En kväll i ett japanskt hem

Från Vakna!:s korrespondent i Japan

ÄR DU intresserad av att träffa människor som är annorlunda, lära känna deras seder och se hur de lever? Kom då med mig, för vi har blivit bjudna på middag hos en japansk familj. På vägen dit skall jag försöka förklara lite om vad vi kan vänta oss.

Men först skall vi ordna med en liten present. Det förväntas av oss. En ask wagashi (japansk konfekt) eller senbei (riskex) skulle kunna passa. Men eftersom det är sommar, så låt oss välja en trevlig korg med frukt. Vi kan få tag på en sådan vid fruktståndet, redan arrangerad med flätad korg, omslagspapper och band just för detta syfte.

När vi kommer fram

Hela familjen står vid ytterdörren för att välkomna oss. Barnens hänförelse visar att det här är något speciellt för familjen. Titta! Tofflorna har blivit trevligt uppställda vid tröskeln — en typisk japansk välkomstgest. Japanerna har inte uteskorna på sig i huset. Detta tjänar inte bara till att hålla husen renare, utan det förhindrar också den skada som skor kan göra på de stora ömtåliga stråmattor, tatami, som används i de flesta japanska hem.

Vi lämnar därför våra skor här vid genkan (huvudingången) innan vi stiger in i huset. Titta! Mormor är redan i färd med att vända våra skor och rada upp dem tills vi skall gå hem. Om skorna behöver lite putsning eller avdamning, är det inte ovanligt att det också sker innan man går därifrån.

”Kommer efterrätten först?”

Denna fråga är en typisk reaktion hos de flesta utlänningar, när de ser att teet och sötsakerna ställs fram före maten. Det där bruna geléliknande tilltugget, som ser ut som chokladkola, är gjort av sötade bönor och kallas yōkan. Det smakar härligt till o-cha (grönt te).

Men friska upp dig med den svala, fuktiga handduk värdinnan erbjuder dig innan du äter yōkan och dricker teet. Den kallas en o-shibori, som ordagrant betyder ”urkramad”. På vintern delar man ut rykande heta handdukar till gästerna.

Lägg märke till den vackra trädgården och fiskdammen utanför de skjutbara glasrutorna. I nästan varje japanskt hem har man något slags trädgård, oberoende av om man är rik eller fattig. Många japaner ger ut ända upp till en halv gång till så mycket på trädgården som de ger ut på ett nytt hus.

Det sätt på vilket stora stenar, dvärgtallar och andra växter är ordnade gör att trädgården ser ut som en naturlig bergsscen i miniatyr. Vattenfallet och den lugna dammen fylld med stora, färgrika karpar är ämnade att hjälpa dig att koppla av och att skänka den känsla av behag som kvällen är avsedd att ge dig. Senare visar värden vanligtvis besökarna resten av trädgården.

Rummet vi befinner oss i är ett speciellt rum. Det är o-kyakuma, dvs. gästrummet. Ser du den där lätt upphöjda nischen? Den kallas en tokonoma. I flydda tider kunde man där finna samurajens [den japanske krigarens] vapenrustning och familjens buddistaltare. Nu är den ett slags prydnadshylla där högt värderade vaser, hängande rullar med konstverk eller skrift och andra familjeklenoder finns att beskåda.

Eftersom du är den ärade gästen, kommer du utan tvivel att få sitta närmast tokonoma. Lägg märke till den sakkunnigt utskurna stolpen vid sidan av tokonoma. Den stolpen kallas en tokobashira. Den är skuren i ebenholts eller sandelträ, som polerats och lackerats så att dess naturliga ådring och skönhet framträder. En enda stolpe kan kosta tusentals kronor!

Middagen är färdig

Vår värdinna har just talat om att middagen snart kommer att vara färdig. Men hon undrar om du först skulle tycka om att ta ett bad. Nej, det är inte så att hon menar att du behöver ett, men japanerna finner ett varmt bad före middagen mycket uppfriskande. Vanligtvis inbjuds gästen att gå in först. Tycker du att du inte vill ta något bad före middagen? Det är fullt på sin plats, men ta åtminstone en titt på o-furo, dvs. badanordningen.

Även om det fortfarande finns allmänna badhus, har man nu i de flesta japanska hem sin egen o-furo. Den är ett djupt kar gjort av trä, kakel eller plast och utrustad för att kunna eldas med ved eller propan, som värmer upp vattnet till omkring 40 grader.

Det japanska badet skiljer sig från det västerländska badet genom att man först tvättar av sig med tvål och vatten innan man stiger ner i karet för att blöta sig ordentligt i det heta vattnet. På så sätt kan hela familjen använda samma badvatten och bara värma upp det lite för varje gång det används. Karet är så djupt att när en person sätter sig i det, når det varma vattnet ända upp till nacken på honom. Ett sådant bad är mycket avkopplande och något man måste ta innan man går och lägger sig en kall vinterkväll.

En måltid som är ett kalas

Vår värdinna ropar nu och säger att det är dags för måltiden eller, som jag skulle vilja säga, kalaset. Titta på all maten som har satts fram på bordet! Den är så färgrik och smakfullt ordnad. I Japan är måltiden ett konstverk, där vädjan till ögat är nästan lika viktig som lukten och smaken. De doftande läckerbitarna på den svartlackerade brickan är den japanska älsklingsrätten, sushi. Varje bit är en omsorgsfullt formad risklimp med lite socker och ättika, och överst ligger det en röd eller vit bit av rå tonfisk eller andra läckerheter från havet.

En annan anrättning är halstrad tai, dvs. rödbraxen, konstnärligt upplagd på tallriken i form av en halvmåne med fiskens huvud och stjärt i behåll. Soppan består av rykande het buljong på havsväxter med i tärningar skuren tofu, ett slags sojamjölkskvark. Och det finns givetvis gott om ris för var och en. En färsk grönsallad står också på bordet, och frukt beredd på japanskt sätt fullbordar måltiden. Vilken traktering!

Artig konversation

Efter måltiden kommer grönt te, medan vi sitter och samtalar. Men vad skall man resonera om? Jo, japanerna är livligt intresserade av dig och ditt land. De vill också veta vad du anser om dem och deras land, om måltiden och om japansk mat i allmänhet. De blir glada om du visar intresse för japanska ting och lär dig några ord på deras språk.

Nu säger värdinnan kanske: ”O-kuchi ni awanakute gomen nasai”, som betyder: ”Jag är ledsen över att måltiden inte var i er smak.” Hon efterlyser bara en försäkran om att du tyckte om måltiden. Säg därför till henne: ”Oishikatta desu!” (Den var delikat!) Och en annan av gästerna kan tillfoga komplimangen: ”Gochiso samadeshita”, som ordagrant betyder: ”Tack för att du sprang så snabbt [mellan köket och matsalen] för att servera oss.”

Du kommer att finna att västerlänningen kan tycka att japanerna är oklara när de talar om sig själva och drar sig för att vara detaljerade i fråga om vissa ämnen. Om du till exempel frågar hustrun hur hon träffade sin man, svarar hon kanske bara helt enkelt med ett besvärat fnitter. Eller du kanske beundrar en vacker vas och frågar vad den kostade. Svaret blir sannolikt: ”Chotto takakatta desu.” (Den var lite dyr.) Var det lite oklart? Kanhända. Men detta är artig japansk konversation. Vi måste därför lära oss att inte bli alltför familjära eller nyfikna i vad vi säger och frågar om.

En trevlig afton

Alltför snart blir det dags för oss att lämna vårt artiga värdfolk. När vi tar på oss skorna vid huvudingången, bugar sig värdinnan och hennes mor djupt för oss på händer och knän med huvudet mot golvet. De vill också prompt att vi skall ta en del av den överblivna maten med oss hem i en stor, färgrik duk som kallas furoshiki. De lägger också med en liten present till var och en av oss.

När hela familjen kommer ut för ett slutgiltigt sayonara, tänker du kanske liksom jag: ”Vilken trevlig kväll!” Tänk på den tid och det arbete som krävdes för att laga till måltiden. De hade fått oss att som gäster känna oss riktigt välkomna, ja, speciella. Hur omtänksamt av dem! Deras tillfredsställelse kommer utan tvivel av att de vet att de har gjort oss mycket lyckliga.

Är du inte glad att du kom med på besöket? Du kanske tycker att du känner japanerna lite bättre nu. Du måste komma tillbaka snart och lära känna lite mer om detta säregna land och dess gästfria folk.