En hustru eller många – spelar det någon roll?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria
KONVENTET i Ibadan i Nigeria var nu slut, och de lyckliga — men trötta — konventdeltagarna började bege sig hem. En man vid namn Johnson dröjde sig emellertid kvar i det stora bambutältet tillsammans med sina tre hustrur och tio barn. Han gjorde anordningar för att upplösa sitt polygama äktenskap.
Det Johnson och andra fick höra vid denna Jehovas vittnens sammankomst rörde dem så djupt att de drevs att överge en urgammal afrikansk sed: polygami. Men vad hade de fått höra? Var deras beslut att göra denna förändring grundat enbart på praktiska hänsyn? Eller var de på något sätt övertygade om att polygami är orätt?
Polygami kontra monogami
Somliga uppriktiga människor skulle säkert ifrågasätta Johnsons handlingssätt av den anledningen att polygami är något som förekommer i många kulturer, både innanför och utanför Afrikas gränser. Många hävdar att denna sedvänja har fördelar i praktiskt avseende. Där månggifte är olagligt är det till exempel ofta vanligt med äktenskapsbrott. Människor tar sig således i vilket fall som helst fler partner — genom att skilja sig och gifta om sig. Polygama äktenskap sägs emellertid eliminera tillfälliga utomäktenskapliga förbindelser. Somliga hävdar till och med att polygami är ett skydd mot prostitution och veneriska sjukdomar.
De främsta skälen till att polygamin ännu lever kvar är emellertid sociala, inte moraliska. Ett polygamt äktenskap med många söner ger en man social prestige och trygghet. Hans döttrar inbringar så småningom en ansenlig penningsumma i brudpris eller hemgift. I jordbrukarfamiljer hjälper hustrur och barn till på gården, vilket bidrar till familjens välstånd. Afrikanska män utsätts därför ofta för påtryckningar att skaffa sig flera hustrur. En afrikansk man vid namn Moses säger till exempel: ”Jag hade bestämt mig för att bara ha min första hustru. Men när min far såg att hon bara födde mig en dotter, insisterade han på att jag skulle ta mig ännu en hustru och sade: ’Hur kan du ha bara ett barn? Och en dotter till på köpet!’”
Trots sådana till synes övertygande argument är emellertid månggifte förknippat med allvarliga problem. Att ha många hustrur hindrar inte män med omoralisk läggning från att ha utomäktenskapliga förbindelser. Kvinnor känner sig inte heller alltid tillfreds med att dela sin make med andra; somliga har gått så långt att de börjat ägna sig åt prostitution. Månggifte är därför ofta till föga skydd när det gäller veneriska sjukdomar.
Det finns också andra nackdelar. Moses berättar: ”Min far hade fem hustrur och mycket bekymmer på grund av att kvinnorna ständigt bråkade och försökte skada varandra.” Det var därför Moses från början bara ville ha en enda hustru. Beträffande Johnson, som nämndes i början av denna artikel, säger hans son Rufus vidare: ”Min fars hustrur grälade alltid om matlagning och andra sysslor. De grälade också om barnens fostran. Det var också problem med svartsjuka. De avskydde att behöva dela sin man med andra. Detta gjorde livet bekymmersamt för oss alla.”
Det finns därför sällan någon sammanhållning i polygama familjer. Mannen fungerar som diktator i familjen snarare än som make och far. Fostran och tuktan av de många barnen överlåts vanligen åt hustrurna med deras motstridiga metoder och normer. Barnen växer upp under lösliga eller rentav oordnade familjeförhållanden i stället för i en varm och förtrolig atmosfär.
Ett ännu viktigare skäl
Många hävdar att Gud godkänner en sådan anordning, eftersom han tillät månggifte bland de forntida israeliterna. Det är visserligen sant att bibeln visar att några av Guds trogna tjänare hade många hustrur. Men månggifte har inte sitt ursprung bland Guds folk. Tänk på att Gud skapade en enda hustru åt den förste mannen, Adam, ”såsom ett komplement till honom”. (1 Moseboken 2:18—24, NW) Det var inte förrän den våldspräglade Lemek dök upp på scenen som vi läser om månggifte. Han tog sig två hustrur. Men att detta uttryckligen nämns ger en antydan om att det var något ovanligt i det mänskliga samhället också på den tiden. — 1 Moseboken 4:19—24.
Engifte praktiserades längre fram av sådana män som Noa, hans tre söner och Lot. Men hur var det då med Abraham? Till dess han var minst 85 år gammal var hans sexuella förbindelser begränsade till hans hustru Sara. Men eftersom Sara inte fick några barn, föreslog hon, i enlighet med en gammal sedvänja, en ställföreträdande anordning. Hennes tjänstekvinna Hagar skulle föda Abraham ett barn i hennes ställe. (1 Moseboken 16:1—11) Det finns emellertid ingenting som tyder på att Abraham fortsatte att ha sexuellt umgänge med Hagar efter det att han blivit far till hennes son Ismael. I själva verket talar Jehova i fortsättningen bara om Sara som Abrahams ”hustru”, men om Hagar som hans ”tjänstekvinna”. Dessutom drev Abraham senare bort Hagar från sitt hushåll. — 1 Moseboken 17:19; 21:8—16.
Inom många folkstammar var emellertid polygami redan något vedertaget. När den lag som senare gavs till Mose tog upp månggifte till behandling, var detta således inte något nytt. Lagen reglerade helt enkelt en anordning som redan existerade och förhindrade att den missbrukades. Den gjorde detta genom regler och restriktioner som syftade till att avhålla människor från månggifte. (2 Moseboken 21:9—11; 5 Moseboken 21:15—17; 1 Samuelsboken 21:3—5; 2 Samuelsboken 11:11) De flesta israeliter var följaktligen inte polygamister. Polygami praktiserades huvudsakligen av de rika och styrande samhällsklasserna. Jehova sade emellertid varnande att kungen inte skulle ”skaffa sig hustrur i mängd, för att hans hjärta inte må bli avfälligt”. (5 Moseboken 17:17) Och när Jehova talar om mönsteräktenskap, talar han undantagslöst om en enda hustru. — Psalm 128:3; Ordspråksboken 5:18; 31:10—31.
Nej, Jehova instiftade inte månggiftet. Han ogillade det i lika hög grad som han ogillade skilsmässa, som också praktiserades av hans folk. — Malaki 2:14—16.
Kristendomens syn på månggifte
Jesus sade: ”Med hänsyn till er hårdhjärtenhet gjorde Mose den eftergiften för er att ni kan skilja er från era hustrur, men från början har det inte varit på det sättet.” (Matteus 19:8) Detsamma gäller polygami. ”Från början har det inte varit på det sättet.” ”Har ni inte läst att han som skapade dem från början gjorde dem till man och kvinna och sade: ’Fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och skall hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött’? Så är de då inte längre två, utan ett kött. Därför: vad Gud har fogat samman, det må ingen människa skilja åt.” — Matteus 19:4—6.
Jesus bekräftade således den ursprungliga normen för äktenskap. (Matteus 19:3—8) Vidare visar bibeln att en tillsyningsman i den kristna församlingen, om han är gift, måste vara ”en enda hustrus man”. Likaså sägs det att en ”änka” också måste ha varit ”en enda mans hustru”. Detta är ytterligare ett bevis för att monogami är normen för alla kristna. Som ”exempel för hjorden” kan tillsyningsmän naturligtvis inte göra gällande att deras ställning berättigar dem att följa andra normer för äktenskapet än dem som gäller för de övriga i församlingen. (1 Timoteus 3:2; 5:9; 1 Petrus 5:3) Det är således tydligt att den kristne måste välja det ogifta ståndet eller monogami. Båda är fullständigt godtagbara inför Gud. (1 Korintierna 7:8, 9) Polygami är emellertid helt uteslutet.
Denna gudomliga norm ger både män och kvinnor en värdig ställning. Gifta kvinnor behöver inte känna sig oroliga över att deras män skall ta sig fler hustrur. Inte heller kan en ensamstående kristen kvinna tänka sig att bli någon annans andra hustru — inte ens om det finns få ogifta män på den plats där hon bor. Hon väntar tills hon kan ”ha sin egen man”. (1 Korintierna 7:2) Ja, i ett äktenskap har makarna verkligen samhörighet med varandra. De kan gemensamt sörja för ett sunt och balanserat familjeliv för sina barn. — 1 Petrus 3:7; Efesierna 5:21—31; 6:1—4.
Den kristna normen
Det var dessa grundläggande fakta som fick Johnson att göra drastiska förändringar i sitt liv den där gången år 1947. Hans son Rufus berättar: ”Min far sände två av sina hustrur tillbaka hem till deras föräldrar. Han ordnade för deras försörjning men förespeglade dem inte någon möjlighet att återuppta samlivet. Han ville lyda Guds krav.”
Det var inte lätt för Johnson att överge sitt polygama liv. Att göra detta var förenat med stora anpassningssvårigheter i moraliskt, känslomässigt och kulturellt avseende. Det gällde inte bara att välja mellan två sociala system. Det var en fråga om att lyda Gud och bli fri att tjäna honom. Så även om Johnsons polygama äktenskap kan ha inneburit vissa materiella fördelar för honom och hans hustrur, skulle detta förhållande, om det fick fortsätta, hindra dem alla från att få Guds godkännande.
Många har följt Johnsons modiga exempel. En man som heter Théodore säger till exempel: ”Jag besökte Jehovas vittnens möten och ville bli döpt. Men jag hade åtta hustrur. Hur skulle jag kunna skicka i väg sju av dem? Jag levde på detta sätt i fem år och bad Jehova om hjälp att komma ur denna situation. Jag fortsatte att studera bibeln och umgås med Jehovas vittnen. Genom min ökade kunskap i Guds ord och min önskan att behaga honom fick jag så småningom kraft att fatta rätt beslut. Jag förklarade för mina hustrur att bibeln lär att min första hustru var min ’ungdoms hustru’ och att endast hon skulle förbli min äktenskapspartner. (Malaki 2:14—16) Jag skickade sedan i väg mina sju yngsta hustrur från mitt hem och ordnade egna bostäder åt dem och deras tolv barn. På detta sätt bringade jag mitt liv i harmoni med kristna normer och förverkligade min önskan att tjäna Jehova. Mina förra hustrur var nu också fria att tjäna Jehova på ett godtagbart sätt och gifta om sig, om de så önskade.”
Goda resultat trots motstånd
Sådana förändringar medför ofta starkt motstånd från släktingar och grannar. Warigbanis erfarenhet illustrerar detta: ”Jag var den andra av min mans hustrur och hade två barn med honom. När jag fick veta att den första hustrun är den rättmätiga hustrun i Skaparens ögon, ställdes jag inför följande frågor: Skulle jag lämna min man? Om jag gjorde det och fick ta barnen med mig, hur skulle jag då försörja dem och mig? Skulle jag döva mitt samvete och beröva mig den stora glädjen att finna den sanna religionen? Jag studerade nämligen bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Jag bad till Jehova om hjälp.
När jag berättade för min man att jag var tvungen att lämna honom och ville ta med mig barnen, blev han mycket arg och vägrade att lyssna på mig. Till slut fick jag gå och ta barnen med mig, men utan någon som helst ekonomisk hjälp — inte ens respengar.
Sedan fick jag möta min egen familjs vrede. De sade att jag var galen. Min bror kallade mig ’den förlorade dottern’ och skrattade åt mig. Men jag fortsatte att predika för dem, och efter någon tid började flera av dem studera bibeln. Nu är det fem av dessa familjemedlemmar som tar del med mig i att tjäna Jehova. Det är sant att jag har varit tvungen att klara mig utan många av de ting jag förut kunde glädja mig åt. Jag har varit tvungen att arbeta hårt för att försörja mig själv och mina två barn. Men glädjen över att känna sanningen och lyda den överträffar alla materiella ting. Rikedom kan inte jämföras med att behaga Jehova.”
Moses har kommit till samma slutsats: ”Jag kan nu glädja mig åt ett rent, harmoniskt familjeliv. Mina barn har vuxit upp och blivit överlämnade och trogna tillbedjare av Jehova. Detta har gjort mig mycket lycklig.”
Med tanke på de gagneliga verkningarna av Johnsons handlingssätt säger hans son Rufus: ”Det förekom inte längre några stridigheter i hemmet, och min far kunde ge oss noggrann tillsyn och fostran i överensstämmelse med bibelns principer. Han var sedan pionjär [heltidsförkunnare] i närmare 20 år och förblev trogen mot Jehova till sin död för två år sedan.”
Önskar du lära dig mer om Guds normer? Vi uppmanar dig att be Jehovas vittnen studera bibeln tillsammans med dig. De kommer med glädje att berätta för dig om det kommande jordiska paradiset, där Guds normer skall vara förhärskande! — Jesaja 11:9.
[Infälld text på sidan 10]
Vid månggifte måste en kvinna dela sin äktenskapspartner med andra
[Bild på sidan 11]
Vid engifte kan det råda verklig samhörighet mellan makarna, och de kan gemensamt sörja för ett sunt familjeliv för sina barn