Segrar och nederlag i kampen mot sjukdomar

DEN 5 augusti 1942 förstod dr Alexander Fleming att en av hans patienter, som också var hans vän, var döende. Den 52-årige mannen hade hjärnhinneinflammation, och trots Flemings ansträngningar hade han fallit i koma.

Femton år tidigare hade Fleming av en slump upptäckt ett märkligt ämne som utsöndrades från blågrönt mögel, och han gav det namnet penicillin. Han lade märke till att det var bakteriedödande, men han kunde inte isolera rent penicillin och prövade enbart att använda det som ett antiseptiskt medel. Men 1938 hade Howard Florey och hans forskarteam vid Oxford University antagit utmaningen att utvinna en tillräcklig mängd penicillin för att pröva det på människor. Fleming ringde upp Florey, som erbjöd sig att skicka allt penicillin han hade tillgängligt. Fleming grep det sista halmstrået för att kunna rädda sin vän.

En första intramuskulär penicillininjektion var otillräcklig, så Fleming gav i stället sin vän en injektion direkt i ryggraden. Penicillinet oskadliggjorde mikroberna, och efter bara drygt en vecka kunde Flemings patient lämna sjukhuset fullt återställd. Antibiotikans era hade börjat, och en ny milstolpe hade nåtts i mänsklighetens kamp mot sjukdomar.

Antibiotikans tidsålder

Till en början verkade antibiotika vara rena mirakelmedicinen. Hittills obotliga infektioner som orsakats av bakterier, svamp eller andra mikroorganismer kunde nu botas. Antalet dödsfall som orsakats av hjärnhinneinflammation, lunginflammation och scharlakansfeber minskade kraftigt tack vare de nya läkemedlen. Sjukhussjuka, som förut hade varit detsamma som en dödsdom, kunde nu botas på några dagar.

Alltsedan Flemings tid har forskare utvecklat mängder av andra antibiotiska medel, och man fortsätter att framställa nya sorter. Under de senaste 60 åren har antibiotika blivit ett oumbärligt vapen i kampen mot sjukdomar. Om George Washington hade levt i dag, hade läkare utan tvivel behandlat hans halsinfektion med antibiotika, och han hade förmodligen återhämtat sig på en vecka. Antibiotika har nog hjälpt de flesta av oss att bli av med någon infektion. Men trots allt detta har det visat sig att antibiotika har vissa nackdelar.

Virussjukdomar, som till exempel aids eller influensa, kan inte behandlas med antibiotika. En del människor får dessutom allergiska reaktioner av vissa antibiotika. Och bredspektrumantibiotika kan döda även mikroorganismer som är till nytta för kroppen. Men det största problemet uppstår troligen då man använder antibiotika utan att behöva det eller avbryter behandlingen i förtid.

En del patienter fullföljer inte den behandling med antibiotika som de har blivit ordinerade, kanske för att de känner sig bättre eller för att behandlingen är lång. Resultatet kan då bli att en del skadliga bakterier överlever, vilket kan leda till att resistenta bakteriestammar utvecklas och förökar sig. Detta har ofta hänt när det gäller behandling av tuberkulos.

Både läkare och boskapsuppfödare har gjort sig skyldiga till överdriven användning av de här nya läkemedlen. I boken Man and Microbes sägs det: ”I USA har antibiotika ofta skrivits ut i onödan, och det används rentav ännu mer urskillningslöst i många andra länder. Man har gett boskap stora doser antibiotika, inte för att bota sjukdom utan för att påskynda tillväxten, och detta är en av de främsta orsakerna till den ökade mängden resistenta mikroorganismer.” Enligt samma bok kan följden bli att ”vi en dag står utan ny antibiotika”.

Men bortsett från oro för resistens mot antibiotika var 1900-talets senare del en tid då man firade medicinska triumfer. Det verkade som om forskare kunde utveckla läkemedel mot praktiskt taget alla sjukdomar. Man har dessutom kunnat förebygga sjukdomar med hjälp av vaccin.

Segrar inom medicinsk forskning

”Vaccinationer är den största framgången för gemene mans hälsa någonsin”, sades det i The World Health Report 1999, publicerad av Världshälsoorganisationen. Miljoner människoliv världen över har kunnat räddas tack vare vaccinationsprogram. Ett sådant vaccinationsprogram utrotade smittkoppor, den dödliga sjukdom som tog fler liv än alla krig under 1900-talet sammantagna, och ett annat liknande program har nästan utrotat polio. (Se rutan ”Seger över smittkoppor och polio”.) Många barn är nu vaccinerade för att skyddas mot livshotande sjukdomar.

Man har kunnat få bukt med andra sjukdomar med hjälp av mindre avancerade metoder. Vattenburna infektioner, som kolera, orsakar sällan några problem om det finns tillfredsställande sanitära anordningar och tillgång till rent vatten. I många länder har ökad tillgång till sjukhusvård och läkare gjort att de flesta sjukdomar kan upptäckas och behandlas innan det är för sent. Bättre kosthållning och levnadsförhållanden liksom tillämpning av lagar om hantering av livsmedel har också bidragit till att förbättra människors hälsa.

När forskare väl har upptäckt de bakomliggande orsakerna till en infektionssjukdom, kan hälsovårdsmyndigheter vidta praktiska åtgärder för att förhindra en epidemi. Ett sådant exempel är ett utbrott av böldpest i San Francisco 1907. Få människor dog, eftersom man omedelbart satte i gång en kampanj för att utrota stadens råttor som bar på de loppor som spred smittan. Men från 1896 och tolv år framåt orsakade samma sjukdom tio miljoner dödsfall i Indien, eftersom den bakomliggande orsaken ännu inte hade upptäckts.

Nederlag i kampen mot sjukdomar

Det är tydligt att viktiga slag har vunnits i den här kampen. Men vissa segrar har varit förbehållna de rikare länderna i världen. Sjukdomar som numera går att bota dödar fortfarande miljoner människor helt enkelt därför att det saknas resurser. I utvecklingsländerna saknar många fortfarande tillfredsställande sanitära anordningar, hälsovård och rent vatten. Det har blivit svårare i dessa länder att tillgodose sådana grundläggande behov på grund av den stora migrationen från landsbygd till storstäder. Det är sådana faktorer som ligger till grund för att världens alla fattiga får bära vad Världshälsoorganisationen kallar en ”orimlig del av sjukdomsbördan”.

Kortsiktig själviskhet är den främsta orsaken till att en del länder drabbas hårdare av sjukdomar än andra. ”Vissa av de dödliga infektionssjukdomarna i världen känns avlägsna”, sägs det i boken Man and Microbes, och vidare att ”de helt eller delvis är begränsade till fattiga tropiska och subtropiska områden”. Eftersom bekämpandet av sådana sjukdomar kanske inte ger några omedelbara ekonomiska vinster, är rika industriländer och läkemedelsföretag inte heller villiga att anslå ekonomiska medel.

Oansvariga människor bidrar också till att sjukdomar sprids. Denna bistra sanning kan inte illustreras tydligare än i fallet med hiv-viruset, som sprids från en person till en annan genom kroppsvätskor. På bara några få år har den här pandemin svept över jorden. (Se rutan ”Aids – vår tids hemsökelse”.) ”Människan har sig själv att skylla, och det är inte sagt för att moralisera, det är kalla fakta”, säger epidemiologen Joe MacCormick.

Hur kom det sig att människor så aningslöst medverkade till spridningen av hiv-viruset? I boken The Coming Plague nämns följande faktorer: Förändringen av sociala mönster – i synnerhet det att ha flera sexualpartner – ledde till en våg av sexuellt överförda sjukdomar, och denna förändring underlättade avsevärt för viruset att få fäste och för en smittbärare att sprida viruset till många fler. Både inom sjukvården i utvecklingsländerna och bland narkomaner är det vanligt att man använder begagnade kanyler, vilket för smittan vidare. Den globala handeln med blod som omsätter miljarder dollar har också gjort att hiv-viruset har kunnat föras vidare från enskilda donatorer till tiotals mottagare.

Som det nämndes tidigare har både överdriven användning av antibiotika och avbruten behandling med antibiotika bidragit till uppkomsten av resistenta mikrober. Det är ett stort och växande problem. Sårinfektioner orsakas ofta av stafylokocker, och tidigare brukade man enkelt kunna döda sådana bakterier med hjälp av olika penicilliner. Men numera är traditionell antibiotika ofta ineffektiv. Därför måste läkare använda nyare, mer kostsam antibiotika som sjukhusen i utvecklingsländerna sällan har råd med. Även antibiotika som tagits fram helt nyligen kan vara verkningslös mot vissa mikrober, vilket gör sjukhussjuka vanligare och mer dödlig. Doktor Richard Krause, tidigare ansvarig för institutet för allergi- och infektionssjukdomar i USA, beskriver helt enkelt situationen som ”en epidemi av mikrobiell resistens”.

”Är vi bättre på att bota sjukdomar i dag?”

Nu vid 2000-talets början är det tydligt att hotet från sjukdomar inte har försvunnit. Aidsepidemin, läkemedelsresistenta patogener och återkomsten av dödliga sjukdomar som tuberkulos och malaria visar att kampen mot sjukdomar inte är över.

Nobelpristagaren Joshua Lederberg säger: ”Är vi bättre på att bota sjukdomar i dag än för hundra år sedan? Det är i de flesta fall tvärtom. Vi har varit försumliga när det gäller mikroberna, och detta faktum gör sig hela tiden påmint.” Kan bakslagen motverkas genom en medveten satsning av läkarvetenskapen och världens alla länder? Kan infektionssjukdomarna till sist utrotas, precis som i fallet med smittkoppor? Nästa artikel skall svara på det.

[Ruta/Bild på sidan 8]

Seger över smittkoppor och polio

I slutet av oktober 1977 hade Världshälsoorganisationen (WHO) upptäckt det sista kända naturligt förekommande fallet av smittkoppor. Ali Maow Maalin, en sjukhuskock i Somalia, blev inte allvarligt sjuk, utan tillfrisknade inom ett par veckor. Alla som hade varit i kontakt med honom blev vaccinerade.

Läkare väntade oroligt i två långa år. Man utfäste en belöning på 1 000 dollar till den som kunde tipsa om ett annat bekräftat fall av smittkoppor. Ingen lyckades få rätt till belöningen, och den 8 maj 1980 förklarade Världshälsoorganisationen att ”hela världen och alla dess folk har vunnit kampen mot smittkoppor”. Bara ett decennium tidigare var smittkoppor orsaken till att omkring två miljoner människor dog varje år. För första gången i historien hade en allvarlig infektionssjukdom utrotats.a

Polio, eller poliomyelit, är en invalidiserande barnsjukdom som tycktes kunna utrotas på liknande sätt. År 1955 tog Jonas Salk fram ett verksamt vaccin mot polio, och man satte i gång ett vaccinationsprogram mot polio i USA och andra länder. Längre fram utvecklades ett vaccin i flytande form. År 1988 satte man i gång ett globalt program i Världshälsoorganisationens regi för att helt utrota polio.

Doktor Gro Harlem Brundtland, tidigare generaldirektör för Världshälsoorganisationen, berättar: ”När vi började bekämpa polio 1988, drabbades mer än tusen barn om dagen av polio. Men 2001 hade antalet sjunkit till långt under tusen på ett helt år.” I dag är polio begränsat till mindre än tio länder, men det krävs mer resurser för att hjälpa de länderna att slutgiltigt utrota sjukdomen.

[Fotnot]

[Bild]

En etiopisk pojke får poliovaccin i flytande form

[Bildkälla]

© WHO/P. Virot

[Ruta/Bild på sidan 10]

Aids – vår tids hemsökelse

Aids har dykt upp som ett nytt globalt hot. Redan omkring tjugo år efter upptäckten av sjukdomen har mer än 60 miljoner människor blivit hiv-smittade. Hälsovårdsmyndigheter varnar för att aidspandemin fortfarande befinner sig i ”ett inledande skede”. Antalet smittade ”håller på att bli högre än man tidigare trodde var möjligt”, och i de hårdast drabbade delarna av världen är följderna fullständigt förödande.

”Det stora flertalet av dem som har hiv eller aids är människor som är i sina bästa och mest arbetsföra år”, sägs det i en rapport från FN. Man har beräknat att flera länder i södra Afrika som en följd av detta kommer att ha förlorat 10 till 20 procent av sin arbetskraft år 2005. I rapporten sägs det också: ”Genomsnittsåldern i länderna söder om Sahara är för närvarande 47 år. Om det inte hade varit för aids, skulle den ha varit 62 år.”

Ansträngningarna att hitta ett aidsvaccin har hittills varit utan resultat, och endast fyra procent av de sex miljoner aidsoffer som lever i utvecklingsländerna får medicinsk behandling. I dag finns det inget botemedel mot aids, och läkare befarar att de flesta som är smittade av hiv-viruset till slut kommer att utveckla aids.

[Bild]

En T-lymfocyt infekterad av hiv-virus

[Bildkälla]

Godo-Foto

[Bild på sidan 7]

En forskare undersöker ett virus

[Bildkälla]

CDC/Anthony Sanchez