Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna
Del 15: 1095—1453 v.t. — Med svärdets hjälp
”Människor är beredda att argumentera för sin religion, skriva för den, slåss för den, dö för den; allt utom att leva för den.” — Charles Caleb Colton, engelsk präst som levde på 1800-talet
KRISTENDOMEN var under sina tidiga år begåvad med anhängare som levde för sin religion. För att försvara sin tro svingade de nitiskt ”andens svärd, det vill säga Guds ord”. (Efesierna 6:17) Längre fram började emellertid namnkristna, som inte levde efter den sanna kristendomen, svinga svärd av andra slag, vilket framgår av händelseutvecklingen åren 1095—1453.
På 500-talet hade Västromerska riket upphört att existera. Det hade ersatts av dess österländska motsvarighet, det bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel. Men deras respektive kyrkor, som verkligen inte hade särskilt vänskapliga relationer till varandra, såg sig snart hotade av en gemensam fiende, det snabbt växande islamiska väldet.
Österns kyrka insåg detta, om inte förr så på 600-talet, då muslimerna erövrade Egypten och andra delar av det bysantinska rikets besittningar i Nordafrika.
Mindre än hundra år senare fick den västerländska kyrkan till sin bestörtning uppleva hur det islamiska väldet spred sig över Spanien och in i Frankrike, så att det till sist sträckte sig så långt som något hundratal kilometer från Paris. Många spanska katoliker gick över till islam, medan andra lade sig till med muslimska seder och bruk och omfattade den muslimska kulturen. ”Förbittrad över sina förluster”, sägs det i boken Early Islam (Tidig islam), ”arbetade kyrkan oförtrutet bland sina spanska söner för att underblåsa hämndens lågor.”
Några hundra år senare, sedan de spanska katolikerna hade tagit tillbaka större delen av sitt land, vände de sig ”mot sina muslimska undersåtar och utsatte dem för obarmhärtig förföljelse. De tvingade dem att förneka sin tro, körde ut dem ur landet och vidtog drastiska åtgärder för att utrota varje spår av den muslimska kulturen i Spanien.”
Med svärdet i hand
År 1095 uppmanade påven Urban II Europas katoliker att ta till det bokstavliga svärdet. Islam skulle tvingas frånträda de heliga landområden i Mellersta Östern som kristenheten menade sig ha ensamrätt till.
Tanken på ett ”rättfärdigt” krig var inte ny. Den hade till exempel åberopats i kampen mot muslimerna i Spanien och på Sicilien. Och minst ett årtionde före Urban II:s upprop hade påven Gregorius VII ”haft tankar på en militia Christi i kampen mot alla Guds fiender och hade redan planerat att sända en armé österut”.
Urbans aktion var delvis ett svar på en begäran om hjälp från den bysantinske kejsaren Alexios. Men eftersom relationerna mellan kristenhetens östliga och västliga del tycktes vara på väg att förbättras, kan påvens motiv också ha varit att utnyttja denna möjlighet att återförena de trätande systerkyrkorna. I vilket fall som helst sammankallade han kyrkomötet i Clermont, där man förklarade att de som var villiga att ta del i detta ”heliga” företag skulle beviljas fullständig avlat (befrielse från alla straff för synd). Gensvaret blev oväntat positivt. Den flammande appellen ”Deus volt” (”Gud vill det”) började ljuda i både öst och väst.
Detta var inledningen till en serie fälttåg som omspände närmare två århundraden. (Se rutan på sidan 24.) I början trodde muslimerna att inkräktarna var bysantiner. Men när de fick reda på varifrån de kom, kallade de dem franker, det germanska folk som senare gav Frankrike dess namn. Ju större hotet blev från dessa europeiska ”barbarer”, desto starkare växte sig tanken på ett djihād, ett heligt krig, bland muslimerna.
Den brittiske professorn Desmond Stewart framhåller: ”För varje vetenskapsman eller köpman som sådde den islamiska civilisationens frön genom ordets och föredömets makt fanns en soldat för vilken islam var en appell till strid.” Under senare delen av 1100-talet hade den muslimske ledaren Nureddin byggt upp en stark militärmakt genom att ena muslimerna i norra Syrien och övre Mesopotamien. ”Precis som de kristna under medeltiden grep till vapen för att främja Kristi religion”, fortsätter Stewart, ”grep muslimerna till vapen för att främja Profetens religion.”
Att främja religionens sak var naturligtvis inte alltid den starkaste drivkraften. Boken The Birth of Europe (Europas födelse) förklarar att korstågen för de flesta européer ”innebar ett oemotståndligt tillfälle att vinna berömmelse, eller ta byte, eller skaffa sig nya jordegendomar, eller styra hela länder — eller bara komma ifrån den grå vardagen i ett storslaget äventyr”. Italienska köpmän såg också en möjlighet att upprätta handelsstationer i östra Medelhavsområdet. Men oavsett motivet var alla tydligen villiga att dö för sin religion — vare sig det var kristenhetens ”rättfärdiga” krig eller muslimernas djihād.
Svärdet ger oväntade resultat
”Även om korstågen egentligen var riktade mot muslimerna i öst”, förklarar The Encyclopedia of Religion, ”kom korsfararnas nit att riktas mot judarna i de länder som korsfararna själva kom ifrån, dvs. i Europa. Ett populärt motiv bland korsfararna var att utkräva hämnd för Jesu död, och judarna blev deras första offer. Judeförföljelser utbröt i Rouen år 1096 och följdes snart av massakrer i Worms, Mainz och Köln.” Detta var bara en förelöpare till den antisemitiska anda som kom till uttryck under den av nazisterna genomförda förintelsen av judarna i Tyskland.
Korstågen intensifierade också den spänning mellan öst och väst som hade vuxit sig allt starkare sedan år 1054, då patriarken Michael Kerularios i öst och kardinal Humbert i väst exkommunicerade varandra. När korsfararna ersatte de grekisk-ortodoxa prästerna i de städer som de intog med latinska eller romersk-katolska biskopar, blev schismen mellan öst och väst märkbar för gemene man.
Den slutliga brytningen mellan de två kyrkorna kom under det fjärde korståget, då påven Innocentius III enligt förre anglikanske domkyrkoprästen Herbert Waddams spelade ”ett dubbelspel”. Å ena sidan gav påven uttryck åt sin indignation över plundringen av Konstantinopel. (Se rutan på sidan 24.) Han skrev: ”Hur kan vi förvänta att den grekiska kyrkan skall återfå sin hängivenhet för påvestolen, när den har sett hur den romerska kyrkan har föregått med dåligt exempel och gått djävulens ärenden, så att grekerna redan, och det av goda skäl, hatar dem mer än hundar.” Å andra sidan drog han beredvilligt fördel av situationen genom att upprätta ett latinskt kejsardöme där under en västerländsk patriark.
Efter två århundraden av nästan ständiga strider var det bysantinska riket så försvagat att det inte kunde stå emot angreppen från de ottomanska turkarna, som den 29 maj 1453 slutligen intog Konstantinopel. Det bysantinska riket hade krossats, inte bara av det islamiska svärdet, utan också av det svärd som svingats av systerkyrkan i Rom. Den splittrade kristenheten hade gett islam en läglig möjlighet att sprida sig i Europa.
Politikens och förföljelsens svärd
Korstågen stärkte påvens ställning som religiös och politisk ledare. De ”gav påvarna en hållhake på Europas diplomati”, skriver historikern John H. Mundy. Det dröjde inte länge förrän ”kyrkan var Europas främsta regeringsmakt ... , [i stånd] att utöva större politiskt inflytande än någon annan västerländsk regering”.
Denna maktställning hade blivit möjlig genom Västromerska rikets fall. Kyrkan var nu den enda enande kraften i väst och började därför spela en mera aktiv politisk roll i samhället än Österns kyrka, som på den tiden fortfarande stod under en stark världslig härskare, den bysantinske kejsaren. Den västerländska kyrkans starka politiska ställning gav ökad tyngd åt dess anspråk på påvens överhöghet, något som Österns kyrka förkastade. Man erkände visserligen att påven var värd att hedras men ansåg inte att han hade den yttersta myndigheten i läro- eller rättskipningsfrågor.
Driven av sitt begär efter politisk makt och missriktat religiöst nit tog romersk-katolska kyrkan till svärdet för att slå ner motståndet. Att spåra upp kättare blev en av dess förnämsta uppgifter. Professorerna Miroslav Hroch och Anna Skýbová, som undervisar i historia vid Karlsuniversitetet i Prag, beskriver hur inkvisitionen, den speciella domstol som upprättades för att bekämpa kätteriet, gick till väga: ”Tvärtemot vad som annars var brukligt behövde angivarnas namn ... inte avslöjas.” Påven Innocentius IV utfärdade år 1252 bullan Ad extirpanda i vilken han godkände tortyr. ”Att kättare blev brända på bål, den sedvanliga avrättningsmetoden på 1200-talet, ... hade en symbolisk innebörd; man gjorde nämligen gällande att kyrkan, genom att verkställa detta slags straff, inte gjorde sig skyldig till blodsutgjutelse.”
Inkvisitorerna torterade tiotusentals människor. Tusentals andra blev brända på bål, vilket föranledde historikern Will Durant att säga: ”Med all reservation som krävs av en historiker och är tillbörlig för en kristen måste vi beteckna inkvisitionen ... som en av de största skamfläckarna på mänsklighetens meritlista, en som vittnar om en grymhet som man inte finner hos något djur.”
Det som inträffade i samband med inkvisitionen påminner oss om ett uttalande av Blaise Pascal, en fransk filosof och vetenskapsman som levde på 1600-talet. Han skrev: ”Människor begår aldrig en skändlighet så villigt och glatt som när de gör det av religiös övertygelse.” Ja, att svinga förföljelsens svärd mot personer av en annan religiös övertygelse är något som har kännetecknat den falska religionen ända sedan Kain slog ihjäl Abel. — 1 Moseboken 4:8.
Splittrade genom tvedräktens svärd
Nationalistiska meningsskiljaktigheter och politiska intriger ledde år 1309 till att påvens residens flyttades från Rom till Avignon. Även om påvedömet återbördades till Rom år 1377, utbröt kort därefter ytterligare stridigheter i samband med valet av en ny påve, Urban VI. Samma grupp kardinaler som valde honom valde också en rivaliserande påve, Clemens VII, som slog sig ner i Avignon. Förhållandena blev ännu mer komplicerade i början av 1400-talet, då tre påvar en kort tid härskade samtidigt!
Denna situation, som brukar kallas ”den stora schismen”, upphörde i och med Konstanzkonsiliet, där man åberopade principen om konsiliarism — uppfattningen att kyrkans yttersta myndighet ligger hos de allmänna konsilierna och inte hos påven. År 1417 kunde konsiliet således välja en ny påve, Martin V. Även om friden nu var återställd, hade kyrkan dock blivit allvarligt försvagad. Trots de ärr som tillfogats kyrkan vägrade påvedömet att inse behovet av reformer. Denna underlåtenhet lade enligt teologen John L. Boojamra ”grunden till reformationen under 1500-talet”.
Levde de i enlighet med sin tro?
Kristendomens grundare befallde sina efterföljare att göra lärjungar, men han uppmanade dem inte att göra det med våldsmedel. Faktum är att han uttryckligen varnade dem för att ”alla som tar till svärd skall gå under genom svärd”. Inte heller lärde han sina efterföljare att bruka våld mot dem som var avogt sinnade. Den kristna princip som de skulle följa var: ”En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han behärskar sig under onda förhållanden och med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda.” — Matteus 26:52; 2 Timoteus 2:24, 25.
Det är tydligt att kristenheten, genom att ta till såväl det bokstavliga svärdet som politikens och förföljelsens symboliska svärd, inte följde honom som man menade var dess grundare. Romersk-katolska kyrkan var redan försvagad av split och tvedräkt; nu hotades den av fullständigt sammanbrott. Den var ”En religion i trängande behov av reformering”. Men skulle det komma några reformer? I så fall, när? Varifrån? Vi kommer att få veta mer om den saken i numret för 22 augusti.
[Ruta/bild på sidan 24]
”Det rätta kriget”?
Var korstågen ”det rätta kriget” som de kristna blev uppmanade att föra? — 2 Korintierna 10:3, 4; 1 Timoteus 1:18.
Det första korståget (1096—1099) ledde till att man återerövrade Jerusalem och upprättade fyra romersk-katolska stater i öst: Kungariket Jerusalem, furstendömet Edessa, furstendömet Antiokia och furstendömet Tripolis. En källa som citeras av historikern H. G. Wells säger beträffande erövringen av Jerusalem: ”Det blev ett ohyggligt slaktande; de besegrades blod rann i strömmar utför gatorna, tills det stänkte omkring hästarnas hovar. Vid nattens inbrott kommo korsfararna, ’snyftande under övermåttet av glädje’, efter att hava trampat i Guds vinpress fram till Graven och knäppte de blodiga händerna till bön.”
Det andra korståget (1147—1149) igångsattes på grund av att furstendömet Edessa erövrats av syriska muslimer år 1144. Det upphörde när muslimerna lyckades slå tillbaka kristenhetens ”otrogna”.
Det tredje korståget (1189—1192), som sattes i gång sedan muslimerna återerövrat Jerusalem, hade som en av sina ledare Rikard Lejonhjärta av England. Det ”upplöstes” snart, sägs det i The Encyclopedia of Religion, ”genom utnötningskrig, meningsskiljaktigheter och brist på samarbete”.
Det fjärde korståget (1202—1204) omdirigerades på grund av brist på penningmedel från Egypten till Konstantinopel. Materiellt bistånd utlovades om man i gengäld hjälpte den landsflyktige bysantinske prinsen Alexios till tronen. ”Korsfararnas plundring av Konstantinopel är något som den österländska ortodoxa kyrkan aldrig har glömt eller förlåtit”, förklarar The Encyclopedia of Religion och tillägger: ”Om något enstaka årtal skall anges för den slutgiltiga schismen, är år 1204 det mest passande — i alla fall från psykologisk ståndpunkt sett.”
Barnkorståget (1212) ledde till att tusentals tyska och franska barn omkom innan de ens nådde sitt mål.
Det femte korståget (1217—1221), det sista som stod under påvens överinseende, misslyckades på grund av bristfälligt ledarskap och inblandning av prästerskapet.
Det sjätte korståget (1228—1229) anfördes av kejsar Fredrik II av Hohenstaufen, tidigare bannlyst av påven Gregorius IX.
Det sjunde och det åttonde korståget (1248—1254 respektive 1270—1272) leddes av Ludvig IX av Frankrike men bröt samman efter dennes död i Nordafrika.
[Bild på sidan 23]
Den judiska kyrkogården i Worms — en påminnelse om det första korståget