Vi sysslar med fåruppfödning

HAR du någon gång burit ett plagg av ylle eller köpt ett ullgarnsnystan? Stannade du upp och tänkte på var ullen kom ifrån? Eller vad det innebär att föda upp de får som ger oss ullen? Kanske vi kan hjälpa dig. Hur så? Därför att jag, tillsammans med min hustru, Barbara, driver en fårfarm på Nya Zeeland, nere på Sydön.

Får är intressanta varelser — fogliga, lättskrämda och många gånger helt enkelt dumma. Och ändå kommer jag ihåg en tacka som höll bättre ordning på sina lamm än något annat moderfår i hjorden. Andra kunde tappa bort sina små, men inte den tackan. Vad var det för särskilt med henne? Hon var blind. Men hon kompenserade blindheten med sitt högt utvecklade luktsinne och sin goda hörsel. Hon visste precis var hon hade lammen. Det var en fröjd att se dem dia, och de viftade på svansarna så att det såg ut som om de skulle gå av!

Jag har tillbringat större delen av mitt liv tillsammans med får här på Sydön. Min far har varit fårfarmare i 60 år. Varför säger jag förresten ”fårfarmare” och inte ”fårherde”? När man talar om en fårherde menar man i allmänhet en som vallar en vandrande fårhjord. Vi för vår del har fårfarm. Vi håller våra får inom ett bestämt område och förflyttar dem bara från en betesmark, eller paddock, till en annan. I stället för några dussin eller några hundra får har vi flera tusen. Och ändå är vår farm, med nyzeeländska mått mätt, liten. Trots det driver vi verksamheten i industriell skala. Vad innebär det då att föda upp så många får?

De förökar sig och blir många

Medan en del fårfarmare ägnar sig åt fårskötsel endast för köttets skull, gör vi det för både ullen och köttet. Besökare blir ofta förvånade när de får veta att det finns 70 miljoner får, av huvudsakligen 19 olika raser, på Nya Zeeland. Får hörde från början inte hemma i vårt land, utan har förts in från andra länder. De stora merinofåren, ursprungligen från Extremadura i Spanien, romney, leicester och andra engelska raser fördes vanligtvis in via Australien.

Vi har romneyfår, vilka har en benägenhet att bli stora, och de ger fin ull. Men innan vi får en färdig produkt krävs det en hel del hårt arbete och planering. Till att börja med måste vi föda upp en produktiv hjord, vilket betyder att vi måste ha goda avelsdjur. Varje år köper jag kvalitetsbaggar så att jag har ungefär 35 stycken sammanlagt, och i april skickar vi ut dem för att befrukta eller, som vi säger, betäcka tackorna. Under en period på tre veckor har baggarna betäckt 60 till 80 tackor vardera. Tackorna lammar i september, och det är den period som jag och Barbara tycker bäst om. Men vad sysslar vi med fram till september?

Vinterutfodring

Här på södra halvklotet varar vintern från maj och framåt. Eftersom det inte växer så mycket på betesmarkerna vid den tiden, måste vi ta med oss foder ut till hjorden. Och jag säger ”vi” därför att Barbara är fullt upptagen med att hjälpa mig. Vi delar upp våra betesmarker, eller paddocks, med eltråd i områden på ungefär ett halvt hektar vartdera. Bara att sätta upp de elektriska stängslen är i sig självt ett kolossalt arbete. Varför behöver vi då göra det? Därför att fåren varje dag måste förflyttas från ett betesområde till ett annat och vi måste forsla hö och annat foder ut till dem. ”Annat foder” kan vara korn och nötter, som vi ger före lamningen då i synnerhet tackorna behöver extra näring. De årsgamla ungfåren ger vi även kålrötter. Och var får vi tag på kålrötterna? Vi måste odla dem, vilket innebär att vi inte bara är fårfarmare, utan även jordbrukare. Men nu tillbaka till det som skänker sådan lycka, nämligen arbetet i samband med lamningen.

Att tjänstgöra som barnmorskor

I september åker Barbara och jag omkring på betesmarkerna på våra motorcyklar. Nej, vi kappkör inte. Det är vårt sätt att ta oss till de tackor som skall föda. Vi försöker åka ut till tackorna, som skall till att föda, fyra eller fem gånger om dagen för att bistå om någon skulle ha svårigheter. De flesta föder utan komplikationer, men vi måste ändå märka tvillinglammen för att vi, om något av dem kommer bort, skall kunna återföra det till sin tvilling.

En del av tackorna har det mödosamt, och det är tack vare motorcyklarna vi snabbt kommer fram och kan ge den behövliga hjälpen. Om till exempel ett lamm kommer fram med huvudet först utan att fötterna också har kommit fram, kan det kvävas. Det är då vi rycker in som barnmorskor och hjälper naturen att ha sin gång. För någon som inte är van kan det te sig som en obehaglig uppgift, men för oss är det ett årligen återkommande mirakel att få bevittna hur nya liv föds fram.

Flertalet tackor får två lamm. Till sist sätter vi en färgad bricka i örat på omkring 500 tacklamm som vi behåller till uppfödning. Detta skiljer årskullarna från varandra. Efter tre eller fyra månader skickar vi bagglammen och de övertaliga tacklammen till slakteriet för köttets skull. Förresten har vi en särskild terminologi för att särskilja årskullarna. Ett årsgammalt får kallar vi ”hogget” och ett får på sitt andra år ”two-tooth” (eng.: tvåtandad). Får får nämligen bara åtta tänder, två om året. När en tacka är ”two-tooth” kan hon börja användas för avel.

Låt oss inte glömma varför vi föder upp alla de här fåren — för deras värdefulla päls, deras ull. Den ger oss verkligt hårt arbete under en intensiv period.

Vi hjälper till med klippningen

En duktig fårklippare hinner med mellan 300 och 400 får om dagen, men jag är inte i klass med dem. För mig blir det i genomsnitt 150 om dagen. Flertalet får klipps en gång om året, men en del två gånger — som ”hoggets” i oktober och som ”two-tooths” i mars. För att underlätta klippningen kuperar vi lammens svansar, vilket bidrar till att hålla deras bakdelar rena.

Förr i tiden använde man en sorts kniv eller ullsax vid klippning. Numera har vi maskinsaxar, men arbetet är ändå ansträngande och kräver särskilda färdigheter. Arbetet blir lättare eller svårare beroende på hur man håller fåret. Jag lejer fårklippare och betalar dem efter hur många de klipper varje dag. Vi får vanligtvis mellan 4,5 kilo och 5,5 kilo ull från varje tacka.

Därnäst gör vi i ordning ullen för transport till uppköparna. Vi måste packa ullen tätt i balar som väger ungefär 180 kilo vardera. Men hur försäkrar vi oss om ull av god kvalitet? Ytterligare ett arbetsmoment är av betydelse för att få bra ull.

De tar sig ett dopp

Fästingar och löss överförs från får till får, och parasiterna ger fåren klåda. Plötsligt tillbringar de tiden med att gnugga sig mot stängslen i stället för att äta. De minskar i vikt, och ullen förstörs. Hur förhindrar vi då det? Vi doppar dem i ett kemiskt bad en gång om året. Även det innebär en period av intensivt arbete, vilket en utlänning som besökte min farm lade märke till. Han beskrev det så här.

Med en stadsbos ögon

”När jag kom till platsen hade badningen varit i full gång i flera timmar. Det första jag som ovan stadsbo såg var en tumultartad scen. Män ropade och hundar skällde. En del får hostade, medan andra flämtade. Hundar formligen hoppade över ryggen på de förskräckta fåren för att ta sig till den främre delen av klungan och där förhindra att allt stannade upp som i en flaskhals. Det dröjde inte länge förrän jag insåg logiken bakom det som skedde.

Hundratals får väntade i inhägnader på sin tur. Ett dussin åt gången fördes in i en smal gång. Där väntade en av fårskötarna vid en bassäng fylld med en kemisk blandning. Bassängen var avskärmad med löst hängande säckväv och utom synhåll för fåren. Så snart ett djur kom fram till den väntande mannen knuffade han det med knäna genom säckväven och — plask! — ner i den mörka vätskan. Djuret försökte genast ta sig ut och började simma mot den smala utgången. Men på vardera sidan väntade andra fårskötare med långa störar för att pressa ner fåret i tvättvätskan och på så sätt se till att all ull blev helt och hållet genomdränkt. När djuret klev upp ur den otäcka blandningen, hostade och spottade det, fräste och ruskade på sig så kraftigt att det stänkte omkring det. När fåren var klara att släppas ut från utgångsfållan, fick de återvända till betesmarkerna, vilket de flesta tycktes göra med liv och lust och med en känsla av befrielse!”

Kampen mot fästingar och maskar

För mig är det intressant att höra en utomstående beskriva det vi gör. Du kanske undrar vad det är för kemisk lösning vi använder i badet. Den kallas Grenade och är en 5-procentig lösning av cyhalothrin, ett syntetiskt ämne som är närbesläktat med insektsgiftet pyrethrin, och den tar död på fästingarna och lössen. Dessa parasiter är inte fårens enda naturliga fiender. Eftersom de också får inälvs- och lungmaskar, behöver vi tvinga i fåren medicin regelbundet. Det innebär att vi måste föra hem fåren till inhägnaderna. Vi för in dem i en trång gång, som är omkring en meter bred och som rymmer ungefär 50 får. Sedan tvingar vi ner en kemisk lösning i deras strupar, och den tar död på maskarna. Vi bär en behållare med vätskan på ryggen och sprutar ner den i deras strupar med en slang försedd med ett munstycke. Ibland måste vi även ge penicillin för att motverka blodförgiftning.

Får aldrig våra får mul- och klövsjuka? Nej, och det tack vare immigrations- och jordbruksmyndigheternas stränga kontroll vid Nya Zeelands hamnar och flygplatser. Många utlänningar blir förbryllade när de anländer till flygplatserna här och upptäcker att man måste bespruta flygkabinen innan de får lämna planet. Men det är en av orsakerna till att vi här inte har en del av de sjukdomar som djur i andra länder plågas av.

De oumbärliga hundarna

Min berättelse skulle inte vara fullständig om jag inte nämnde något om våra fårhundar. På vår farm har vi sex hundar, och vi använder två slags blandrashundar som har collie i sig. Vi har vad vi kallar skällande vallhundar. De skäller och manövrerar fåren till en viss plats genom att springa fram och tillbaka bakom dem. Den andra sorten kallar vi ”eyedog”. Den går rakt fram till ett får och tittar det i ögonen och skrämmer det genom blicken i stället för att skälla. Vi skulle aldrig kunna utföra vårt arbete utan dessa trofasta djur. De arbetar tills de sjunker ihop av utmattning.

Det här är vårt liv som fårskötare i Mossburn på Nya Zeeland i en kort sammanfattning. Så när du köper ett snyggt ylleplagg, sänd då en tanke till fårfarmarna världen utöver som med omsorg har fött upp de djur som tillhandahöll ullen. — Berättat av Bruce Cournane.

[Bild på sidan 16]

Nitton olika raser på en utställning i Agrodome i Rotorua

[Bildkälla]

Baggar visas upp i Agrodome

[Bilder på sidan 18]

Ovan: Får på väg ner i badet

Till höger: Fårklippning är ett arbete som är påfrestande för ryggen