Filmen 100 år — Watchtower ONLINE LIBRARY

Filmen 100 år

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FRANKRIKE

FILMENS tillkomst var inte resultatet av en enskild uppfinning, utan kulmen på omkring 75 års forskning och experiment i internationell skala. År 1832 lyckades man genom en uppfinning av belgaren Joseph Plateau, det s.k. fenakistoskopet, skapa en illusion av rörelse med hjälp av en serie teckningar. Tack vare fransmännen Joseph Niepce och Louis Daguerre blev det år 1839 möjligt att genom en fotografisk metod åstadkomma en exakt verklighetsreproduktion. Fransmannen Emile Reynaud utvecklade idén ytterligare och projicerade animerade transparanger som sågs av hundratusentals människor mellan åren 1892 och 1900.

Filmens verkliga genombrott kom för drygt 100 år sedan. År 1890 konstruerade den berömde amerikanske uppfinnaren Thomas Edison och hans engelske medhjälpare, William Dickson, en kamera som var lika stor och tung som ett piano, och året därpå sökte Edison patent på en betraktningsapparat, ett tittskåp kallat kinetoskop och avsett för en enda åskådare. Filmerna spelades in på 35 mm celluloidremsor, försedda med rader av perforeringshål, i världens första filmateljé, Black Maria, i West Orange i New Jersey i USA. På repertoaren stod varieté- och cirkusnummer, Vilda västern-romantik och scener ur populära New York-pjäser. Den första kinetoskophallen öppnades i New York år 1894, och samma år exporterades flera maskiner till Europa.

Trots att Edison till att börja med inte var intresserad av projicerad film, tvingades han lansera en projektor för att möta konkurrensen. Det var i april 1896 som hans vitaskop gjorde debut i New York. Det patentkrig som han sedan inledde resulterade i att ett antal filmbolag bildade en trust för att skaffa sig monopol på filmindustrin.

Det var ett exemplar av Edisons kinetoskop som inspirerade Auguste och Louis Lumière, industrimän från Lyon i Frankrike, att uppfinna en handvevad kombinerad filmkamera och projektor. Deras apparat, le cinématographe, kinematografen (av grekiskans kinema, rörelse, och grafein, skriva), patenterades i februari 1895, och den 28 december ”ägde filmens officiella världspremiär rum” i Paris, på Grand Café vid Boulevard des Capucines 14. Följande dag flockades 2.000 parisare vid Grand Café för att få se detta senaste vetenskapens under.

Bröderna Lumière öppnade snart biografer och sände kameramän över hela världen. På några år producerade de omkring 1.500 filmer av världsberömda platser eller av händelser, till exempel den ryske tsaren Nikolaj II:s kröning.

Stumfilmstiden

Georges Méliès, illusionist och innehavare av en teater i Paris, fascinerades av det han såg. Han ville köpa kinematografen, men svaret blev tydligen: ”Nej, kinematografen är inte till salu. Och tacka mig för det, unge man. Den här uppfinningen har ingen framtid.” Méliès lät sig emellertid inte avskräckas, utan började filma med utrustning som införts från England. Med sina specialeffekter och sina manus förvandlade Méliès kinematografin till en konstart. Hans film ”Resan till månen” (”Le Voyage dans la lune”) blev år 1902 en internationell succé. I sin ateljé i Montreuil i utkanten av Paris gjorde han mer än 500 filmer — av vilka många var färglagda för hand.

Omkring år 1910 var 70 procent av de filmer som visades världen över av franskt ursprung. Detta berodde i huvudsak på bröderna Pathé som industrialiserade filmen. Deras mål var att filmen skulle bli ”morgondagens teater, dagstidning och skola”.

År 1919 bildade Charlie Chaplin, Douglas Fairbanks, David W. Griffith och Mary Pickford filmbolaget United Artists för att bryta trustens kommersiella herravälde. År 1915 blev Griffiths ”Nationens födelse” (”Birth of a Nation”) Hollywoods första dundersuccé. Denna mycket kontroversiella film om amerikanska inbördeskriget orsakade våldsamma kravaller och till och med några dödsfall vid premiärerna på grund av sitt rasistiska innehåll. Den blev emellertid en enorm succé. Mer än 100 miljoner människor såg den, vilket gör den till en av de största kassasuccéerna någonsin.

Efter första världskriget ”fick hela Amerika genom filmerna stifta bekantskap med nattklubbarnas, societetsklubbarnas och lönnkrogarnas värld och det lättsinne som var förbundet med dem”. Utländska filmer försvann praktiskt taget från de amerikanska biograferna, medan amerikanska filmer svarade för mellan 60 och 90 procent av repertoaren på andra håll i världen. Filmen användes som ett medel att glorifiera den amerikanska livsstilen och amerikanska produkter. Samtidigt förvandlade det nyskapade ”stjärnsystemet” sådana artister som Rudolph Valentino, Mary Pickford och Douglas Fairbanks till nära nog gudomligheter.

Ljud och färg

”Hey, Mum, listen to this!” (”Hej, mamma. Lyssna på det här!”) Med de orden satte Al Jolson i filmen ”Jazzsångaren” (”The Jazz Singer”) år 1927 punkt för stumfilmens guldålder och introducerade talfilmen. Experiment med synkronisering av film och fonografupptagningar hade pågått ända från filmens födelse, men det var inte förrän på 20-talet med tillkomsten av elektrisk upptagning och rörförstärkare som det blev möjligt att göra ljudfilm. Ljudfilmen introducerades dock inte utan problem.

Färgen introducerades i form av handkolorerade filmer. Längre fram började man använda ett system med stenciler. Filmerna färglades, eftersom det inte fanns någon effektiv procedur för framställning av färgfilm. Olika metoder prövades, tills Technicolor fick framgång med sitt trefärgssystem år 1935. Men det var först efter den enorma succén med ”Borta med vinden” år 1939 som färgfilmen började betraktas som en verkligt publikdragande attraktion.

Krigspropaganda

Under den stora depressionen på 30-talet tjänade filmen som ”opium för massorna”. Men när världen närmade sig andra världskriget, blev filmens mission att manipulera och göra propaganda. Mussolini kallade filmen ”l’arma più forte”, ”det starkaste vapnet”, medan filmen i Hitlers Tyskland blev förespråkare för nationalsocialismen, huvudsakligen för att indoktrinera de unga. Sådana filmer som ”Viljans triumf” (”Triumph des Willens”) och ”Den stora olympiaden” (”Olympia”) upphöjde på ett effektivt sätt de nazistiska ledarna till gudar. ”Jud Süss”, å andra sidan, främjade antisemitismen. I Storbritannien tjänade Laurence Oliviers film ”Henrik V” som en moralisk uppladdning inför dagen D och de förluster i döda och sårade som skulle följa.

Filmen i kris

Efter andra världskriget blev det allt vanligare med TV, och människor stannade hemma och såg på TV i stället för att gå på bio. Antalet biobesökare i USA sjönk kraftigt och halverades på bara tio år. Tusentals biografer tvingades slå igen, och filmproduktionen sjönk med en tredjedel, trots introduktionen av vidfilm och stereofoniskt ljud på 50-talet. Mångmiljonsatsningar, till exempel Cecil B. de Milles ”De tio budorden” (1956), gjordes i ett försök att möta konkurrensen från TV. Biograferna i Europa fick också uppleva en drastisk minskning av antalet besökare.

Inflytande på samhället

Filmen har kallats en samhällsspegel. Många filmer på 70-talet återspeglade den tidens ”oro, missnöje, desillusion, ängslan och paranoia”, vilket framgår av skräckfilmernas ökade popularitet och ”det exempellösa intresset för satanism och ockultism”. Katastroffilmer ”avledde uppmärksamheten från katastroferna i det verkliga livet”. (World Cinema—A Short History) Å andra sidan såg 80-talet vad en fransk journalist kallade ”ett medvetet försök att normalisera det perversa”. Av de filmer som visades vid filmfestivalen i Cannes år 1983 hade hälften homosexualitet eller incest som tema. Våld har blivit ledmotivet, det återkommande temat, i samtida filmer. År 1992 innehöll 66 procent av Hollywoodfilmerna våldsscener. Och medan våldet förr vanligtvis hade ett syfte, är det nu helt omotiverat.

Hur har människor påverkats av denna biorepertoar? När en ung man och en ung kvinna, som inte hade någon kriminell bakgrund, i oktober 1994 hämningslöst drog fram i Paris och dödade 4 människor hade de direkt påverkats av filmen ”Natural Born Killers”, där ett gift par dödar 52 människor. Sociologer uttrycker allt större oro över det inflytande som våldet har — i synnerhet på barn och ungdomar, för vilka filmerna tjänar som en förebild för uppförandet. Naturligtvis förhärligar inte alla filmer våld eller omoraliskhet. Ett sådant exempel på senare tid är ”Lejonkungen”, som har slagit tidigare kassarekord.

När Paristidningen Le Monde frågade en framstående filmproducent och skådespelare hur filmen hade påverkat samhället under de gångna 100 åren, svarade han att trots att filmen har ”förhärligat krig, romantiserat gangstrar, förespråkat enkla lösningar och skenheliga plattityder, väckt falska förhoppningar, främjat dyrkan av rikedom, ägodelar och ytlig fysisk skönhet och försvarat en mängd andra orealistiska och ovärdiga mål”, har den ändå gett miljontals människor en välkommen flykt från vardagslivets hårda verklighet.

När ljuset i salongen släcks och filmen börjar, kanske vi fortfarande ibland kan känna den tjusning som människor upplevde för drygt 100 år sedan.

[Box/Bild på sidan 21]

”Skapelsedramat i bilder”

I slutet av år 1914 hade omkring nio miljoner människor i Australien, Europa och Nordamerika och på Nya Zeeland gratis sett Sällskapet Vakttornets föreställning ”Skapelsedramat i bilder”. Föreställningen, som var åtta timmar lång och uppdelad i fyra delar, bestod av film och ljusbilder, synkroniserade med tal och musik. Både ljusbilderna och filmerna var handkolorerade. ”Skapelsedramat” var avsett ”att bygga upp människors uppskattning av Bibeln och Guds uppsåt”. Några av höjdpunkterna var att få se en blomma slå ut och en kyckling kläckas, händelser som fångats på film genom intervallfotografering.

[Bild på sidan 19]

”Cinématographe Lumière”, som patenterades i februari 1895

[Bildkälla]

[Bildkälla på sidan 19]