En epidemi av homosexualitet

ÅR 1970 sade dr Charles W. Socarides vid Albert Einstein College of Medicine i New York varnande att homosexualiteten var en epidemi som spred sig snabbare än de fyra största sjukdomarna.

Nio år senare beräknade valförrättare i San Francisco att nära 30 procent av stadens röstberättigade var homosexuella. Det finns valda ämbetsmän som öppet medger att de är homosexuella. Det finns homosexuella politiska klubbar, homosexuella kyrkor, homosexuella synagogor och en homosexuell kontaktförening.

År 1982 gick de homosexuella i parad genom gatorna och påstod sig svara för 25 procent av rösterna i Atlanta i Georgia. Ett institut för forskning i sexualfrågor beräknar att tio procent av Förenta staternas befolkning är homosexuell. ”Homosexuella män och kvinnor kommer nu ut ur sina kamrar som aldrig tidigare och vill leva öppet”, sägs det i tidskriften Time. ”De koloniserar områden i de stora städerna som sina egna revir, driver barer och grundar till och med kyrkor i konservativa småstäder och bygger upp ett landsomfattande nätverk av organisationer för att erbjuda rådgivning och kamratskap för sådana homosexuella — fortfarande de allra flesta — som fortsätter att dölja sin sexuella inriktning.”

Det fanns en tid då man inom mentalsjukvården betraktade homosexualiteten som en sjukdom. Men hade inte Freud själv hävdat att homosexuellt beteende ”inte kan klassificeras som en sjukdom”? År 1973 fastslog styrelsen för Amerikanska psykiatriska förbundet att ”homosexualitet ... i sig själv inte med nödvändighet utgör en psykisk störning”.

De kristna under det första århundradet betraktade inte homosexualitet som någonting normalt, som till exempel blå ögon eller mörk hudfärg. De betraktade det som ett uttryck för ”skamliga sexuella böjelser”, när homosexuella kvinnor ”bytte det naturliga bruket av sig mot ett som är emot naturen” och homosexuella män ”gjorde vad som är oanständigt” med varandra. — Romarna 1:26, 27.

Ja, i likhet med andra osunda böjelser och skadliga begär kan homosexuella tendenser bemästras och till och med övervinnas — kläs av som en del av den gamla personligheten. I församlingen i Korint fanns det somliga som hade varit homosexuella, såväl som andra som hade varit tjuvar, giriga, utpressare, drinkare, äktenskapsbrytare eller avgudadyrkare. Likväl hade alla dessa ändrat sig. De hade ”tvättats rena, ... helgats, ... förklarats rättfärdiga”. — 1 Korintierna 6:9—11; Kolosserna 3:5—11