var stadigt i stigande.
Samtidigt visades Andrews målningar på konstgallerier både i Förenta staterna och utomlands, och han studerade konst på båda kontinenterna. I Paris studerade han för Bonet och Kolesnikoff och senare i New York för Vastchiloff. Hans målningar visades på Galerie Nationale och Institut d’Esthetique Contemporaine i Paris och på många av New Yorks konstgallerier — där de recenserades såsom ”allmänt tilltalande och överraskande”.
Hans verksamhetsfält omspände teater, film, television, reklam, marknader och cirkusar. Barnprogram var hans specialitet, och hans dvärglika ansikte och gestalt framträdde i rutan i milliontals hem.
”Jag hade nått toppen av min förmåga som scenartist”, säger han.
Livet saknar fortfarande mening
Trots ryktbarhet och framgångar kände han sig otillfredsställd. ”Sedan föreställningarna hade slutat och åskådarna skingrats, kände jag mig övergiven”, fortsätter Andrew. ”Vad hade det tjänat till? Ingenting!”
Det var så mycket i hans liv som var onaturligt och gjorde honom besviken. Allting var format och avpassat för människor av normal storlek. Det var som om alla småväxta inte hade något existensberättigande. Livet för en småväxt människa är helt annorlunda än för en som har normal storlek. Det gör att allting i hemmet måste inrättas med speciell hänsyn till detta. Telefonen står bara nittio centimeter ovanför golvet. Han måste använda en pall eller bänk för att komma åt allting, och bokhyllor och andra höga hyllor kräver en stege.
Barn innebär en ständig fara. De inser inte att han är vuxen och gammal (73 år vid det här laget) utan tar honom ibland för ett litet barn och knuffar eller stöter till honom. Det kan ju få tråkiga följder. Främlingar som kommer och öppnar, när han ringer på deras dörr, ser honom ofta inte. Då måste han säga: ”Jag är här nere!” Häpna tittar de då ner och får syn på honom.
Men vad som var ännu mera nedslående var att medan han ännu var ”kvalificerad, klipsk och komisk”, var det aldrig någon som tog honom på allvar i frågor som hade någon vikt och betydelse.
Hans liv förändras
Så hände sig en dag 1957 i ett butikscentrum i Elmhurst i New York att Andrews liv kom in på nya banor.
”Jag kämpade mig fram med en väldig varukasse, när en kvinna hejdade mig och erbjöd sin hjälp. Jag nämnde något om att det var en massa mat för en så liten person som jag. Hon sade: ’Ja, det var det. Men har du någon andlig mat?’”
”Jag hade inga särskilda religiösa uppfattningar på den tiden, och frågan fick mig att fundera på vad jag skulle säga. ’Vad menar du — andlig mat?’ frågade jag henne. På så sätt började vi ett tankeutbyte, som i sin tur ledde mig in på en helt ny levnadsväg”, säger han.
Hon gjorde honom bekant med bibeln. Efter ett grundligt studium enligt en bestämd undervisningsplan hade han fattat sitt beslut. Hädanefter skulle han använda sin tid och sina krafter till att hjälpa andra. Han skulle odelat ägna sig åt kristna gärningar och kristen tjänst. Den 1 januari 1958 blev han döpt som ett av Jehovas vittnen.
Ett liv av kristen tjänst
”Livet var nu värt att leva”, säger han. ”Det roligaste var när folk gav gensvar och började få ett framtidshopp. Bibeln erbjuder det enda verkliga hoppet för människor som lever nu.”
Han uppskattar de här orden av aposteln Paulus: ”Därför finner jag behag i svagheter, i förolämpningar, i nödsituationer, i förföljelser och svårigheter, för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag full av kraft.” — 2 Kor. 12:10.
Andrew samtalar ofta med folk om de strålande framtidsutsikter som Guds rike utlovar åt mänskligheten — hur det skall avlägsna alla orsaker till lidande och ofullkomlighet och återupprätta verklig fred på jorden. ”Att man är dvärg innebär att man är ofullkomlig”, säger han. ”Det är ett onaturligt liv, när kroppen inte har fått sin normala växt. Men det är bara en av de många ofullkomligheter och besvärligheter, som Guds rike snart skall avlägsna.”
Uppenbarelseboken 21:1—4 ger uttryck för vad han känner innerst inne. Där beskriver aposteln Johannes den här synen, som han fick genom inspiration: ”Jag såg en ny himmel och en ny jord; den förra himmelen och den förra jorden hade nämligen försvunnit, och havet är inte mer. ... Och jag hörde en hög röst från tronen säga: ’Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’”
Den tid då Andrew stod på scenen och inför kameran är nu förbi, men han har inte förlorat sina talanger. Han använder dem dagligen till att förhärliga sin Skapare, Jehova Gud, genom att han talar med andra om hans uppsåt med jorden. Han är redo att tala med alla och envar som vill lyssna — om de storslagna välsignelser som Gud har i beredskap för alla som vill tjäna honom. — 1 Joh. 2:17; Ps. 145:16.
”Jag är en mycket liten man”, säger han med en grimas. ”Men Gud ser inte till det yttre, till hur stor eller hur liten man är. En människa är inte liten därför att hon är liten till växten. Men hon är liten om hon inte uppskattar andliga ting, om hon inte utvecklar andliga insikter. Man är inte mogen förrän man är mogen i den bemärkelsen.”
Som pensionär har denne flitige arbetare slagit sig ner i Florida. Man kan se honom på gatorna i närheten av hans bostad, när han trampar fram på sin lilla trehjuling och är i färd med att göra bibelns hopp och löften tillgängliga för andra. Andrew är liten bara till växten. I alla andra avseenden har denne dvärg blivit fullvuxen.