En yrkestiggare blir en lycklig givare
JAG går med svårighet, och jag var på väg att besöka mina medmänniskor, då en sjaskigt klädd tiggare skrek till mig: ”Jorge, tigger du inte längre? Har du blivit rik?”
Ja, det är jag som är Jorge. Jag var yrkestiggare i 15 år, men jag tigger inte längre. Jag svarade: ”Ja, jag är nu rikare än ägaren till sockerfabriken.” I nordöstra Brasilien är ägarna till sockerfabrikerna bland de rikaste människorna.
Han stirrade förvånat på mig. Jag utnyttjade hans tystnad och tillade: ”Du förstår, orsaken är denna: ’Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill.’” (Ords. 10:22, NW) Jag förklarade att även om jag fortfarande har litet av denna världens goda, så betraktar jag mig själv som rik. Varför då? Därför att jag fått lära känna den sanne Guden, fått erfara hur han välsignat mig, fått äkta vänner och fått ett arbete och tillräckligt med mat att äta.
Min före detta tiggarkompanjon stod helt mållös. ”Hur kunde du sluta att tigga?” undrade han. Men du kanske till att börja med undrar varför jag blev tiggare. Här följer min levnadshistoria.
En tragisk barndom
Jag föddes år 1930 och var förlamad i båda benen. Då bodde min familj i en liten stad i staten Paraíba i Brasilien. Vi hade vår utkomst av jordbruksarbete. Även mina elva syskon och jag själv måste arbeta på gården för att hjälpa våra föräldrar. Jag kröp på marken och stödde mig på händerna och arbetade så gott jag kunde. Far var tvungen att arbeta från tidiga morgonen till sena kvällen varje dag under hela veckan. Han fick inte ledigt på söndagarna, och han fick ingen semester. Och då skörden var över och sedan han betalt hyran, hade han inte tillräckligt med pengar kvar för att kunna köpa kläder eller medicin.
När det gäller den ljusare sidan av tillvaron ärvde jag mina musikaliska talanger av min farfar. Jag lärde mig spela violin och dragspel, och under många år spelade vi vid de livfulla regionala festerna. Men när jag var 14 år, blev far dålig. För att kunna köpa medicin var vi tvungna att sälja allt vad vi ägde. Vad jag grät, när min violin bytte ägare! Den hade gett mig så många glädjerika stunder. Sorgligt nog dog far strax därefter, och mor följde efter honom inom fem dagar. Tolv föräldralösa barn lämnades kvar — fattiga, hungriga och utan att veta vad de skulle ta sig för eller vart de skulle gå.
Välmenande människor som i verkligheten inte kände bibeln sade till oss: ”Finn er i situationen, barn. Det är Guds vilja.” Med denna nedbrytande framtidsutsikt skildes vi, och var och en for åt sitt håll.
Hur skulle jag kunna överleva? Jag flyttade till Santa Rita och började återigen spela på olika fester. Men jag var tvungen att hyra instrument, och många gånger hade jag inte tillräckligt med pengar över för att kunna betala hyran för det skjul, i vilket jag bodde — handikappad och förtvivlad som jag var.
En dag inbjöds jag att spela på en folkfest. Mitt fysiska utseende måste ha gett anledning till en del kommentarer, och därför fick jag berätta om min bekymmersamma situation. Den ene efter den andre tyckte synd om mig och sade till mig: ”Kom hem till mig. Jag skall hjälpa dig.” Och jag gjorde som de sade. Jag började få presenter, och jag tyckte att en tiggares liv inte var så dumt trots allt. Det dröjde inte länge förrän jag hade fått upp vanan. Sedan fann jag en likasinnad kamrat. De kläder och skor och den mat och de andra ting som jag fick på min ”rutt” var tillräckligt för att vi skulle kunna klara oss.
Mitt fysiska handikapp var verkligt, och detsamma gäller också många andra tiggare. Men många som lever på allmosor är både starka och friska, det var något som jag snart förstod.
Man brukar list
Somliga tiggare är mästare i att simulera sorg och fromhet, att få människor att känna medlidande. Som ett exempel kan jag nämna en av mina före detta ”kolleger”, som lyckades försörja sig själv och sin stora familj på enbart allmosor. Många gånger reste han till Rio de Janeiro, en sträcka på nästan 3.000 kilometer, för att ”arbeta”. Där blev inkomsten högre. En gång gick han till fots hela vägen, ledd av ett av sina barn, och tiggde i stad efter stad — han låtsades vara blind. När vi träffades, vilket vi gjorde då och då, brukade han säga: ”Jorge, det är inget fel med mig. Jag mår utmärkt, jag mår verkligen bra.”
En kvinna som bodde i närheten av mig låtsades vara änka och var alltid klädd i svart. I verkligheten var hon gift och hade en man och två barn och ägde ett hus. Förutom att hon fick pengar och mat, brukade hon också få nya klänningstyger som hon omedelbart sålde. Medan hon var ute och ”arbetade”, tog familjen det lugnt där hemma.
En annan tiggare brukade ta till ett annat knep. Hon brukade plocka upp ett smutsigt, skrikigt barn från grannskapet och bära det genom gatorna, och i jämrande ton brukade hon säga: ”Visa barmhärtighet, för Guds skull. Hjälp mig så att jag kan köpa mjölk åt mitt barn.” Naturligtvis väckte det skrikande barnet människors medlidande, och många förbipasserande var snabba att ge henne lite pengar. När hon sedan återvände hem, lämnade hon tillbaka barnet till dess rätta föräldrar och betalade en liten summa som tack för ”lånet”.
En del tiggare använder tryckta kort, och på dessa kan det stå: ”Den och den bor där och där [en plats som inte existerar], är blind och behöver din hjälp för att kunna ta vård om sina barn.” Tiggaren stiger på en buss, lämnar ett kort till varje passagerare och går sedan tillbaka och samlar ihop korten och de gåvor som eventuellt följer med. Andra visar sår och blåmärken och tigger pengar för att kunna betala en operation. De drar samma historia år efter år, men de genomgår aldrig någon operation.
Dessutom är tiggarnas privatliv i allmänhet ganska lösaktigt. Jag var inget undantag. Så fort jag tröttnade på en kvinna eller retade mig på henne, skickade jag helt enkelt i väg henne och slog mig ihop med en annan.
Kan ett sådant hämningslöst liv skänka verklig lycka? Det kunde det sannerligen inte för mig i alla fall.
Jag längtade efter en utväg
Många gånger skämdes jag över mig själv, och stundtals grät jag hejdlöst. Ständigt sade jag till mig själv: ”En dag skall du finna ett sätt att komma ifrån detta liv som tiggare — med Guds hjälp.” Men på den tiden kände jag inte den sanne Guden.
Vissa händelser fick mig att allvarligt tänka igenom min situation. I Campina Grande drack min kamrat, som också var tiggare, sig drucken, och på en bar skrek männen: ”Gå och arbeta, din lata parasit, din dagdrivare och ditt ruttna kräk.” Jag kände ett styng i mitt hjärta, eftersom jag betraktade tiggeri som det enda sätt varpå en sådan som jag, med mitt fysiska handikapp, kunde få någon inkomst.
När jag kände mig nedslagen, brukade en del människor som regelbundet hjälpte mig säga: ”Du är ingen tiggare för oss. Vi tycker om att hjälpa dig, Jorge.” Men det hände oftare att mottagandet blev det motsatta. En man skrek åt mig: ”Dra åt helvete med ditt tiggeri.” Det gjorde mig ledsen. Skulle jag behöva gå omkring på det här sättet hela mitt liv?
En dag tog jag bussen hem efter att ha varit ute och tiggt i huvudstaden. En ung man som satt bredvid mig började samtala med mig. Han tog fram en bibel och visade att det är Guds uppsåt att göra slut på sjukdomar, fysiska defekter, hunger och till och med döden. (Jes. 33:24; 35:6; Ps. 72:16; Jes. 25:8) Jag hade aldrig hört någonting liknande. ”Det är Guds uppsåt att förvandla hela jorden till ett paradis”, sade han. Ett paradis? Detta fick mig att lyssna! Jag tänkte för mig själv: ”Här har du chansen att komma ifrån detta bedrövliga liv som tiggare.” Vi avtalade att han skulle besöka mig. Exakt på avtalad tid kom den unge mannen till mitt enkla hem, och vi fortsatte att samtala.
Då han skulle gå, bestämde vi en ny tid. Men när han hade gått, kom jag ihåg att det var vid samma tidpunkt som jag skulle vara med på ett möte i det voodoocenter som jag brukade besöka. Hela veckan gick jag och funderade: ”Vad skall jag göra — studera bibeln eller gå på voodoomötet?” Jag fattade mitt beslut: Jag skall studera Guds ord. Och jag har aldrig ångrat det beslutet. När jag hade studerat några veckor, fick jag lära mig att Skaparen fördömer alla former av spiritism. (5 Mos. 18:9—13; Upp. 21:8) Eftersom jag ville behaga Gud, dröjde det inte länge förrän jag slutade upp att syssla med allt som har med voodoo att göra och började gå till den församling av Jehovas vittnen som också den unge mannen gick till.
Överger livet som tiggare
Jag insåg att jag inte kunde vara kristen och tiggare samtidigt. Den bibliska principen lyder ju: ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.” (2 Tess. 3:10) Men hur skulle jag få tag i ett arbete? I denna del av landet är det svårt att få ett arbete, även om man är frisk. Hur mycket svårare skulle det då inte vara för den som inte kan använda sina ben att få ett arbete! Vad skulle jag kunna göra? Vänligt nog lärde ett av vittnena mig hur jag skulle göra kokoskarameller. Men hur jag än försökte, kunde jag inte sälja så pass mycket att jag kunde leva av det. Därför började jag att tigga igen. Jag tappade modet. Hade allt gått förlorat?
En dag visade man mig vad bibeln säger i Psalm 37:25: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” Detta gjorde intryck på mig. Hade psalmisten rätt? Jag måste bevisa det för mig själv. Jag behövde förändra min självömkande attityd. Därför sade jag till den kvinna som jag levde ihop med: ”Från och med nästa vecka skall jag inte längre gå ut och tigga.” Hon blev bestört. ”Hur skall vi då klara oss? Vi kommer att dö av hunger!”
”Jag litar på att Jehova på något sätt kommer att se till att vi får allt vad vi behöver”, svarade jag. ”Han vet vad vi behöver redan innan vi ber honom om det.” Jag tänkte på Matteus 6:31—34 — löftet om att Gud skall välsigna de ansträngningar vi gör för att skaffa det materiella vi behöver, om vi först söker hans rike och hans rättfärdighet.
Jehova har varit mycket god mot oss sedan dess. Jag har därefter aldrig behövt räcka ut en hand för att be om bröd! Jag har lyckats skaffa allt vad vi behöver genom att arbeta. Psalmisten hade rätt. Vad hände? Vittnet i församlingen gav mig ytterligare råd och hjälpte mig att skaffa råmaterial till konfekten som jag fortsätter att sälja. Flera gånger i veckan brukade jag dessutom samla ihop gammalt papper i staden och sälja det. Lite längre fram hjälpte vittnet mig att lägga in en ansökan om en liten månatlig invalidpension. Jehova har verkligen bevisat att han sörjer för våra behov på ett kärleksfullt sätt — genom det bistånd som den kristna församlingen ger.
Så småningom lärde jag känna Guds normer när det gäller äktenskap och legaliserade mitt förhållande med den kvinna som jag hade bott ihop med under många år. Den 13 april 1975 blev jag sedan döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud genom Kristus Jesus. Undan för undan fick jag fler och fler uppdrag i församlingen och fick till och med leda ett av församlingens bibelstudier varje vecka. Denna möjlighet att få göra någonting för andra har skänkt mig stor glädje. — Apg. 20:35.
Till att börja med blev min hustru lite förskräckt över all denna verksamhet. Men till min stora glädje började hon ta bibelstudiet på allvar, och nu tar också hon del i att tala med andra om allt det goda som vi har lärt känna. Vår 10-åriga adoptivdotter är också verksam tillsammans med oss.
Ibland träffar jag tidigare kamrater från gatan. När de frågar varför jag har slutat att tigga, drar jag mig inte för att tala om för dem vad orsaken är. Dessutom har jag förklarat för alla de vänliga människor som hjälpte mig, när jag var i nöd, vad som har gjort mig fri ifrån detta meningslösa liv som tiggare. Jag har verkligen förändrats från att ha varit en tiggare till att nu vara en givare, som uppmuntrar andra att ”fritt ta av livets vatten”. — Upp. 22:17.
Eftersom jag vet att de problem, som verkliga tiggare i svåra omständigheter har, är omöjliga att lösa i denna tingens ordning, försöker jag hjälpa dem att se vad Gud har i beredskap inom en snar framtid. En del lyssnar uppmärksamt. Andra gör narr av det. Men jag är helt övertygad om att löftena i bibeln är tillförlitliga.
Den fantastiska möjligheten att kunna få en helt frisk kropp i Guds nya tingens ordning skänker mig en obeskrivlig glädje. Med en sådan kropp vill jag — inte gå ut och tigga — utan använda både armar och ben för att förverkliga det hopp som gjorde att jag övergav livet som tiggare: Framtidsutsikten att kunna hjälpa till med att göra jorden till ett paradis, där ”det skall bli fullt upp med säd på jorden” för alla. (Ps. 72:16, NW) Då kommer det inte att finnas någon anledning för någon att behöva tigga.
[Infälld text på sidan 21]
När far och mor dog, efterlämnade de 12 föräldralösa barn — barn som var fattiga och hungriga och inte visste vad de skulle ta sig för.
[Infälld text på sidan 22]
”Vad skall jag göra — studera bibeln eller gå på voodoomötet?” Jag fattade mitt beslut.
[Infälld text på sidan 23]
”Jag insåg att jag inte kunde vara kristen och tiggare samtidigt.”