Man måste vara: medveten om Gud, medveten om andra, medveten om sig själv

”Du skall älska Jehova, din Gud ... du skall älska din nästa som dig själv.” — Mark. 12:30, 31.

VI MÅSTE se oss själva sådana vi är, det sätt på vilket vi är danade och vad historien har avslöjat om oss. Vilket handlingssätt har visat sig vara praktiskt, fördelaktigt?

Vi är kroppsliga, men vi har också en andlig sida. Skall vi vara som hedonisterna, som alltid tänker på att tillfredsställa kroppen? Eller som asketerna, som behandlar kroppen illa för att upphöja anden?

Bibeln uppmuntrar naturligtvis inte till hedonism. Och till skillnad från vissa religioner uppmuntrar bibeln inte heller till asketism: ”Det är sant, den har en anda av vishet, med sin påtvingade fromhet, sin självförödmjukelse och sin stränghet mot kroppen; men den är helt värdelös när det gäller att bekämpa sinnlighet.” — Kol. 2:23, The New English Bible.

Bibeln uppmuntrar inte till några ytterligheter, utan till balans och förnuft. ”Låt er resonlighet”, säger den, ”bli känd för alla människor.” (Fil. 4:5) Om vi överlastar kroppen, svälter anden. Om vi blir fanatiska i vår inställning till andliga ting, lider kroppen. Dra försorg om kroppen utan att därför bli materialistisk: ”När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting.” Kroppen är viktig, men anden är ännu viktigare: ”En mans ande kan finna sig i hans långvariga sjukdom; men vad beträffar en hemsökt ande, vem kan stå ut med den?” (NW) Det är alltså livsviktigt att vara medveten om andens behov: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.” — 1 Tim. 6:8; Ords. 18:14; Matt. 5:3.

Man måste älska sig själv

Älska sig själv? Låter inte det som jag-generationens tongångar? Nej, detta är nämligen inte sagofiguren Narkissos’ självupptagna kärlek, som gjorde det omöjligt att verkligen älska andra. Man måste faktiskt älska sig själv, innan man kan älska andra. Detta känner modern psykologi till, men det var erkänt 35 århundraden före våra dagars psykologi. Mose skrev i 3 Moseboken 19:18: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Man måste älska sig själv, och sin nästa som sig själv.

Vi måste älska oss själva i den betydelsen att vi tar vård om oss själva, respekterar oss själva och känner vårt egenvärde. För att kunna göra detta måste vi nå upp till det som vi vet är rätt i Guds ögon — till det som vårt på rätt sätt tränade och känsliga samvete förväntar av oss. Om vi misslyckas, blir vi missnöjda med oss själva, och vi känner skuld och skam. Eftersom detta gör oss olyckliga, försöker vi skylla alltsammans på andra, och detta fördärvar vårt förhållande till dem.

Fallet med Adam och Eva belyser detta. De visste vad som var rätt att göra. När de handlade tvärtemot, gömde de sig för Gud, därför att de kände skuld. När han ställde dem till svars, försökte de båda skylla ifrån sig — Adam skyllde på sin hustru och på Gud som gett honom den här kvinnan; Eva skyllde på ormen. (1 Mos. 3:12, 13) Adam kunde inte längre känna äkta kärlek eller respekt för sig själv, och det fördärvade hans förhållande både till Gud och till hans hustru. Eva försökte också skylla ifrån sig för att själv framstå som oskyldig och därigenom kunna respektera sig själv. Men så lätt försvinner inte skuldkänslorna hos människor, vars samveten inte är fullständigt förhärdade. Vi kan försöka, men vi lurar inte oss själva, och vår inre otillfredsställelse hindrar oss från att älska andra. Man måste älska sig själv.

Man måste älska andra

Modern psykologi erkänner också detta behov. Psykoanalytikern Willard Gaylin sade i januarinumret 1979 av tidskriften Atlantic:

”Det går inte att överleva ensam. Människan är mänsklig på grund av umgänget med andra människor, och utan detta kommer hon inte att överleva. Eller så kan hon — med ett minimum av kärlek och omvårdnad — överleva som ett biologiskt väsen, utan den mänsklighet som gör henne förmer än den vanliga djurskapelsen. Om en vuxen människa vid någon kritisk tidpunkt berövas kontakt med andra människor, kan hon umgås med andra i sin fantasi, och detta kan uppehålla henne under någon tid, men hon löper risken att bli förvandlad till ett djur.”

Psykoanalytikern Otto Kernberg sade i juninumret 1978 av Psychology Today:

”Även om allt annat är oförändrat, så händer det något — i ett djupt känslomässigt förhållande till en annan människa — som skänker individen stor tillfredsställelse. ... Och när inte detta kan uppnås, känner man tomhet och ständig otillfredsställelse.”

Vi behöver erkänsla från andra, och vi behöver bli accepterade av dem. Jesus visade att det bästa sättet att få är att ge: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” (Luk. 6:38) Det ligger lycka i att få, men ännu större lycka i att ge. När vi ger av vår kärlek, uppövar vi den och får den att växa; vi ökar vår förmåga att älska andra, och vi skördar deras kärlek i gengäld. Älska andra först och ge dem på så sätt orsak att älska dig. Detta visas genom den kärlek Jehova har visat till människor som visar uppskattning: ”Vad oss beträffar, så älskar vi, därför att han först har älskat oss.” — 1 Joh. 4:19; Apg. 20:35.

Små barn behöver lära sig vikten av att älska andra. Genom att leka med jämnåriga lär de sig att de inte alltid kan få sin vilja fram, att de inte alltid kan göra bara det de själva känner för, att de inte alltid kan vara ”jag först”. Små barn vill gärna få sin vilja fram, men de lär sig snart att priset för kamratskap är att andra måste få ha sin tur i att vara först. De som håller på ”jag först” kommer till slut att bli ensamma.

Man måste älska Gud

Vi är som ingenting i förhållande till jordens storlek, och den i sin tur är liten i förhållande till vår sol, som i sin tur är en liten stjärna bland milliarder andra i vår vintergata. Vintergatan är bara en av milliarder andra galaxer i universum. I detta ofantliga universum är vi mikroskopiskt små och fullständigt betydelselösa — om det inte vore så att den Gud som skapade universum också skapade oss, drog försorg om oss och hade ett uppsåt med oss. Detta är det enda som kan ge vårt liv uppsåt och mening. Han älskar oss; och vi måste älska honom. Detta är något som bibeln betonar om och om igen. En religiös skribent, Leslie K. Tarr, jämförde ”jag först”-filosofin med kristendomen och sade:

”Egennyttans evangelium angriper själva kärnan av allt som är ädelt i vår kultur, och det är raka motsatsen till det kristna evangeliet. ’Slå vakt om nummer ett’ är den nya barbarismens stridsrop. Evangeliet har en helt annan kallelse. Dess uppmaning är att förneka sig själv, ta upp korset, ... vända den andra kinden till och gå ännu en mil. Kallelsen att först och främst tänka på sig själv verkar så futtig i jämförelse med det. ... Det går inte att jämföra det inåtvända evangeliet — i dess världsliga och religiösa utformning — med det budskap som först riktar våra ögon mot Gud och därefter utåt mot andra.” — Toronto Star för 25 november 1978.

Den respekterade historikern Arnold Toynbee talade om den allvarliga moraliska klyfta som möter oss, och om vetenskapen, och sade:

”Den har inte hjälpt henne [människan] att bryta sig ut ur det fängelse som hennes medfödda egocentricitet utgör i gemenskap eller förening med någon verklighet som är större, viktigare, värdefullare och varaktigare än människan själv.” — Arnold Toynbee: Surviving the Future.

Den extrema individualismens moderna guruer jagar lystet Jag-regnbågen med floder av ”jag först”-böcker och försöker hitta sin kruka med guld. Men tusentals år av mänsklig historia har avslöjat att mänskliga filosofier inte medför några bestående välsignelser. ”Visheten blir ... befunnen rättfärdig genom sina gärningar.” (Matt. 11:19) Människor kan håna och säga att den bibliska visheten är opraktisk, men faktum kvarstår att världen aldrig har prövat den — inte kärlek till Gud; inte kärlek till nästan; inte ens tillbörlig kärlek till sig själv. Och förvisso inte den gyllene regel som Jesus förkunnade: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” — Matt. 7:12.

Psykiatrikern Karl Menninger förklarade i sin bok Whatever Became of Sin?: ”Att ta sig upp ur sin självupptagenhet är inte en dygd; det är en frälsande nödvändighet.”

Vi måste vara medvetna om oss själva och om andra, och vi måste absolut vara medvetna om Jehova Gud. Jesus visade hur dessa behov förhöll sig till varandra, när han tillfrågades: ”Lärare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” — Matt. 22:36—40.