Skvaller – varför så lockande?

PÅ KINESISKA heter det shén-tán, på finska juoru, på italienska pettegolézzo, på spanska chisme. Ja, skvaller är en universell företeelse. På somliga språk har ordet ”skvaller” en rent negativ klang. På svenska är grundbetydelsen ”löst prat”, samtal om triviala angelägenheter.

Det är emellertid intressant att lägga märke till att den svenska termen också har kommit att få en negativ innebörd. Ordet ”skvaller” föregås således ofta av sådana ord som ”elakt” eller ”skadligt”. Detta beror på att löst prat så ofta övergår i negativt eller skadligt tal. Det kan till och med urarta till rent förtal, som har definierats som ”uttalandet av falska anklagelser som svärtar ner eller fördärvar en annans rykte”. Det är därför inte så underligt att det sägs i ett gammalt ordspråk: ”Skvaller för med sig vrede, lika säkert som nordanvinden för med sig regn.” — Ordspråksboken 25: 23, Today’s English Version.

Hur kommer det sig då, med tanke på dessa faror, att vi ofta finner skvaller så oemotståndligt, så lockande? Och var skall man dra gränsen mellan oskyldigt skvaller och skadligt skvaller?

Skvaller — ett utbyte av upplysningar

Det finns en grundläggande orsak till skvaller: Människor är intresserade av människor. Vi har därför, helt naturligt, en benägenhet att tala om andra människor. Som antropologen Max Gluckman en gång uttryckte det: ”Varenda dag, under en stor del av dagen, är de flesta av oss engagerade i skvaller. Jag skulle tro att om vi förde bok över hur vi använder vår vakna tid, skulle skvaller — för en del av oss — endast överträffas av ’arbete’ i protokollet.”

Om alldagligt prat är positivt och inte går till överdrift, kan det tjäna som ett utbyte av nyttiga upplysningar, som ett sätt att få reda på de senaste nyheterna. Det kan röra sådana oskyldiga ämnen som vem som har gift sig, vem som är med barn och vem som har dött, eller också kan det helt enkelt vara ett humoristiskt samtal utan några onda avsikter.

Men alltför ofta händer det att de som utbyter sådana upplysningar går över gränsen för vad som är tillbörligt och taktfullt. Fakta utbroderas, överdrivs eller förvrängs. Kränkande detaljer blir föremål för skämt eller gyckel. Privata angelägenheter ventileras öppet. Man avslöjar sådant som sagts i förtroende. Man skadar eller fördärvar människors goda rykte. Man klagar, knotar och kritiserar och glömmer andras goda sidor. Att det inte var så illa menat är en klen tröst för offren. Att sprida skadligt skvaller har därför jämförts med att kasta lera på en ren vägg. Leran kanske inte fastnar, men den lämnar alltid en ful fläck.

Ett sätt att bli populär

En annan orsak till att vi så lätt kan bli indragna i skvaller är vår naturliga önskan att vara omtyckta och accepterade av andra. ”Av en eller annan orsak”, skrev psykologerna John Sabini och Maury Silver, ”känner vi oss förpliktade att tala, och skvaller är ett angenämt, lättvindigt och allmänt accepterat sätt att fullgöra denna förpliktelse.” (Moralities of Everyday Life [Vardagslivets moraliska principer]) Skvaller är således i viss mån ett sätt att hålla konversationen flytande, ett sätt att bli populär.

Problemet är att människor har en tendens att bli mycket mer entusiastiska över negativa upplysningar än över positiva. Somliga tycks till och med finna nöje i att höra på sådant som är sensationellt och upprörande. Skvaller är således ett sätt att få uppmärksamhet — ju saftigare och mer skandalösa godbitar man kan servera, desto bättre. Att bevisa de chockerande påståenden som görs blir det sällan tal om.

Tidningsskvaller

Denna typ av skvaller tilltalar en annan mänsklig svaghet — överdriven nyfikenhet. Vi älskar hemligheter. Vi tycker om att höra till de invigda. Redan år 1730, då Benjamin Franklin började skriva en skvallerspalt i tidningen Pennsylvania Gazette, stod det klart att människor var villiga att betala för skvaller.

Tidningsskvaller har överlevt fram till vår tid — och fortsätter att frodas. Europas tidningsstånd svämmar över av tidskrifter med sensationsartiklar om kungligheter, racerstjärnor och andra internationella celebriteter. Skvaller har blivit en storindustri, som en tidning uttryckte det.

Men är det verkligen nyttigt att vara överdrivet nyfiken på sådant som äger rum i människors privatliv, hem och sängkammare? Kan läsning av stoff som har en tendens att väcka omoraliska tankar och begär någonsin vara hälsosamt? Det är uppenbart att skvallerpressen vädjar till människors nyfikenhet på ett sätt som inte är tillbörligt.

Lösa rykten

Lösa rykten och felaktiga upplysningar har också gett näring åt skadligt skvaller.

Ogrundade rykten har skapat panik och vållat död och förödelse. Enbart inom affärsvärlden har de ställt till oerhört stor skada. En restaurangkedja ägnade mer än ett år åt att bekämpa ett falskt rykte om att dess hamburgare innehöll maskar. Ett företag som tillverkar bland annat tvättmedel lade ner flera års arbete — och miljontals dollar — på att försöka tysta ett rykte om att dess varumärke var en symbol av Satan och att företaget självt på något sätt var inblandat i demonism.

Det är emellertid enskilda individer som får utstå mest lidande på grund av obekräftade rykten. Men eftersom fantastiska historier har en tendens att fascinera människor, sprids de ofta utan hänsyn till vare sig sanningen eller konsekvenserna.

Illvilligt skvaller — förtal

Avund och hat är ofta roten till den mest destruktiva formen av skvaller — illvilligt skvaller eller förtal. Det grekiska ordet för ”förtalare” eller ”baktalare” är di·á·bo·los, det ord som i bibeln översatts med djävul. (Uppenbarelseboken 12: 9) Denna benämning är verkligen passande, eftersom Satan är Guds store belackare. I likhet med Satan talar somliga människor illa om andra med ont uppsåt. Ibland drivs de av hämndlystnad, som bottnar i sårade känslor eller svartsjuka. Hur som helst söker de främja sina egna intressen genom att fördärva andras goda rykte.

Även om illvilligt skvaller eller förtal naturligtvis är den mest klandervärda formen av skvaller, är det omoraliskt och oansvarigt att inlåta sig på någon form av skadligt och sårande tal. Hur kan vi då förhindra att oskyldigt skvaller urartar till fördärvbringande förtal?

[Bild på sidan 5]

Vänskapligt skvaller kan helt enkelt vara ett utbyte av nyttiga upplysningar eller ett sätt att hålla konversationen flytande

[Bild på sidan 6]

Att sprida skadligt skvaller är som att kasta lera på en ren vägg. Leran kanske inte fastnar, men den lämnar alltid en ful fläck

[Bild på sidan 7]

Somliga människor skvallrar för att få vara i centrum för uppmärksamheten