Vad bibeln säger
Blygsamhet — den ringaste av dygder eller högt värderad?
”BLYGSAMHET”, skrev den engelske 1800-talskritikern och författaren William Hazlitt, ”är den ringaste av dygderna och en bekännelse av den brist den tyder på. Den som undervärderar sig själv är med rätta undervärderad av andra.”
Delar de inspirerade bibelskribenterna denna uppfattning om blygsamhet? Är blygsamhet ett bevis på en brist i personligheten, ”den ringaste av dygderna”, ett tecken på svaghet? Hur värderar du en blygsam människa?
Ordet ”blygsamhet” används ofta med avseende på vad som är tillbörligt och passande i fråga om klädsel och yttre. I detta sammanhang avvisade aposteln Paulus prålig överlägsenhet, då han gav rådet: ”Jag [vill] att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt, utan på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig vörda Gud, nämligen genom goda gärningar.” (1 Tim. 2:9, 10) Detta råd, som är lika tillämpligt på både män och kvinnor, fördömer inte prydlighet utan betonar hur opassande det är, från kristen ståndpunkt, att låta sitt sätt att klä sig och sitt yttre vara uppseendeväckande, oanständigt och pråligt. Den verkligt betydelsefulla prydnaden är emellertid en människas ”goda gärningar”.
Innebörden i ordet ”blygsamhet” är inte begränsad i sin tillämpning till en människas klädsel och yttre. När ordet syftar på sinnets och hjärtats egenskaper, betyder det att man har en rätt värdering av sig själv — att man är medveten om sina begränsningar. Blygsamheten är fri från anspråksfullhet, förmätenhet, ärelystnad, högfärd och skrytsamhet. En blygsam människa lever enligt orden i Ordspråksboken 27:2, där det heter: ”Må en annan berömma dig och icke din egen mun, en främmande och icke dina egna läppar.” Skulle du inte uppskatta och värdera en vän som lade i dagen en sådan personlighet?
I stället för att nedvärdera blygsamhet omtalar den forntide profeten Mika den som ett krav från Gud. ”Han har sagt dig, o jordemänniska, vad som är gott. Och vad kräver Jehova i gengäld av dig annat än att du skall ... vara blygsam, när du vandrar med din Gud?” — Mik. 6:8, NW.
Att man är blygsam när man vandrar med Gud är ett tecken, inte på svaghet, utan på en realistisk värdering av ens ställning inför Skaparen. Blygsamhet kommer av att man är medveten om sitt beroende av Gud, att man erkänner sitt syndfulla tillstånd i kontrast till Guds renhet och helighet. I stället för att ge uttryck åt en opassande självsäkerhet arbetar en blygsam människa på sin egen frälsning ”med fruktan och bävan”. — Fil. 2:12.
Skapelsens storslagenhet framkallar hos en blygsam människa en känsla av vördnad och ödmjukhet. Det är intressant att lägga märke till att denna inställning kommer till uttryck i följande ord av den världsberömde vetenskapsmannen Albert Einstein: ”Var och en som verkligen är sysselsatt med vetenskapliga studier blir övertygad om att en ande är uppenbar i universums lagar — en ande som är vida överlägsen människans, en inför vilken vi med våra blygsamma förmågor måste känna oss ödmjuka.” Detta uttalande får oss inte att tro att Einstein betraktade blygsamhet som ”den ringaste av dygderna”.
Om någon skulle ha orsak att skryta över sin samhörighet med Jehova Gud, skulle det vara Jesus Kristus — ”Guds skaparverks början”, den ”mästerlige arbetaren”, Guds ”enfödde Son” och Guds förnämsta språkrör. (Upp. 3:14; Ords. 8:30, NW; Joh. 3:16; 1:1) Men ändå visade Jesus blygsamhet och vägrade att godta anspråksfulla titlar. Han erkände sin Faders myndighet, i det han sade: ”Jag kan inte göra något alls av eget initiativ ..., eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Joh. 5:30) Jesus svarade en styresman, som kallade honom ”gode lärare”: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en enda, Gud.” (Luk. 18:18, 19) Anser du att sådana uttalanden uppenbarar en brist i Jesu Kristi personlighet? Hans blygsamma inställning till Gud bidrog helt visst till att han, framför alla andra, var förkroppsligandet av en fullkomlig man.
Men hur är det med blygsamhet människor emellan? Då Jesus inbjöd sina lärjungar att komma till honom, sade han: ”Jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat.” (Matt. 11:28—30)
Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Rom: ”Genom den oförtjänta omtanke som är mig given säger jag nämligen till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd, var och en såsom Gud har tilldelat honom ett mått av tro.” — Rom. 12:3.
Aposteln Paulus visade genom sitt sätt att nalkas sina medtroende i församlingen i Korint att blygsamhet är en önskvärd egenskap i våra kontakter med medmänniskor. Han började med att omnämna Guds aktning för de blygsamma, i det han skrev:
”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle låta de visa komma på skam; och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle låta det starka komma på skam; och Gud utvalde det som är av ringa börd i världen och det som man ser ner på, de ting som inte är något, för att han skulle göra till intet de ting som är något, så att inget kött skulle berömma sig inför Gud, ... för att det skall vara alldeles som det är skrivet: ’Den som berömmer sig, låt honom berömma sig av Jehova.’ Och så är det att jag, när jag kom till er, bröder, inte kom med Överlägsenhet i tal eller i vishet och förkunnade Guds heliga hemlighet för er. Jag beslöt nämligen att bland er inte veta om något annat än Jesus Kristus, och honom som hängd på pålen. Och jag kom till er i svaghet och i fruktan och med stor bävan; och mitt tal och min predikan var inte med övertalande visdomsord, utan med ett uppvisande av ande och kraft, för att er tro inte skulle vara en tro på människors vishet utan på Guds kraft.” — 1 Kor. 1:26—2:5.
Om du hade varit en medlem av denna församling i Korint, skulle du då inte varmhjärtat ha gett gensvar på apostelns ödmjuka sätt att nalkas församlingen? Hur skulle du å andra sidan känt det, om Paulus hade varit högfärdig, överlägsen, anspråksfull — inte visat blygsamhet?
Ja, det kan finnas en tendens hos en del människor att, kanske uppriktigt, förringa eller till och med förlöjliga den kristna dygden blygsamhet. Men en ärlig värdering av saken leder oss till den inspirerade slutsatsen: ”Människor som är stolta kommer snart att bli vanärade. Det är visare att vara blygsam.” — Ords. 11:2, Today’s English Version.