Hur jordbävningsdrabbade blev hjälpta
TIDNINGEN Desert Sun i Palm Springs i Kalifornien i USA redogjorde den 23 maj 1992 för ”vad ett fruktansvärt jordskalv med magnituden 7,5 skulle kunna innebära för Coachella Valley”. Man skrev: ”Skadorna kan bli katastrofala. Det värsta som kan hända, enligt en rapport som ligger till grund för en statlig undersökning, är att skalvet:
• Dödar 5.000
• Skadar ytterligare 15.000
• Gör 50.000 hemlösa.”
Söndagen den 28 juni — bara några veckor senare — skakades området häpnadsväckande nog av ett jordskalv som mätte 7,5 på Richterskalan! Men det hade sitt epicentrum nära de mindre städerna Landers och Yucca Valley som ligger i ett ökenområde, 60 till 100 kilometer från Coachella Valleys större städer. Ingen av de jordbävningar som tidigare under året hade inträffat världen över hade varit kraftigare. Och i Kalifornien, en stat som är känd för sina jordbävningar, har under det här århundradet endast tre skalv varit kraftigare.
Svagare skalv har dödat tusentals människor. År 1988 omkom i Armenien 55.000 i en jordbävning som uppmättes till 6,8. Och Nicaraguas huvudstad, Managua, ödelades år 1972 av en jordbävning med magnituden 6,2, och då omkom 5.000. Skalvet i Kalifornien var flera gånger kraftigare, eftersom varje grad på Richterskalan representerar en jordbävning som är tio gånger kraftigare än en med närmast lägre magnitud. En jordbävning med magnituden 7,5 är följaktligen tio gånger kraftigare än en med magnituden 6,5.
Vilka förluster och skador orsakade det stora skalvet i Kalifornien? Hur berördes offren, och vilken hjälp fick de?
En fasansfull förmiddag
Mullrandet från marken på lördagskvällen den 27 juni fick en del invånare i Landers med omnejd att sova utomhus. Sjuåriga Kelsey Tharp och hennes fyraårige bror var så rädda på grund av skakningarna att de fick sova i sina föräldrars rum. Deras mor sade: ”Klockan 4.58 på söndagsmorgonen lät det som om ett godståg dånade genom vårt hem. Lampan föll ner och träffade mig i huvudet, och min man kastades ur sängen. Det var som om huset befann sig i en väldig popcornmaskin. Allting hoppade.”
Roger Terfehr, som bor några kilometer därifrån, förklarade: ”Det var som om ett väldigt monster befann sig under huset och hade gripit tag i grunden och skakade den våldsamt. Hela huset knakade och krängde. Allt omkring oss krossades! Skakningen tycktes vara i evighet, fast vi senare fick veta att huvudskalvet varade i bara 32 sekunder.”
Före gryningen den söndagsmorgonen var Terry Bogart på väg för att hjälpa till med byggnadsarbete vid en sammankomsthall som tillhör Jehovas vittnen. ”Jag trodde först att det var något fel på lastbilen. När jag stannade, formligen studsade lastbilen. Kraftledningar svajade, och transformatorer exploderade.
Jag insåg att jag måste återvända till min hustru och mina döttrar. På huvudväg 247 passerade jag flera ställen där vägen hade buktat upp metervis. När jag stannade för att sätta upp varningsljus, kom en kvinna med en baby körande. Hon frågade hur vägen var längre fram. Hon hade bara morgonrocken på sig och verkade vara chockad. Jag föreslog att hon skulle följa med mig hem. Min fru gav henne lite kläder och babyn lite välling.”
Fritz Grainer, som är tillsyningsman bland Jehovas vittnen, berättar: ”Alla var utomhus när det andra skalvet kom, bara omkring tre timmar efter det första. Det hade sitt epicentrum i närheten av sjön Big Bear, omkring 50 kilometer västerut. Vid det laget var några av oss hemma hos Bogarts. Marken rörde sig i vågor under våra fötter. Senare kallade man det skämtsamt för landsurfing.” Skalvet uppmättes till 6,6.
Warren och Ernestine Stoker, bosatta i Yucca Valley, var just då i S:t Petersburg i Ryssland, där det var sent på eftermiddagen. De hade just kommit tillbaka till hotellet efter den avslutande sessionen vid Jehovas vittnens sammankomst, när de fick höra talas om skalvet. De satte omedelbart på TV-n och fick se bilder av förödelsen som hade inträffat mindre än två kilometer från den kontorsbyggnad i Yucca Valley där de arbetar.
”Medan vi såg på TV-utsändningen”, berättade Ernestine, ”inträffade skalvet i Big Bear. Reportern frågade någon utanför kamerabilden: ’Skall jag krypa under skrivbordet nu? Skall jag gå vidare och fortsätta med jordbävningen [i Landers/Yucca Valley]?’” Makarna var förstås oroliga över hur det stod till med deras familjemedlemmar och vänner och med deras egendom där hemma.
Inte det värsta som kunde hända
Nära 1.600 kilometer därifrån — i Denver i Colorado och Boise i Idaho — rapporterades det att vattnet i swimmingpooler hade satts i rörelse. Ett elavbrott drabbade mer än en halv miljon människor. Byggnader störtade samman, skorstenar föll över ända, jordskred blockerade huvudvägar, och jorden öppnade sig. En familjs swimmingpool sögs ner i marken. Det såg ut som en bombkrater.
Anmärkningsvärt nog dödades bara en person i skalven, en treårig pojke som träffades av spillror från en instörtande öppen spis i en bostad i Yucca Valley. Men över 400 skadades, och de materiella skadorna uppgick till omkring 100 miljoner dollar. Sammanlagt skadades 6.321 hus, däribland 595 som förstördes helt och 2.119 som fick omfattande skador. I församlingen av Jehovas vittnen i Landers fick tio familjer sina bostäder så förstörda att de inte kunde bo i dem. En del hade husvagn som de kunde flytta in i, medan andra fick bo hos medvittnen.
Vad är förklaringen till den förvånansvärt låga dödssiffran? John Hall, ingenjör vid California Institute of Technology, framhöll: ”Först och främst beror det på att det inträffade mitt ute i obygden.” Och Egill Hauksson, seismolog vid samma institut, sade: ”När man tänker efter, är det ju inte jordbävningar som dödar folk. Det är byggnader som gör det. Och det finns bara ett fåtal stora byggnader där ute.”
En annan viktig orsak är att husen där i trakten har trästomme. Vid en jordbävning rör och böjer de sig och störtar inte samman lika lätt som andra byggnadstyper gör, till och med i svagare skalv. Dessutom har Kalifornien stränga byggnadsnormer, som bland annat kräver att husen fästs i grundkonstruktionen med bultar.
Ändå gjorde skalven hundratals människor hemlösa, och tusentals blev utan vatten. Nästan en vecka senare var närmare 10.000 fortfarande utan rinnande vatten. Vad gjordes för att hjälpa de drabbade?
Vad Jehovas vittnen gjorde
Så snart det hade ljusnat begav sig tillsyningsmän i Jehovas vittnens församlingar ut för att undersöka hur vittnena hade klarat sig. Inom en timme hade man tagit reda på hur det stod till med alla i församlingarna. Ingen var allvarligt skadad. De två Rikets salarna i trakten hade fått skador, men stommen var intakt.
Fram på förmiddagen hade man ordnat med att få dit dricksvatten på flaska. Resten av dagen använde man till brådskande reparationsarbeten på trasiga gasledningar och till att fastställa vilka som var hemlösa. Men även några av dem som bodde i hus med oskadad byggnadsstomme sov utomhus nätterna närmast efter skalvet.
Vid middagstiden på måndagen var en tankbil med 23.000 liter vatten på plats vid Rikets sal i Landers och dessutom 3.800 liter dricksvatten på flaska. Resten av dagen använde man till att leverera vatten till dem som behövde. Man konstaterade att 47 av vittnenas hem var skadade — 32 i Landers, 10 i Yucca Valley och 5 i Joshua Tree. Under veckan gjorde man upp planer för att reparera dem.
Man bestämde att arbetet skulle utföras lördagen den 4 juli, och kringliggande församlingar underrättades. Vittnen på platsen lagade mat till arbetarna. Eftersom vägarna fortfarande var avstängda underrättades polisen. Så när det blev lördag vinkade polisen förbi vittnena genom vägspärrarna.
Tidigt på lördagsmorgonen slöt mer än 500 frivilliga upp vid Rikets salarna i Landers och Yucca Valley. Där tilldelades de olika arbetsuppgifter, till exempel att reparera el- och rörledningar, röja upp efter skadorna och återställa permanenta husvagnar på deras underlag.
Dagen därpå kunde man på förstasidan i San Bernardino-tidningen The Sun läsa följande: ”I Landers, med cirka 4.000 invånare, tog Jehovas vittnen ledningen i återuppbyggnadsarbetet.” Om ett av reparationsarbetena rapporterade man: ”Arbetet på huset vid University Boulevard såg ut att utföras utan paus. Ett par dussin arbetare riktade snabbt väggar, byggde dörröppningar och satte ny panel. Allt för en familj vittnen som få av de frivilliga kände. Det spelade ingen roll. Väggarna restes, och panelen sattes på plats.”
När arbetslagen återvände till Rikets salarna vid tolvtiden för att äta lunch, konstaterade man att det mesta av arbetet på vittnenas bostäder var färdigt. Man kontaktade därför radiostationerna KCDZ och KROR, och de började påannonsera att de som behövde hjälp kunde anmäla sig och att Jehovas vittnen gratis skulle reparera jordbävningsskadorna.
Många begärde hjälp. En man behövde hjälp med att räta upp sitt lagerskjul och sin vedstapel. Ett tiotal vittnen for dit. De tog ut allt ur skjulet, städade upp i det och ställde tillbaka allt snyggt och prydligt. Detta gjorde ett sådant intryck på mannen att han i ett radioprogram några dagar senare lovordade vittnena för deras hjälp.
Makarna Jim och Debbie Venoble, som är Jehovas vittnen, konstaterade: ”I en katastrof får man hjälp av andra till att börja med, men sedan är man snart glömd. Men så är det inte med våra kristna bröder och systrar. Det har nu gått tre veckor, och de kommer fortfarande förbi för att se om vi behöver något. Den här erfarenheten har lärt oss att de materiella saker vi förlorade inte betyder så mycket.”
Steve Porto sade: ”Vi har lärt oss en hel del av den här jordbävningen och det som hände därefter. Den kärlek som våra medvittnen har visat genom att komma till vår hjälp vittnar om att vi verkligen är ett världsvitt brödraskap.” — Johannes 13:34, 35.
Påfrestande efterskalv
Marken där i trakten skakade upprepade gånger, i vissa fall våldsamt, flera veckor efteråt. Man registrerade mer än 5.000 skalv inom tre veckor; ett av dem mätte över 6 på Richterskalan, 11 mellan 5,0 och 5,9 och mer än 80 minst 4,0.
Det rapporterades att ett efterskalv på 5,4 den 8 juli skakade loss 50 hus från deras grund. ”Det är rätt påfrestande”, sade byggnadsarbetaren Rick Erickson. ”Det är svårt att sova. Man vet inte om huset skall rasa samman över en eller inte.” Ett par dagar efter den stora jordbävningen sade Billie Bolton: ”Jag går nog aldrig mer in i huset.” En månad efter den stora jordbävningen bodde faktiskt somliga fortfarande i tält — de vågade inte vara inomhus.
De kristna betraktar jordbävningar som en del av det tecken som Jesus förutsade skulle känneteckna avslutningen på tingens ordning. Så när jordbävningar inträffar, liksom många andra förutsagda katastrofer, gör de som Jesus lärde dem: ”Räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig.” — Lukas 21:28.
[Bilder på sidan 15]
Marken höjdes 0,9 meter alldeles nedanför huset på en kulle i Landers i Kalifornien. Kraften i skalvet lyfte upp och bröt itu massiv granit
[Bild på sidan 16]
Jordbävningsskadat hus tre kilometer från epicentrum i Yucca Valley i Kalifornien