Ett besök på 29:e våningen

NÄR man stiger ur hissen på 29:e våningen i FN-byggnaden i New York, ser man en liten blå skylt som visar vägen till ett filialkontor för kommissariatet för de mänskliga rättigheterna (OHCHR). Detta kontor representerar OHCHR:s högkvarter i Genève, som är centrum för FN:s arbete för de mänskliga rättigheterna. Medan Mary Robinson, FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, förestår OHCHR:s kontor i Genève, är grekiskfödda Elsa Stamatopoulou chef för New York-kontoret. Tidigare i år var Elsa Stamatopoulou vänlig nog att ta emot en av Vakna!:s medarbetare och ge en överblick över femtio års arbete för de mänskliga rättigheterna. Här följer några utdrag ur intervjun.

Vakna!: Vilka framsteg har gjorts när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna?

E. S.: Jag kan nämna tre exempel. För det första: För 50 år sedan var begreppet mänskliga rättigheter helt okänt på den internationella arenan; i dag är det allmänt känt och fruktbärande. Regeringar som aldrig hade hört talas om mänskliga rättigheter för några årtionden sedan talar nu om dem. För det andra har vi nu en internationell lagsamling, eller lagbok, bestående av ett stort antal konventioner som i klartext talar om för regeringarna vilka förpliktelser de har mot sina undersåtar. [Se rutan ”Konventioner om mänskliga rättigheter” på sidan 7.] Det tog många år av hårt arbete att sammanställa denna lagsamling. Vi är oerhört stolta över den. Det tredje exemplet är att fler människor än någonsin nu är engagerade i arbetet för mänskliga rättigheter och kan tala med entusiasm om sådana frågor.

Vakna!: Vilka hinder finns det?

E. S.: Efter att ha arbetat i 17 år med olika FN-program för mänskliga rättigheter inser jag naturligtvis att vi ställs inför svåra problem. Det största problemet är att regeringar ofta betraktar mänskliga rättigheter som en politisk fråga och inte en humanitär. De är ibland ovilliga att hålla avtal om mänskliga rättigheter därför att de känner sig hotade politiskt. I sådana fall blir avtalen bara en död bokstav. En annan motgång har varit FN:s oförmåga att förhindra grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sådana länder som det tidigare Jugoslavien, Rwanda och på senare tid Algeriet. FN:s oförmåga att förhindra de massakrer som förekommit i dessa länder var ett enormt misslyckande. De folkrättsliga mekanismerna finns där, men någon måste aktivera dem. Frågan är: Vem? Om de länder som skulle kunna slå vakt om dem inte ser sina egna intressen hotade, saknas ofta den politiska viljan att vidta åtgärder för att stoppa kränkningarna.

Vakna!: Hur ser ni på framtiden?

E. S.: Jag ser både ett hot och ett hopp på den väg som leder till mänskliga rättigheter för alla. Det hot som oroar mig är globaliseringen av ekonomin, som får stora företag att etablera sig i länder med billigare arbetskraft. I dag kan vi, när så behövs, ställa regeringar till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och utöva påtryckningar på dem. Men vem kan vi ställa till svars för sådana kränkningar, när multilaterala handelsavtal gör att makten i allt större utsträckning flyttas över från regeringarna till globala ekonomiska krafter? Eftersom vi inte har någon kontroll över dessa ekonomiska krafter, försvagar de sådana mellanstatliga organisationer som FN. När det gäller de mänskliga rättigheterna, är detta en mycket destruktiv trend. Det är därför mycket viktigt att få den privata sektorn att intressera sig för de mänskliga rättigheterna.

Vakna!: Och vad är hoppet som ni nämnde?

E. S.: Att det skall utvecklas en global kultur som främjar mänskliga rättigheter. Vad jag menar är att vi genom utbildning borde göra människor mer medvetna om de mänskliga rättigheterna. Det är naturligtvis en enorm utmaning, eftersom det innebär en förändring av människors mentalitet. Det är därför FN för tio år sedan satte i gång en global informationskampanj för att upplysa människor om deras rättigheter och länder om deras skyldigheter. Dessutom har FN förklarat åren 1995–2004 som ”Årtiondet för utbildning om mänskliga rättigheter”. Förhoppningsvis kan sådan utbildning förändra människors hjärtan och sinnen. Detta låter nästan bibliskt, men när det gäller mänskliga rättigheter är jag trosviss. Jag hoppas att världen kommer att anamma de mänskliga rättigheterna som sin ideologi under nästa århundrade.

[Ruta på sidan 7]

Konventioner om mänskliga rättigheter

Förutom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna finns det också konventioner om mänskliga rättigheter. Vad är skillnaden?

Medan förklaringar eller deklarationer talar om för nationerna vad de bör göra, är konventioner juridiskt bindande dokument för de stater som ansluter sig till dem. Två sådana dokument är konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Arbetet med att sammanställa dessa dokument påbörjades år 1949 och tog nära tjugo år.

Förutom dessa båda konventioner har FN ratificerat över 80 olika avtal om mänskliga rättigheter. Den konvention som ratificerats av flest stater är konventionen om barnets rättigheter, som trädde i kraft år 1990.a

[Fotnot]

[Bild på sidan 6]

UN/DPI photo (J.Isaac)

[Bildkälla]

Elsa Stamatopoulou