En bok som förbjöd böcker
FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN
VARFÖR finns det så mycket förutfattade meningar om Bibeln? I en del länder kan det bero på ett redskap som man under historiens lopp använde sig av för att få bukt med ”kätteriet”, nämligen en förteckning över förbjudna böcker. Vad var skälet till att en sådan bok sammanställdes?
Katolska kyrkan förhöll sig positiv till tryckpressen när den kom. En del påvar lovordade till och med det som av vissa präster kallades ”gudomlig konst”. Snart insåg dock den kyrkliga hierarkin att tryckkonsten användes för att sprida idéer som var i strid med katolicismen. Därför gjordes en del inskränkningar i ett antal stift i Europa i slutet av 1400-talet. Imprimatur (tryckningstillstånd) infördes, och vid Femte Laterankonciliet 1515 gavs anvisningar om hur man skulle kontrollera vad som fick tryckas. De som bröt mot dessa kunde bli exkommunicerade. Men i synnerhet sedan reformationen började utgjorde detta inget hinder mot spridningen av böcker och andra tryckalster som kyrkan ansåg vara farliga för tron och moralen. Mot slutet av 1500-talet hoppades man därför i de vatikanska kretsarna ”att det inte skulle tryckas något på många år”.
För att få stopp på ”den våldsamma gyttjefloden av besmittade böcker” – som en italiensk jesuit uttryckte det så sent som 1951 – ville kyrkan ha en lista som skulle gälla för alla katoliker. År 1542 inrättades inkvisitionen i Italien. Det första som den tydligtvis gjorde var att utfärda ett edikt mot tryckfriheten på religionens område. Den tidigare storinkvisitorn Gian Pietro Carafa blev påve Paulus IV år 1555, och han gav genast order om att en lista över förbjudna böcker skulle sammanställas. Resultatet blev att en första allmän förteckning över förbjudna böcker trycktes 1559.
Vilka slags böcker förbjöds?
Förteckningen delades in i tre ”klasser”. Den första klassen gällde författare vars böcker var förbjudna oavsett vad de handlade om. Den andra klassen gällde titlar på enskilda förbjudna böcker av författare som i övrigt inte var fördömda. Och den tredje utgjordes av en lång lista över förbjudna anonyma verk. Förteckningen innehöll 1 107 förbud, som gällde inte bara författare som skrev om religiösa ämnen utan också dem som skrev annat slags litteratur. Det fanns också ett tillägg med förbjudna bibelutgåvor, i vilket det stod att alla översättningar till folkets språk var förbjudna.
Det hade tidigare funnits lokala förbud, men ”i och med de här stadgarna som påverkade hela katolicismen gjorde kyrkan sin första officiella proklamation mot att trycka, läsa och äga Den heliga skrift på folkets språk”, enligt Gigliola Fragnito, lärare i modern historia vid universitetet i Parma i Italien. Det blev ett våldsamt motstånd mot förteckningen både från bokhandlare, från utgivare och från de styrande, vilka alla hade nytta av tryckeriverksamheten. Av detta och andra skäl beslöts det om en ny upplaga, och den kom ut 1564, efter Tridentinska mötet.
En indexkongregation som skulle ansvara för revideringen av förteckningen bildades 1571. Under en tid var det så mycket som tre olika instanser som fattade beslut om vilka verk som skulle förbjudas – Heliga ämbetets kongregation, Indexkongregationen och Magister Sacri Palatii, en påvlig hovteolog. Det fanns flera orsaker till att utgivningen av den tredje förteckningen över förbjudna böcker försenades. Så till exempel var det flera personer som hade liknande arbetsuppgifter, och man var inte överens om huruvida mer makt skulle ges åt biskopar eller åt lokala inkvisitorer. Förteckningen sammanställdes av Indexkongregationen och promulgerades av Clemens VIII i mars 1596, men stoppades på begäran av inkvisitionsdomstolen för att den skulle göras mer uttrycklig i fråga om att förbjuda all bibelläsning på folkets språk.
Med den här utgåvan fick förteckningen över förbjudna böcker en mer eller mindre definitiv utformning, även om den uppdaterades kontinuerligt under de följande århundradena. Många protestanter, som såg att deras verk stod med i förteckningen, beskrev den som ”den bästa handboken för att hitta de mest eftertraktade böckerna”. Men tilläggas bör att vid den tiden var protestanternas uppfattning om censur av böcker mycket lik katolikernas.
Förteckningen innebar en katastrof för kulturen, som i sådana länder som Italien ”i hög grad hämmades”, säger historikern Antonio Rotondò. En annan historiker, Guido Dall’Olio, säger att förteckningen var ”en av de främsta orsakerna till den kulturella stagnationen i Italien, jämfört med de flesta andra delar av Europa”. Ironiskt nog överlevde en del böcker, därför att de hamnade i det man kallade inferno, en plats som inrättades i många klosterbibliotek för att hålla förbjuden litteratur bakom lås och bom.
Successivt bidrog dock den nya roll som den allmänna opinionen fått under upplysningstiden till att den ”mest inskränkande apparat som någonsin använts mot tryckfriheten” föll. År 1766 skrev en italiensk redaktör: ”Det är inte Roms alla förbud som avgör böckers värde. Det är allmänheten som gör det.” Förteckningen förlorade sin betydelse, och 1917 upplöstes Indexkongregationen, som hade haft hand om den. Sedan 1966 har förteckningen ”inte längre kyrkolagens kraft med dess tillhörande censur”.
Bibeln på folkets språk
Förteckningens historia visar att av alla ”besmittade böcker” var det särskilt en som vållade de kyrkliga myndigheterna oro – Bibeln på folkets språk. På 1500-talet fanns ”cirka 210 utgåvor av hela Bibeln eller Nya testamentet” med i förteckningarna, berättar författaren Jesús Martinez de Bujanda. Under 1500-talet var italienarna kända som ivriga läsare av Bibeln. Men förteckningen, med sitt stränga förbud mot Bibeln på folkets språk, förändrade på ett radikalt sätt den italienska nationens förhållande till Guds ord. ”Den heliga skrift förbjöds och togs bort, eftersom den ansågs vara en källa till kätteri för italienarnas sinnen, och detta ledde med tiden till att den blandades ihop med kättarnas skrifter”, säger Gigliola Fragnito, som tillägger: ”Vägen till räddning för katolikerna i södra Europa skulle gå via katekesen”, och ”ett omoget folk var att föredra framför ett religiöst moget folk”.
Det var först 1757 som påven Benedictus XIV tillät läsning av ”bibelöversättningar på folkets språk godkända av påvestolen”. Därför kunde man till slut göra en ny italiensk bibelöversättning, grundad på den latinska Vulgata. Men det dröjde faktiskt ända till 1958 innan Italiens katoliker fick sin första kompletta bibelöversättning baserad på originalspråken.
Gigliola Fragnito konstaterar att i vår tid är det i synnerhet icke-katoliker som ihärdigt ”sprider Bibeln överallt”. Till de mest aktiva hör utan tvivel Jehovas vittnen, som har spridit mer än fyra miljoner exemplar av Nya Världens översättning av den Heliga skrift på italienska. De har därigenom hjälpt till att återuppväcka kärleken till Guds ord hos hundratusentals människor. (Psalm 119:97) Varför inte bli bättre bekant med denna unika bok?
[Bild på sidorna 20, 21]
Några sidor ur förteckningen över förbjudna böcker
[Bildkälla]
Su concessione del Ministero per i Beni e le Attività Culturali
[Bild på sidan 22]
En italiensk bibelöversättning från 1500-talet som förbjöds av kyrkan
[Bild på sidan 22]
”Nya Världens översättning” har hos många väckt kärlek till Guds ord