En dramatisk tillväxt
JEHOVAS VITTNEN har aldrig utgjort något hot mot de politiska myndigheterna i de länder där de bor, och detta erkänner man nu. I en kommentar om en av sommarens sammankomster i Sovjetunionen skrev tidningen Krasnojarskij Komsomolets: ”Vårt lands ideologer har till slut insett att Jehovas folk inte på något sätt hotar allmän lag och ordning.”
Sovjettidningen Vostokno-Sibirskaja Pravda skrev något liknande: ”Eftersom Jehovas vittnens organisation är strikt religiös, deltar de inte i politiska konflikter och uppmuntrar inte sina medlemmar att stödja något politiskt block, utan de stöder den myndighet som utgörs av bibeln och dess författare, Jehova Gud.”
Tillväxt under tidigare år
Jehovas vittnen har varit verksamma i Östeuropa i många årtionden. Redan i slutet av 1930-talet fanns det över två tusen vittnen i Rumänien, ett tusen i Polen och hundratals i Tjeckoslovakien och Ungern, och i Jugoslavien fanns det några dussin. Även om det fanns väldigt få i det vidsträckta Sovjetunionen, ändrade det sig över en natt.
En specialist på Sovjetfrågor, Walter Kolarz, skrev i sin bok Religion in the Soviet Union att andra vittnen kom in i Ryssland ”genom de territorier som annekterades av Sovjetunionen 1939—1940, i vilka det fanns små men mycket aktiva grupper av Jehovas vittnen”. Vittnen som bodde i de östra delarna av Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien blev alltså plötsligt, som över en natt, förflyttade till Sovjetunionen.
En annan väg in i Sovjetunionen för Jehovas vittnen som är värd att nämna var via de tyska koncentrationslägren. Hur gick det till? Jo, under andra världskriget hamnade ryska fångar i dessa läger tillsammans med tusentals tyska vittnen. Dessa tyskar hade kastats i lägren därför att de bevarade en fast ståndpunkt i fråga om kristen neutralitet. (Johannes 17:16; 18:36) De föredrog att lida och dö framför att bryta Guds lag genom att gå med i Hitlers arméer och därigenom göra sig skyldiga till att döda medkristna i andra länder eller att över huvud taget döda andra människor. — 1 Johannes 3:10—12.
Som Kolarz skrev: ”Hur otroligt det än kan låta var de tyska koncentrationslägren en av de kanaler varigenom Jehovas vittnens budskap kom till Ryssland. Det fördes dit av ryska fångar i Tyskland som hade beundrat ’vittnenas’ mod och ståndaktighet och antagligen av det skälet hade funnit deras teologi tilltalande.” Enbart i Ravensbrücks kvinnoläger uppges ett stort antal unga ryskor ha omfattat bibelns budskap som förkunnades av Jehovas vittnen.
Efter kriget återvände dessa östeuropeiska fångar som hade blivit Jehovas vittnen till sina hemländer. Där förkunnade de nitiskt att Guds rikes styre är det enda hoppet om bestående fred. På det viset ökade antalet vittnen i Östeuropa dramatiskt. I april 1946 fanns det över fyra tusen som predikade i Sovjetunionen, och antalet ökade snabbt till det dubbla. I september 1946 höll vittnena i Rumänien en sammankomst i Bukarest, där omkring 15.000 personer var närvarande.
Kort därefter började det kalla kriget, och i och med det stoppades alla resor och kommunikationer mellan Östeuropa och Väst. Dessutom började Östeuropas nya makthavare förfölja Jehovas vittnen. Tråkigt nog betraktade de vittnena som ett hot, och många blev fängslade. Trots detta hade Tjeckoslovakien 3.705 aktiva vittnen år 1951, Ungern 2.583, Jugoslavien 617 och Polen över 15.000.
Fortsatt tillväxt trots förföljelse
År 1967 skrev Maurice Hindus om Jehovas vittnen i sin bok The Kremlin’s Human Dilemma (Kremls mänskliga dilemma). Det han sade stämde in på vittnena i såväl Sovjetunionen som i andra delar av Östeuropa. ”Trots att de verkar under jorden blir de jagade och får hårda fängelsestraff. Men ingenting kan stoppa dem. Slås de ner på en plats dyker de upp på en annan. ... De förefaller vara lika oförstörbara som den sovjetiska polisen.”
Under våren 1951 drabbades Jehovas vittnen i Sovjetunionen av ett hårt slag. Mer än sju tusen vittnen i de europeiska Sovjetrepublikerna arresterades och fördes bort till fångläger i avlägsna delar av landet, bland annat till Sibirien och Vorkuta långt uppe i norr. Vad ledde det till?
”Detta innebar inte slutet för ’vittnena’ i Ryssland”, påpekade Kolarz, ”utan bara början på ett nytt kapitel i deras proselytvärvning. De försökte till och med utbreda sin tro under uppehållen vid järnvägsstationerna på väg till sin förvisning. När sovjetmyndigheterna deporterade dem, kunde de inte ha gjort någonting bättre för att utbreda deras tro. Från isoleringen i sina byar fördes ’vittnena’ ut i en vidare värld, även om det bara var den hemska värld som heter koncentrations- och slavarbetsläger.”
I och utanför fängelser
Alldeles som de kristna under det första århundradet fortsatte att predika utan uppehåll när de blev förföljda, gjorde Jehovas vittnen i Sovjetunionen. (Apostlagärningarna 5:42) Helene Celmina, en lettiska som fängslades för påstådda brott, säger att i den del av Potmas straffläger där hon satt mellan 1962 och 1966 fanns cirka 350 interner. ”Omkring hälften av dem var Jehovas vittnen”, sade hon. I sin bok Women in Soviet Prisons (Kvinnor i sovjetiska fängelser) skrev hon om det hon såg i lägret:
”Litteratur kommer regelbundet från Brooklyn, i oskadat skick och i stora mängder via inofficiella och välorganiserade kanaler. ... Ingen kunde begripa hur förbjuden litteratur kunde tränga in i detta land av taggtråd och begränsad mänsklig kontakt — och till på köpet från Förenta staterna! Många Jehovas vittnen fick tio års straffarbete bara för att ha haft några exemplar av tidskriften Vakttornet i sin lägenhet. Eftersom människor arresteras för innehav av dessa skrifter, kan man förstå ledningens ängslan och förbittring över att denna litteratur förekommer i lägret.”
Med Jehovas hjälp kunde ingenting stoppa distributionen av denna andliga föda. Celmina påpekade: ”Ingen har kommit på hur [Vakttornet] kommer in i lägret. Ändå blir varje fånge efter att ha dömts skyldig avklädd in på bara kroppen och fullständigt genomsökt. Vid ankomsten till lägret blir varje fånge grundligt genomsökt igen, till minsta lilla söm. Resväskor genomsöks efter dubbla bottnar. Ingen främmande person släpps in i lägret utan goda skäl. När internerna släpps ut ur lägerområdet för att arbeta på fälten, omges de av beväpnade vakter, och ingen tillåts komma fram till dem. Varje fånge blir grundligt genomsökt, när de återvänder till lägret på kvällen. Men trots denna kontroll hittar Brooklynlitteraturen fram till sina läsare.”
Samtidigt fortsatte ståndaktiga kristna utanför de sovjetiska fånglägren energiskt i sitt offentliga prediko- och undervisningsarbete. Detta bestyrks av de publikationer och filmer som producerades i en ansträngning att motarbeta deras förkunnande. År 1978, till exempel, publicerades boken The Truths About Jehovah’s Witnesses (Sanningarna om Jehovas vittnen) i syfte att ”föra ut ateistiska läror bland anhängarna till denna religiösa rörelse”, som det förklarades i förordet.
Författaren, V. V. Konik, framhöll bland annat att Jehovas vittnen mycket ofta höll offentliga tal vid sina begravningar och bröllop. Han skrev: ”I augusti 1973 ägde ett bröllop mellan två medlemmar av organisationen rum i byn Krasnaja Poljana i Krasnodarskij-området. Omkring 500 personer var närvarande. Sex predikanter talade till dem, och deras tal gick ut via två högtalare. Sedan gav man ett skådespel för att visa hur Jehovas vittnen för samtal med människor av andra religioner och med ateister.”
Ja, trots att deras verksamhet var förbjuden, fortsatte Jehovas vittnen nitiskt att predika de goda nyheterna om Guds rike över hela Östeuropa i lydnad för Kristi profetiska befallning. (Matteus 24:14) Till slut, i maj och juni 1989, blev Jehovas vittnen lagligen erkända i Polen respektive Ungern, i Rumänien i april 1990, i Sovjetunionen i mars 1991 och i Bulgarien i juli 1991. Och deras arbete utförs också obehindrat i Tjeckoslovakien.
Lyckliga sammankomstdeltagare
Mot bakgrund av detta kanske du bättre kan förstå varför de tiotusentals delegaterna vid de östeuropeiska sammankomsterna gladde sig — grät, omfamnade varandra, applåderade och vinkade åt varandra över stadion.
Sammankomsterna i Budapest, Prag och Zagreb betecknades som ”internationella sammankomster”, och speciella anordningar gjordes för att ge logi åt tusentals delegater från andra länder. I Sovjetunionen hölls sammankomster i sju städer med sammanlagt 74.252 närvarande; Polen hade 131.554 vid sina 12 sammankomster; och i Rumänien var 34.808 närvarande vid 8 sammankomster. Även om vittnena inte kunde hålla någon sammankomst i Bulgarien, begav sig omkring tre hundra av dem över gränsen till Thessaloniki (Tessalonika) i Grekland, där de kunde glädja sig åt programmet på sitt eget språk.
Det var ingen lätt uppgift för de östeuropeiska vittnena att förbereda för och skaffa logi åt tusentals delegater. Tänk bara: I Sovjetunionen hade sådana sammankomster aldrig någonsin hållits tidigare. Och att vara värdar för tiotusentals gäster, som vittnena i Budapest och Prag var, innebar ett ofattbart stort projekt. Tänk att dessutom hålla en sammankomst i Zagreb, där hotet om inbördeskrig var överhängande och explosioner hördes på avstånd!
Du ser säkert med spänning fram emot att få läsa rapporten från dessa sammankomster.
[Kartor på sidan 7]
(För formaterad text, se publikationen)
DE TRE INTERNATIONELLA SAMMANKOMSTPLATSERNA OCH DE SJU SAMMANKOMSTORTERNA I SOVJETUNIONEN
SOVJETUNIONEN
TALLINN
KIEV
LVOV
TJERNOVTSY
ODESSA
POLEN
TYSKLAND
TJECKOSLOVAKIEN
PRAG
ÖSTERRIKE
UNGERN
BUDAPEST
RUMÄNIEN
JUGOSLAVIEN
ZAGREB
BULGARIEN
ALBANIEN
ITALIEN
GREKLAND
TURKIET
[Karta]
SOVJETUNIONEN
ALMA-ATA
USOLJE-SIBIRSKOJE