”Mission England” – ett försummat tillfälle
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
ATT brittiska tidningar ägnar över 1.250 spaltmeter åt att skriva om religion — vilken religion det vara må — måste vara något av ett rekord. Ja, ”Mission England”, ett korståg anfört av Billy Graham och Luis Palau på högsommaren 1984, var verkligen förstasidesstoff. Massmöten anordnades i sex strategiskt belägna städer över hela landet, samtidigt som en kampanj organiserades i London för att locka tiotusentals människor. Varför ansågs ett sådant korståg nödvändigt? Hur reagerade britterna för denna amerikanska form av evangelisering? Vad uträttades egentligen genom ”Mission England”?
Tankar på att inbjuda dr Graham till England hade funnits i tio år, men så sent som år 1980 gjorde framträdande kyrkliga ledare ingen hemlighet av att de motsatte sig detta. De påminde sig utan tvivel Billy Grahams senaste stora kampanj år 1967, efter vilken en undersökning avslöjade att det endast var fem procent av dem som offentligt bekänt sin tro och börjat gå i kyrkan som fortfarande gjorde detta ett år senare.
Men eftersom Storbritannien upplevde något av en andlig lågkonjunktur, fanns det andra som gav projektet sitt helhjärtade stöd. ”Storbritannien behöver en andlig förnyelse”, hävdade ordföranden för ”Mission England”, metodisten lord Tonypandy. Biskopen i Liverpool, David Sheppard, påpekade: ”Det finns massor av människor, både inom kyrkorna och i kyrkornas utkanter, ... som behöver denna sporre för att ta ställning och bestämma sig för att bli Jesu Kristi efterföljare.” Vad fanns det egentligen att förlora? Som The Times påpekade blev ”Mission England” så småningom ”en triumfvagn som de flesta av kyrkans ledande män med glädje hoppade upp på”.
Men även under pågående missionskampanj fortsatte prästernas kritik utan uppehåll. Tidningen Sunday Telegraph rapporterade att Richard Jones, metodistkyrkans överhuvud i East Anglia, fördömde det ”plumpa budskap” och den ”plumpa stil” som presenterades av både Graham och Palau. Metodistledaren lord Soper tillade: ”Jag ogillar i högsta grad deras metoder och förkunnelse.” Varför? Vad var problemet?
Marknadsföring och personkult
För den genomsnittlige engelsmannen är religion en mycket personlig angelägenhet. Man diskuterar inte ofta religion ens i privatlivet, och offentlig debatt är en sällsynthet. Att anordna en offentlig kampanj för marknadsföring av religion är därför något som strider mot nationalkaraktären. Den vanligtvis välvilligt inställda Liverpool Daily Post gav följande kommentar: ”Lördagskvällens föreställning — för det är vad det var — var en ogenerad evangelisering i amerikansk stil, något som på andra håll skulle uppfattas som ren showbusiness.”
Andra tog anstöt av den starka tonvikt som lades vid personligheter. ”Det är dr Graham som på affischerna framhålls som huvudattraktion, inte innehållet i hans förkunnelse”, klagade den engelska statskyrkoprästen Jack Burgoyne, då Graham skulle inleda sin kampanj i Ipswich. ”Han har blivit föremål för personkult från sin organisations sida.” Gästföreläsare, sångare och besökande dignitärer var välkomna som dragplåster. Men när allt kom omkring var det Palau och Graham som var centrum för uppmärksamheten. Tidningen Church Times uttrycker också sin kritik, om än i försiktiga ordalag: ”Man känner stor tveksamhet inför hela den stil som präglar Grahams och Palaus möten — inför användningen av musik, masspsykos och personlig vältalighet för att öva påtryckningar på människor att ’komma fram’ en speciell kväll.” Var denna tveksamhet välgrundad?
Offentligt ställningstagande — för vem?
När ”Mission England” var över, hade enligt en beräkning omkring ett hundra tusen människor ”kommit fram” för att göra ett ”offentligt ställningstagande för Kristus” på uppmaning av Graham och Palau. Det visade sig emellertid något förvånande att de flesta av dessa redan var förbundna med något kyrkosamfund. Enligt en beräkning var det bara 15 procent som var nyomvända. ”Predikade dr Graham i själva verket för de omvända?” frågades det i Church Times. ”Man måste säga att de som kan ha blivit omvända ... var i klar minoritet. Detta var därför, mer än någonting annat, ett tillfälle för uppmuntran av de egna leden.” Varför behövdes sådan uppmuntran?
”Kyrkans höjdare är allvarligt oroade”, konstaterade tidningen Sunday Mercury i Birmingham, eftersom det totala antalet tillbedjare inom anglikanska kyrkan ”minskar i oroväckande hög grad”. Biskopen Bill Flagg, som var ordförande för ”Mission England” i nordvästra delen av landet, medgav: ”Kyrkorna hade nära nog gett upp sin evangeliseringsverksamhet på 1970-talet.” Till medlemmarna i dessa kyrkosamfund riktade Billy Graham helt enkelt maningen: ”Du kanske har blivit döpt. Du kanske har blivit konfirmerad, och du kanske går i kyrkan. Men innerst inne har du inte ett rätt förhållande till Gud.”
Tillbaka till kyrkan
”Alla som ger gensvar hänvisas tillbaka till någon kyrka”, förklarade en av dr Grahams medarbetare. ”Om en person utan kyrklig bakgrund kommer fram, försöker vi finna en kyrka som han kan identifiera sig med.” Tydligen spelar det inte någon roll vad denna kyrka lär. Tidningen Catholic Herald ger följande kommentar: ”Katoliker övades jämsides med pingstvänner, baptister, anglikaner och ... andra” att ge hjälp och råd till dem som kom fram. Att den romersk-katolska kyrkan över huvud taget var inblandad väckte en viss förvåning och indignation inom det brittiska rådet för protestantiska kristna kyrkor, som ansåg att ett sådant närmande inte var något annat än ett svek mot den grundläggande kristna tron.
Hur djupt rotade dessa avgöranden var måste likväl förbli en öppen fråga. En rapport visade att 500 tydligen ”gick fram” för att inte ”göra en besökande celebritet besviken”. Men hur blev det med uppföljningen för dem som hade gjort sådana ställningstaganden? ”Kyrkorna är inte rustade att ta emot nya troende. ... Somliga kyrkor är så tråkiga att jag inte skulle vilja gå dit”, erkände Anthony Bush, regionalchef för ”Mission England” i det sydvästra området, enligt en artikel i The Sunday Telegraph.
Att hänvisa människor tillbaka till kyrkorna är i själva verket som att sända en hungrig man att hämta mat i ett tomt skafferi. Enligt en gallupundersökning som gjordes före Grahams kampanj i Merseyside önskade två tredjedelar av de tillfrågade att kyrkan inte bara skall ”ge moralisk vägledning”, utan också ”undervisa i bibeln”. I en liknande undersökning i Sunderland sade människor att de behövde veta mer om sådana viktiga ämnen som världsfreden, hur man skall klara av våra dagars problem, Gud, Jesus och, ännu en gång, bibeln. Vad gjorde Palau och Graham för att tillfredsställa dessa behov?
Ett försummat tillfälle
”Jag vill att ni skall kunna säga till er själva: ’Jag vill vara säker på att om jag dog i natt, så skulle jag komma till himmelen.’ Detta kan vara din sista chans, det närmaste du någonsin kommer Guds rike.” Med dessa ord vädjade Billy Graham om ett offentligt ställningstagande. Men en sådan dödsinriktad filosofi besvarar inga frågor. ”Unga människor söker något att tro på”, tillkännagav Graham. Men unga människor behöver ett hopp och ett skäl att leva, de behöver bli övertygade om att livet har en mening och att Gud kommer att ingripa för att trygga deras framtid.
I själva verket är Guds rike vad unga människor — och även de äldre — är i trängande behov av att höra talas om. Detta rike är mänsklighetens enda hopp, en verklig regering genom vilken fred och evigt liv kommer att återställas för mänskligheten. (Jesaja 9:6, 7; Matteus 6:9, 10) Jesus förutsade att de kristna i våra dagar skulle vara upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds rike för alla nationer, ett verk som Jehovas vittnen har varit upptagna med under många decennier nu. (Matteus 24:14) Palaus och Grahams kampanj lockade tusentals människor, men ändå försummade de båda att förklara vad Guds rike verkligen betyder för de församlade människoskarorna. Vilket försummat tillfälle!
Men uppriktigt sagt bör vi inte förvänta några goda resultat från ett sådant korståg. De kristna under det första århundradet bedrev inga sådana kampanjer, och inte heller vädjade de till människor på ett sådant känslobetonat sätt. En ledare i Church Times förklarade att det under ett sådant korståg ”är omöjligt att på ett lugnt och förtroligt sätt diskutera de många frågor ... som måste finnas i lyssnarnas sinnen, om åhörarskaran är det minsta representativ”.
Den vise mannen Salomo sade: ”Den okunnige tror vart ord, men den kloke ger akt på sina steg.” (Ordspråksboken 14:15) När vi söker efter sanningen, måste vi bruka urskillning. Det ojämförligt bästa sättet är att följa det exempel som gavs av de första kristna i Berea, för vilka Paulus predikade. De lovordades för att de flitigt ”granskade skrifterna” och för att de använde dem som en auktoritet för sin tro. (Apostlagärningarna 17:11, Levande Bibeln) Jehovas vittnen har alltid följt detta exempel. Kontakta dem för att ”på ett lugnt och förtroligt sätt diskutera” dina bibliska frågor. Du har ingenting att förlora — men mycket att vinna.
[Bild på sidan 14]
De som gav gensvar hänvisades tillbaka till de kyrkor de ursprungligen lämnade därför att de inte hade funnit något hopp