Till nytta och lycklig trots att jag är blind
Berättat av Polytimi Venetsianos
Jag lekte tillsammans med tre syskon och en kusin, när ett mindre föremål kastades in genom ett fönster. Det var en granat, och när den exploderade dödades mina tre syskon, och jag blev helt blind.
DETTA hände den 16 juli 1942, när jag var en liten flicka på bara fem år. Under flera dagar var jag medvetslös från och till. När jag kom till medvetande igen, letade jag efter mina bröder och min syster. Jag fick veta att de hade dött, och då önskade jag att jag också hade gjort det.
När jag föddes bodde min familj på den grekiska ön Salamis, nära Pireus, Athens hamn. Vi var fattiga, men levde ett fridfullt liv. Det blev slut med det, när andra världskriget började 1939. Min far arbetade som sjöman på Medelhavet. Han var ofta tvungen att hålla sig undan från ubåtar, fregatter, torpeder och bomber från både axelmakterna och de allierade. Grekland lydde både under fascism och nazism.
Jag blev lärd att hata Gud
På grund av de fruktansvärda förhållandena under kriget förlorade mor ett fjärde barn i döden. Hon drabbades av nedbrytande depression och fick tuberkulos, och efter att ha fött ett sjätte barn dog hon i augusti 1945. Religiösa grannar började säga att vi blev straffade av Gud. Några grekisk-ortodoxa präster försökte uppmuntra oss, men gjorde bara saken värre genom att säga att Gud hade tagit mina bröder och systrar till himlen för att göra dem till små änglar.
Far blev upprörd. Varför skulle Gud rycka bort fyra små barn från en fattig familj, när han har miljoner änglar omkring sig? Det var den ortodoxa kyrkans trosuppfattningar som gav näring åt hans starka känslor mot Gud och religion. Efter det ville han inte ha någonting med religion att göra. Han lärde mig att hata och förakta Gud genom att framhålla att Gud var ansvarig för vår sorg och bedrövelse.
Som ett vilddjur i en bur
Kort efter det att min mor hade dött 1945 fick far också tuberkulos och blev inlagd på ett sanatorium. Min lillasyster lämnades på ett barnhem. Längre fram, när far fick lämna sanatoriet, begav han sig till barnhemmet för att hämta henne och fick då veta att hon hade dött. Jag placerades i en skola för blinda, och där gick jag i åtta år. I början kände jag mig förtvivlad. Det var speciellt under besöksdagar som jag kände mig modfälld. De flesta av mina blinda skolkamrater fick besök av någon, men det var ingen som besökte mig.
Jag uppförde mig som ett vilddjur i en bur. Jag kallades skolans plågoris. Det ledde till att jag blev agad och fick sitta i en stol för stygga barn. Jag tänkte ofta på att ta livet av mig. Men med tiden förstod jag att jag måste lära mig att klara mig själv. Jag fann glädje i att bistå mina blinda skolkamrater och hjälpte dem ofta med att klä sig eller att bädda sängen.
Präster sade till oss att Gud hade gjort oss blinda på grund av att våra föräldrar begått någon allvarlig synd. Det här gav bara upphov till ännu mer hat mot Gud, som verkade vara elak och ondskefull. En religiös uppfattning som gjorde mig rädd och förbittrad var att de dödas andar var verksamma med att trakassera de levande. Därför var jag, trots att jag älskade mina syskon och min mor som var döda, rädd för deras ”andar”.
Hjälp från min far
Far kom så småningom i kontakt med Jehovas vittnen. Han blev förbluffad över att från Bibeln få veta att Satan, och inte Jehova, är orsaken till sorg och död. (Psalm 100:3; Jakob 1:13, 17; Uppenbarelseboken 12:9, 12) Min far, som nu fått kunskap, började snart vara med vid Jehovas vittnens möten, gjorde andliga framsteg och blev döpt 1947. Några månader tidigare hade han gift om sig och hade nu en son. Hans nya fru förenade sig så småningom med honom i att tillbe Jehova.
När jag var 16 år slutade jag blindskolan. Det var underbart att få komma hem till en varm, kristen familj! De hade något som de kallade familjestudium, och jag inbjöds att vara med. Jag var med mest för att visa respekt och vara artig, men var inte speciellt uppmärksam. Mina starka känslor mot Gud och religion tog fortfarande överhanden.
Familjen studerade broschyren God’s Way Is Love (Guds väg är kärlek). Till att börja med hade jag inget intresse, men så hörde jag far samtala om de dödas tillstånd. Det fångade min uppmärksamhet. Vi läste Predikaren 9:5, 10 i Bibeln: ”Vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol, den plats dit du går.”
Jag började förstå att min fruktan var obefogad. Min mor och mina bröder och systrar som var döda kunde inte skada mig. Samtalet kom sedan in på ämnet uppståndelse. Jag lyssnade uppmärksamt. Jag kände glädje i hjärtat, när jag fick höra om Bibelns löfte att de döda, under Kristi regering, skulle få liv! (Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 20:12, 13) Nu tyckte jag studiet var mycket intressant. Jag såg med iver fram emot den dag familjestudiet hölls, och trots att jag var blind brukade jag förbereda mig väl.
Jag får andlig synförmåga
Mina missuppfattningar om Gud och hans handlingssätt försvann, allteftersom jag skaffade mig kunskap i Bibeln. Jag fick lära mig att Gud inte hade gjort vare sig mig eller någon annan blind, utan att hans motståndare, Satan, Djävulen, är roten till allt ont. Jag var verkligen bedrövad över att jag, på grund av ren okunnighet, hade lagt skulden på Gud! Genom att jag var mycket angelägen ökade min exakta kunskap i Bibeln. Jag var med vid och tog del i alla de kristna mötena, fastän vi bodde många kilometer från Rikets sal. Jag tog också del i predikoarbetet och lät inte min blindhet hindra mig.
Jag var verkligen lycklig, när jag den 27 juli 1958 blev döpt. Det var drygt 16 år efter det tragiska tillfälle då jag blev blind. Jag fick en ny start i livet och var fylld av hopp och optimism. Nu hade mitt liv en mening — att tjäna min kärleksfulle himmelske Fader. Det var kunskap om honom som hade befriat mig från falska läror och hade gett mig mod att ta itu med min blindhet och dess svårigheter med beslutsamhet och full av hopp. Jag avsatte regelbundet 75 timmar eller mer varje månad till att predika de härliga goda nyheterna för andra.
Skilsmässa
Jag gifte mig 1966 med en man som hade samma mål i livet som jag. Det såg ut som om vi skulle kunna få ett lyckligt äktenskap, eftersom vi båda arbetade på att öka vår insats i predikoarbetet. En del månader använde vi många timmar i det här livräddande arbetet. Vi flyttade till ett isolerat distrikt nära Livadiá i centrala delen av landet. Under de år vi var där, 1970 till 1972, kunde vi, trots att en förtryckande militärjunta då härskade i Grekland, hjälpa många att lära känna Bibelns sanning och bli döpta kristna. Vi var också glada över att kunna stödja den lilla församlingen av Jehovas vittnen som fanns där.
Längre fram började min man försumma att studera Bibeln och vara med vid våra kristna möten, och till slut avvek han helt och hållet från Bibelns läror. Det ledde till att vårt förhållande blev spänt, och äktenskapet slutade med skilsmässa 1977. Jag kände mig fullständigt tillintetgjord.
Ett lyckligt, produktivt liv
Under den här perioden i mitt liv, då jag kände mig mycket nedslagen, kom Jehova och hans organisation återigen till undsättning. En kärleksfull kristen broder förklarade att om jag lät den situation som min före detta man var orsak till beröva mig min glädje, då skulle jag i själva verket bli hans slav. Han skulle då bestämma över min lycka. Ungefär vid den tiden bad en äldre syster i församlingen om hjälp att bli en bättre förkunnare. Jag var snart fullt upptagen i det som gav mig den största glädjen — att vara ute i tjänsten!
Sedan kom en annan kristen med det här förslaget: ”Du kan fortsätta att hjälpa till på platser där du behövs bäst. Du kan vara ett ljus i Jehova Guds tjänst.” Vilken spännande tanke! En blind person som är ”ett ljus i Jehova Guds tjänst”! (Filipperna 2:15) Det dröjde inte länge förrän jag lämnade Athen och flyttade till byn Amárinthos i södra Evvoia, ett område där det bara fanns några få som undervisade i Bibeln. Med hjälp av bröder och systrar där var det möjligt för mig att få ett hus byggt och att sörja för mina behov.
Under mer än 20 år nu har jag kunnat ägna flera månader varje år åt utökad tjänst på fältet. Med kraft från Jehova är det möjligt för mig att ta del i alla tjänstegrenar, däribland att gå från dörr till dörr, leda bibelstudier med intresserade och ta del i gatutjänst. Just nu har jag förmånen att få leda fyra bibelstudier med människor som är intresserade av vår Skapare. Det har varit en glädje att få se tre församlingar bildas i det här området, där det för 20 år sedan bara fanns några få bröder och systrar.
Två gånger i veckan färdas jag mer än tre mil i vardera riktningen för att vara med vid kristna möten, och jag är besluten att inte missa ett enda av dem. När mina tankar — på grund av att jag inte kan se talaren — irrar bort under mötena, gör jag kortfattade noteringar i den speciella anteckningsbok för blindskrift som jag har. På det sättet tvingar jag mina öron och mitt sinne att visa uppmärksamhet. Dessutom har jag förmånen att ha ett av församlingens möten i mitt hem. Det kommer människor från byarna i närheten för att vara med vid det som kallas församlingsbokstudiet. I stället för att förvänta att andra skall komma hem till mig tar jag initiativet och besöker dem, och det blir till ömsesidig uppmuntran. — Romarna 1:12.
När jag som tonåring bodde tillsammans med min far, behandlade han mig aldrig som om jag var blind. Han visade tålamod och uthållighet under all den tid han tillbringade tillsammans med mig för att lära mig göra saker med mina händer. Den här praktiska övningen som jag fick har gjort det möjligt för mig att sköta min trädgård och ta väl hand om mina husdjur. Jag arbetar hårt hemma, håller huset rent och lagar mat. Jag har lärt mig att vi kan finna nöje och glädje i det enkla i livet, i det vi har. Jag har kunnat uträtta mycket med mina fyra återstående sinnen — hörseln, lukten, smaken och känseln — och det ger mig oerhörd tillfredsställelse. Det har också varit till ett fantastiskt vittnesbörd för utomstående.
Min Gud har uppehållit mig
Många undrar hur jag har kunnat vara positiv och hålla modet uppe trots mina begränsningar. Äran måste först och främst gå till Jehova, ”all trösts Gud”. (2 Korinthierna 1:3) Sedan jag förlorat synen tänkte jag ofta på att begå självmord. Därför tror jag inte att jag hade varit vid liv i dag, om det inte varit för Jehova och Bibelns sanning. Jag har kommit att inse att vår Skapare har gett oss många gåvor — inte bara synen — och om vi använder dem kan vi bli lyckliga. När vittnena vid ett tillfälle predikade i den by där jag bor, sade en kvinna detta om mig: ”Det är den Gud som hon tillber som hjälper henne att utföra allt detta!”
Alla mina prövningar har dragit mig närmare Gud. Det har varit mycket trosstärkande. Jag blir påmind om att aposteln Paulus också fick lida på grund av vad han kallade ”ett törne i köttet”, möjligen en ögonsjukdom. (2 Korinthierna 12:7; Galaterna 4:13) Det hindrade honom inte från att vara ”intensivt upptagen” med de goda nyheterna. Jag kan säga precis som han gjorde: ”Därför vill jag mycket gärna hellre berömma mig beträffande mina svagheter. ... Ty när jag är svag, då är jag full av kraft.” — Apostlagärningarna 18:5; 2 Korinthierna 12:9, 10.
Det som har en så positiv och nyttig inverkan på mig är framför allt mitt på Bibeln grundade hopp att jag genom uppståndelsen med egna ögon skall få se min kära mor och mina kära systrar och bröder. Bibeln lovar att ”de blindas ögon [kommer] att öppnas” och att ”det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Jesaja 35:5; Apostlagärningarna 24:15) Dessa framtidsutsikter gör mig fylld av optimism och ivrig förväntan på den strålande framtiden under Guds kungarike.
[Bild på sidan 15]
Min far, som studerade Bibeln med mig
[Bild på sidan 15]
Hemma i köket
[Bild på sidan 15]
I predikoarbetet tillsammans med en vän