Kapitel 5

Satt till en väktare för kristenheten

1. När borde en väktare vara särskilt uppskattad, och vilken fara har kristenheten befunnit sig i sedan hedningarnas tider slutade år 1914 v.t.?

EN VÄKTARE borde vara särskilt uppskattad i tider av fara. De tjänster han utför dag och natt medför att de människor som han verkar som väktare för blir beskyddade och bevarade vid liv, om de uppskattar hans tjänster och lyssnar till hans varningar. Människor i kristenheten har varit i stor fara sedan ”ändens tid” började i och med att ”hedningarnas tider” (”nationernas fastställda tider”, NW) utlöpte på hösten år 1914 v.t. Det är sant att de var i fara därför att första världskriget rasade då, fick en allt större omfattning och införde en ”våldets tidsålder”, som har sträckt sig ända fram i våra dagar, men det finns ett allvarligare skäl till att de är i fara, som vi strax skall se.

2. Vad för något ställde kristenheten upp såsom sin väktare, och hur visades det att dess prästerskap inte kunde vara någon pålitlig väktare?

² Kristenheten ställde först upp Nationernas förbund och därefter, år 1945, Förenta nationerna såsom sin väktare för att bevara fred och säkerhet i världen, men dessa organisationer har kommit till korta. Vad människorna i kristenheten beträffar, så har deras andliga intressen utsatts för fara, ja, för mycket stor fara, eftersom de andliga intressena har med människors eviga liv eller eviga död att göra. Det förhållandet att kristenhetens prästerskap inte höll fast vid kristna principer och förhindrade första världskriget visade att detta prästerskap, kollektivt sett, inte var någon pålitlig andlig väktare.

3. Kunde kristenhetens präster uppresa en andlig väktare ur sina egna led, och hur lät Gud framställa en bild av att han skulle göra det?

³ När det grymma internationella kriget slutade den 11 november 1918, uppstod det följaktligen ett behov, ja, rentav ett trängande behov, av att en andlig väktare upprestes av det högsta andliga Väsendet, i vars händer människors eviga öde vilar. Han måste uppresa en väktare som inte var gensträvig och upprorisk utan pålitlig och trogen, eftersom kristenhetens präster, de katolska, protestantiska och ortodoxa, inte kunde frambringa en sådan väktare ur sina egna led. Att den högste Guden skulle göra detta blev framställt i bild genom det som hände Hesekiel, prästen Busis son. År 613 f.v.t. hade man hunnit långt fram i den fyrtioåriga tidsperiod som var ”ändens tid” för Jerusalem och dess landområde, Juda land. Det återstod bara sex år till dess både Jerusalem och Juda land skulle läggas fullständigt öde, utan vare sig människor eller husdjur. Landsförvisning i Babylon under Juda lands sjuttioåriga ödeliggande väntade de få judar som överlevde Jerusalems förstöring. Jehova kände till detta i förväg. Han kände i synnerhet till vilken fara som hotade det judiska folket. Flera år i förväg, år 613 f.v.t., uppreste han i sin barmhärtighet en väktare bland dem som redan befann sig i landsförvisning i Babylon, och det var Hesekiel, son till en präst.

4. Vad var avsikten med att Jehovas himmelska vagn rullade fram till Hesekiel, och vilka frågor väcks beträffande hur Hesekiel skulle handla då bokrullen uträcktes mot honom?

⁴ Det var ännu inte för sent för en väktare att kungöra varningen för den kommande stora olyckan. Hesekiel fann plötsligt att han hade förmånen att få en syn från Jehova, Israels Gud. I den verklighetsbetonade synen kom Jehovas skräckinjagande himmelska vagn rullande norrifrån fram till Hesekiel där på stranden av floden eller strömmen Kebar i Babylonien. Syftet med synen var att Jehova, från sin ställning över sin vagnlika organisation, skulle förordna Hesekiel såsom profet och väktare för Israels söner som var i fara. Såsom profet måste Hesekiel ha ett budskap att framföra, och såsom väktare måste han ha någonting att ropa ut. Hesekiels profetiska budskap och den varning han skulle ropa ut fanns i skrift, i den bokrulle som nu räcktes fram till honom av en hand, samtidigt som han uppmanades att äta upp bokrullen. Var Hesekiel villig att kungöra de ”klagovisor och suckar och ve” (My) som stod skrivna på framsidan och baksidan av bokrullen? Skulle en bokrulle med ett sådant budskap vara välsmakande och njutbar att äta? Skulle Hesekiel vara gensträvig såsom Israels söner var, fastän Jehova hade uppmanat honom att inte vara det? (Hesekiel 2:8—10) Hur valde Hesekiel att handla, såsom ett föredöme för den nutida Hesekiel?

5. Vad blev Hesekiel uppmanad att göra, och vad var hans första intryck, då han åtlydde uppmaningen?

⁵ I synen sågs Jehova sitta på tronen i sin vagn, och det är hans ord Hesekiel återger, när han säger: ”Och han sade till mig: ’Du människobarn, ät, vad du här finner, ät upp denna rulle och gå sedan åstad och tala till Israels hus.’ Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta. Och han sade till mig: ’Du människobarn, du måste mätta din buk och fylla dina inälvor med den rullen som jag nu giver dig.’ Och jag åt, och den var i min mun söt såsom honung.” — Hesekiel 3:1—3.

6. Varför framkallade bokrullen en söt smak i Hesekiels mun? Vem hade en liknande upplevelse sju hundra år senare, och var någonstans?

⁶ Tvärtemot vad Hesekiel kunde ha väntat var bokrullen med det dystra innehållet söt som honung i hans mun. Det berodde på att när den blev en del av honom själv, hans organism, då innebar det att uppdraget att utföra Jehovas särskilda arbete hade blivit mottaget. Detta är en ljuv eller behaglig upplevelse, som kan liknas vid sötma, för den som uppskattar den ära det innebär att bli förordnad att tjäna den högste Guden i en särskild ställning under en kritisk tid. Sju hundra år senare hade den kristne aposteln Johannes en liknande upplevelse. Likt Hesekiel befann han sig i landsförvisning. Han var på ön Patmos i Egeiska havet, långt västerut från floden Kebar räknat. I denna upplevelse följde Johannes Hesekiels exempel. Om Johannes, den älskade följeslagaren till Jesus Kristus, hade denna upplevelse år 96 v.t., fick han sin syn sextiosex år efter det att Jesus hade kallat honom att bli en lärjunge, under det att Hesekiel endast var i sitt trettionde levnadsår, då han fick sitt uppdrag. Låt oss lägga märke till likheten i de båda upplevelserna, när vi läser vad Johannes skriver:

7. Hur beskriver aposteln Johannes sin upplevelse i samband med bokrullen som en ängel hade i sin hand?

⁷ ”Och den röst, som jag hade hört från himmelen, hörde jag nu åter tala till mig; den sade: ’Gå och tag den öppna bokrulle, som ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.’ Då gick jag bort till ängeln och bad honom, att han skulle giva mig bokrullen. Och han sade till mig: ’Tag den och ät upp den; den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall den vara söt såsom honung.’ Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände jag bitter plåga i min buk. Och mig blev sagt: ’Du måste än ytterligare profetera om många folk och folkslag och tungomål och konungar.’” — Uppenbarelseboken 10:8—11.

8. För vad tjänade Hesekiels upplevelse i samband med bokrullen såsom mönster, och vems upplevelse var den en förebild till?

⁸ Eftersom Hesekiels upplevelse tjänade som mönster för Johannes’ upplevelse, anger detta att Hesekiels upplevelse var profetisk. Den utgjorde en förebild, inte till det som Johannes fick uppleva, men till det som en viss klass fick uppleva i våra dagar, samma klass som blev framställd i bild genom aposteln Johannes, dvs. den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen.

9. Vad visades i bild genom rullen, som Hesekiel åt upp och som innehöll ett så dystert budskap?

⁹ Rullen som Hesekiel åt upp, där klagovisor, suckar och ve var uppskrivna, var inte någon bild av Hesekiels profetiska bok. Den föreställde Jehovas budskap, som skulle framföras av Hesekiel, ända till dess att han hade framfört det sista budskapet mot Jerusalems och Juda lands hedniska fiender. — Hesekiel 35:15.

10. Vad föreställde den ”bokrulle” som den smorda kvarlevan av Jehovas tjänare åt upp? Hur kan det sägas att kvarlevan åt upp den, och vilken verkan fick detta?

¹⁰ På liknande sätt förhöll det sig år 1919. Den ”bokrulle” som den smorda kvarlevan av Jehovas överlämnade tjänare åt upp föreställde inte Hesekiels bok. Den var en bild av alla de delar av Guds heliga ord, bibeln, som har att göra med de andliga plågor och den ”stora vedermöda” som skall drabba kristenheten och dess religiösa och politiska medförbundna i denna ”ändens tid”. Den smorda kvarlevan i vår tid åt upp denna ”bokrulle”, då den tog emot uppdraget och förpliktelsen att framföra alla dessa budskap från Guds ord, allteftersom Jehova genom sin ande uppenbarade dem för sina vittnen och lät dem förstå dem. Det rådde obeskrivlig glädje och fröjd bland medlemmarna av den smorda kvarlevan då år 1919 v.t, när de åt upp den tidens budskap från Jehova och återupptog sin offentliga förkunnarverksamhet. Det smakade sött.

SÄND TILL SITT EGET FOLK, INTE TILL FRÄMLINGAR

11, 12. Sedan Hesekiel hade ätit upp rullen, vad fick han då veta om det slags folk som han skulle gå till, och hur skulle han bli i stånd till att möta dem?

¹¹ Sedan Hesekiel hade tagit emot sitt uppdrag genom att äta upp bokrullen, blev han uppmanad att gå till verket. Han berättar för oss:

¹² ”Och han sade till mig: ’Du människobarn, gå bort till Israels hus och tala till dem med mina ord. Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk och trög tunga, utan till Israels hus, icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga, vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till sådana, så skulle de höra på dig. Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan. Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten och din panna hård såsom deras pannor. Ja, jag gör din panna hård såsom diamant, hårdare än flinta. Du skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu äro ett gensträvigt släkte.’” — Hesekiel 3:4—9.

13. Skulle Hesekiel stöta på språksvårigheter, när han gick åstad till detta folk, och varför skulle han inte frukta för dem?

¹³ Hesekiel behövde inte lära sig ett nytt språk för att kunna framföra sitt budskap. Han blev inte sänd till sådana folk vars språk han inte förstod och som inte skulle förstå det hebreiska språket, som han talade. Om han hade blivit sänd till sådana folk, skulle de ha hört på honom, alldeles som de assyriska invånarna i Nineve hade gjort två hundra år tidigare, omkring år 844 f.v.t., då de lyssnade till den hebreiske profeten Jonas ord. De ångrade sig och blev bevarade vid liv. (Jona 3:1—4:11) Hesekiel blev sänd till sitt eget folk. Han skulle tala till dem på deras eget heliga språk, hebreiska. Om de vägrade att akta på Hesekiels ord, skulle det följaktligen inte bero på att de inte förstod det han sade. Jehova påminde Hesekiel om att det gensträviga Israels hus hade hårda pannor och förhärdade hjärtan. Men Hesekiel behövde inte hysa någon människofruktan, som har med sig snaror för den som hyser sådan fruktan. (Ordspråksboken 29:25) Jehova skulle göra hans panna utomordentligt hård, såsom diamant, hårdare än flinta, jämfört med deras pannor. Han skulle ha ett lika bestämt ansiktsuttryck som de hade.

14. Till vilka blev den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen sänd efter första världskriget, ur religiös synpunkt sett?

¹⁴ Efter första världskrigets slut år 1918 v.t. blev kvarlevan av Jehovas smorda vittnen, som väckts till liv igen, inte sänd till hedningarna, som hade sitt eget religiösa språk, utan till medlemmarna av kristenheten, som använde kristna religiösa termer och uttryck. Det var inte svårt för kvarlevans medlemmar att predika om Guds rike i kristenheten. Varför inte det?

15. Varför var det inte svårt för den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen att predika om Riket i kristenheten från och med år 1919 v.t.?

¹⁵ De litade på att Sällskapet Vakttornet organiserade deras verksamhet och försåg dem med religiös litteratur, och redan år 1919 v.t. hade Sällskapet avdelningskontor i Storbritannien, på den europeiska kontinenten, i Australien, Sydafrika och Nordamerika. Människorna i kristenhetens länder hade den Heliga skrift på olika språk, alldeles som Jehovas vittnen hade. Även om dessa människors händer var fulla av blod från första världskriget, gav de sig fortfarande ut för att vara kristna. De bekände sig tro på Gud, Fadern, och hans Son, Jesus Kristus, och den heliga anden och den kristna kyrkan. Följaktligen kunde den nutida Hesekielklassen tala dessa namnkristnas religiösa språk, och de i sin tur borde kunna förstå det bibliska språk som Hesekielklassen talade.

16, 17. Räknade Jehovas vittnen med att kunna omvända kristenheten, med tanke på Hesekiels erfarenhet, och vilka ord av Jesus beträffande folk med annat språk och av annan ras kom de ihåg?

¹⁶ Den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen förväntade inte att kunna omvända kristenheten från dess orätta väg, lika litet som Hesekiel hade fått några förhoppningar om att kunna omvända Israels upproriska hus. Kristenheten representerade verkligen det förebådade avfallet, eller upproret mot den sanna religionen, ett uppror som tog form efter Jesu Kristi tolv apostlars död vid slutet av det första århundradet v.t. (2 Tessalonikerna 2:3—12) I likhet med det forntida Israel var kristenheten således ett upproriskt eller ”gensträvigt släkte”. Den smorda kvarlevan blev inte förvånad över att kristenheten inte ville lyssna. Den erinrade sig de ord som Jesus uttalade till vissa israelitiska städer och som utgjorde en motsvarighet till Jehovas ord till Hesekiel om huruvida människor skulle höra på honom eller inte. Jesus sade följande till dessa städer som han hade vittnat för:

¹⁷ ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar, som äro gjorda i eder, hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska. Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder. Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar, som äro gjorda i dig, hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det hava stått ännu i dag. Men jag säger eder, att det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare än för dig.” — Matteus 11:20—24.

18. Vad sade Jesus vidare om ninevitiska män och drottningen av Söderlandet, vad domens dag beträffar?

¹⁸ Jesus Kristus kallade också den tidens människor för ”ett ont och trolöst släkte” och sade till dem: ”Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’ predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.” — Matteus 12:39—42.

19. Vilken anklagelse ville Jehova inte utsätta sig för? Till vilka sände han den smorda kvarlevan, vilket framställdes i bild genom Hesekiel, och vad skulle den säga?

¹⁹ Jehova ville inte utsätta sig för anklagelsen att han hade underlåtit att varna dessa människor, som vägrade att hörsamma det budskap som han då lät gå ut. Det var därför som ”han sade till mig [Hesekiel]: ’Du människobarn, allt vad jag talar till dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron. Och gå bort till dina fångna landsmän och tala till dem och säg till dem: ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW]” — evad de nu höra därpå eller icke.’” (Hesekiel 3:10, 11) Den smorda kvarlevans medlemmar, som hade överlevt första världskriget och var förtrogna med Hesekiels profetiska bok, blev påminda om att de måste ta emot Guds ord i sina hjärtan. Sedan måste de gå ut till det nutida ”fångna” folket, dvs. till människorna i kristenheten, som verkligen hade blivit bortförda i fångenskap av det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Till dessa människor måste den smorda kvarlevan säga det som Jehova genom sitt ord hade bjudit den att säga, vare sig människorna ville höra eller inte. Därigenom skulle den smorda kvarlevan visa att den var trogen mot sin Gud.

20. Till vilka och vart blev Hesekiel bortförd av Jehovas ande, och i vilken sinnesstämning?

²⁰ Nu var det tid att gå till verket. Hesekiel befann sig alltjämt inför Jehovas vagn som framträdde i synen och invid vars fyra hjul keruberna stod. Nu började den gudomliga ande, som var i den himmelska vagnens hjul och som fick dem att röra sig i rätt riktning, att flytta Hesekiel. Han skriver: ”Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt dån: ’Lovad vare HERRENS [Jehovas] härlighet, där varest den är [från hans plats, NW]!’, så ock ljudet av väsendenas vingar som rörde sig vid varandra och ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån. Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande [bitter i min andes raseri, NW], och HERRENS hand var stark över mig. Och jag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid strömmen Kebar, till den plats, där de bodde; och jag satt där ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg [såsom bedövad mitt ibland dem, My].” (Hesekiel 3:12—15) Hesekiel blev således oemotståndligt förd till sin bestämmelseort.

21. Från vilken plats skulle ”Jehovas härlighet” bli välsignad, i enlighet med de avskedsord som Hesekiel hörde?

²¹ Utan tvivel var det de fyra kerublika levande väsendena, vilka åtföljde den himmelska vagnen, som uttalade de avskedsord som Hesekiel hörde: ”Välsignad vare Jehovas härlighet från hans plats.” (NW) Teoretiskt sett var det templet långt där borta i Jerusalem som var ”hans plats”, Jehovas plats, men hans härlighet blev inte välsignad från den religiösa byggnaden som nu var så förorenad och besudlad. Jehovas plats är hos eller bland hans folk, som i likhet med Hesekiel förordnats att utföra tjänst åt honom, och bön om att ”Jehovas härlighet” må bli välsignad bör uppstiga från dem. Så skulle det förhålla sig i Hesekiels fall; och så skulle det också förhålla sig med Hesekiels nutida motsvarighet, den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen, alltsedan år 1919 v.t.

ATT GÅ ÅSTAD ”BITTER I MIN ANDES RASERI”

22. Vad innebar det att Hesekiel färdades åstad ”bitter i ... [sin] andes raseri”, och varför satt han såsom ”bedövad” i sju dagar?

²² När Hesekiel åt upp bokrullen, som han fick från Jehova, var den söt såsom honung i hans mun, men i hans inre framkallade den andra verkningar. Den frambringade bitterhet; han blev ”bitter i ... [sin] andes raseri” på grund av det som var skrivet i bokrullen, ”klagosånger, suckan och verop”. Att han färdades åstad ”bitter i ... [sin] andes raseri” innebar inte att han for åstad mot sin vilja, missnöjd över att behöva fullgöra sitt svåra uppdrag. Dessutom var Jehovas tillämpade kraft, hans ”hand”, stark över Hesekiel. Den styrkte honom till att i sin tjänst ge uttryck åt den rätta andan eller innebörden i det som var upptecknat i rullen som han hade ätit upp. Han måste tränga in i själva andemeningen i detta gudomliga budskap om Guds raseri, känna för det, så att han kunde framföra det på rätt sätt, med iver och nitälskan. Det budskap som Hesekiel skulle förmedla till de landsförvista judarna vid floden Kebar var ett bedövande budskap, ett som förlamade en människas sinnen på grund av de uppskakande ting som det innehöll. Därför behövde han tid på sig för att smälta det, göra det till sitt eget. I sju dagar, en fullständig eller fullkomlig tidsperiod, bodde han såsom ”bedövad” (My) mitt ibland dessa judiska landsförvista i Tel-Abib, utan att röra sig, likt en som var förlamad.

23, 24. Vad var det som drev den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen att gå åstad ”bitter i ... [sin] andes raseri”, och hur visades det i symboliska ordalag i Uppenbarelseboken 11:11—14 att Guds återupplivande ande kom in i dem?

²³ Vad nutiden beträffar, så hade den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen blivit svårt förföljd av kristenheten under första världskriget, men det var inte detta som fyllde den med bitterhet, med en vedergällningens anda. Det var budskapet om Jehovas raseri mot den avfälliga, skrymtaktiga kristenheten som fick kvarlevans medlemmar att gå åstad i bitterhet för att utföra sitt uppdrag under efterkrigsperioden. Men ”HERRENS [Jehovas] hand”, som var över dem, var stark och drev dem att utföra det arbete de fått sig anvisat. Det var hans ande som återupplivade dem år 1919 v.t., så att de återupptog sin offentliga verksamhet efter kriget, i synnerhet i kristenheten. Just detta förhållande hade blivit profetiskt framställt i bild i Uppenbarelseboken 11:11—14 (NW), där vi läser om Guds ”två vittnen”, vars offentliga predikoarbete kristenheten hade dödat under första världskriget:

²⁴ ”Och efter de tre och en halv dagarna [under vilka de låg döda på kristenhetens breda gata] kom livsande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter, och stor fruktan föll över dem som såg dem. Och de hörde en stark röst från himmelen säga till dem: ’Kom upp hit.’ Och de for upp till himmelen i skyn, och deras fiender såg dem. Och i samma stund inträffade en stor jordbävning, och en tiondel av staden föll; och sju tusen personer blev dödade av jordbävningen, och de övriga blev förfärade och gav ära åt himmelens Gud. Det andra ve är förbi. Se, det tredje ve kommer med hast.”

25. I vilket avseende var den smorda kvarlevan såsom ”bedövad” i början av efterkrigsperioden, och vilka upplysningar beträffande kristenheten började publiceras i tidskriften The Golden Age?

²⁵ Liksom det var i fallet med Hesekiel, som stannade kvar såsom ”bedövad” bland de landsförvista i Tel-Abib vid floden Kebar, så tog det också en viss tid för kvarlevan av Jehovas vittnen, som fått liv igen, att anpassa sig till det oerhörda arbete som skulle utföras efter kriget. Den styrande kretsen vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York hade för avsikt att utge en ny tidskrift, som i synnerhet skulle avslöja de okristliga härjningar som kristenheten hade anställt bland Jehovas folk under första världskriget. Syftet med den nya tidskriften, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), vars första nummer utkom den 1 oktober 1919 (på engelska), angavs mycket klart och tydligt i ett specialnummer, nummer 27, daterat den 29 september 1920. Hela detta nummer, med dess trettiotvå sidor, ägnades åt att framhäva temaartikeln kallad ”’Nöd för nationerna’: orsak, varning, botemedel”. Fyra millioner exemplar av detta specialnummer trycktes och spreds kostnadsfritt till människorna i kristenheten. Detta var bara början till de avslöjanden som skulle göras i denna tidskrift beträffande kristenhetens skändliga missgärningar, som den förövat i strid mot Guds skrivna ord, bibeln.

26. Såsom följeslagare till vilken annan tidskrift användes Den Gyllne Tidsåldern för att avslöja kristenhetens gudlöshet, och vilka upplysningar, som var en anklagelse mot kristenheten, publicerades i Den Gyllne Tidsåldern för 24 september 1924 (moderupplagan)?

²⁶ Det var i all synnerhet från och med den tiden som tidskriften Den Gyllne Tidsåldern blev använd såsom följeslagare till Vakt-Tornet för att avslöja kristenhetens gudlöshet och peka framåt mot dess tillintetgörelse. Så till exempel användes Den Gyllne Tidsåldern tillsammans med Vakt-Tornet för att avge rapporter från det internationella konvent som den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen höll i Columbus i Ohio i Förenta staterna den 20—27 juli 1924. I Den Gyllne Tidsåldern, i numret för den 24 september 1924 (moderupplagan), publicerades det berömda dokument som ägnades världsvid uppmärksamhet såsom ett framträdande inslag vid detta konvent. I detta nummer publicerades också det offentliga föredraget, som understödde dokumentet. Detta dokument var den resolution som antogs på fredagseftermiddagen den 25 juli och som kallades ”ANKLAGELSEAKT”. För att få hjälp att förstå på vilket sätt resolutionen angav att kristenheten var ett skrymtaktigt, avfälligt religiöst system kan vi här ta del av följande stycken ur den:

Vi, internationella bibelforskare, samlade till konvent, förklara vår obetingade trohet och lydnad för Kristus, som nu är närvarande och håller på att upprätta sitt rike, samt ävenså för detta rike.

Vi tro, att varje invigt Guds barn är ett sändebud för Kristus och är skyldigt att avlägga ett troget och sannfärdigt vittnesbörd om hans rike. Såsom Kristi sändebud och utan att göra anspråk på någon självrättfärdighet tro vi och hålla vi före att Gud har givit oss i uppdrag att förkunna ”en hämndens dag från vår Gud” och att ”trösta alla sörjande”. — Es.Jes. 61:2.

. . .

Vi frambära den anklagelsen, att Satan bildade en sammansvärjning i avsikt att hålla folken i okunnighet om Guds anordning för deras välsignande med liv, frihet och lycka, och att andra, nämligen trolösa predikanter, samvetslösa profitjägare och hänsynslösa politiker, hava ingått i nämnda sammansvärjning med eller mot sin vilja;

Att trolösa predikanter ha sammanslutit sig i religiösa system, bestående av kyrkoråd, synoder, kyrkostyrelser, föreningar m. m., och hava tagit sig titlar därinom såsom påvar, kardinaler, biskopar, teologie doktorer, pastorer, herdar, deras högvördigheter m. m. och valt sig själva till sådana ämbeten, vilken samling här benämnes ”prästerskapet”; och att dessa av fri vilja ha gjort de kommersiella jättarna och yrkespolitikerna till de förnämsta inom sina hjordar.

. . .

7. Att de förneka Herrens rätt att upprätta sitt rike på jorden, ehuru de väl veta att Jesus lärde, att han skulle komma tillbaka vid världens ände, och att detta faktum på den tiden skulle bliva känt genom de kristna nationernas invecklande i ett världskrig, omedelbart efterföljt av hungersnöd, pest och revolutioner, ... — The Golden Age, sidorna 820, 821, styckena 1, 2, 4, 5, 17 (se också Vakt-Tornet för 1 november 1924, sidorna 296, 297).

27. Vad var ämnet för det offentliga föredrag som hölls till stöd för resolutionen ”Anklagelseakt”, och vilken publicitet gavs åt det påföljande dag?

²⁷ Det offentliga föredrag som framfördes följande söndag vid detta internationella konvent till stöd för den förut nämnda resolutionen, kallad ”Anklagelseakt”, hölls över ämnet ”Civilisationen dömd”. Det framfördes i Ohio State University Stadium inför en synlig åhörarskara som uppskattades till 35.000 personer. Föredraget framfördes av Sällskapet Vakttornets dåvarande president, och sedan han citerat några uttalanden av sju framstående män, som insåg att domen var överhängande, redogjorde han i detalj för ”varför kristenheten är dömd”. På sidan 813, andra spalten, i The Golden Age hette det: ”Föredraget mottogs med den största uppmärksamhet, och oaktat det på det skarpaste framhöll och avslöjade kristenhetens bedrägeri och falska sken, blev det mottaget med hänförelse och högljudda bifallsyttringar av det stora auditoriet. Dagen därpå innehöll ... [Ohio] State Journal hela föredraget fullständigt återgivet.”a

28. På vilket sätt blev resolutionen ”Anklagelseakt” antagen i samband med det offentliga föredraget? Hur spreds denna resolution sedan i tryck, och hur handlade den smorda kvarlevan likt Hesekiel i fråga om detta?

²⁸ Efter det offentliga föredraget blev resolutionen ”Anklagelseakt”, som redan antagits av konventdeltagarna, uppläst för åhörarna, som reste sig upp och enhälligt gav sitt bifall åt den. För att underrätta och varna så många som möjligt i kristenheten började man i oktober samma år sprida gratisexemplar av resolutionen ”Anklagelseakt” i form av en traktat. Slutligen hade mer än 50.000.000 exemplar av den tryckts på engelska och andra språk. Det är alltså uppenbart att det profetiska arbete, som framställdes i bild genom profeten Hesekiel för länge sedan, nu blev utfört av den nutida motsvarigheten till Hesekiel inför det motbildliga, upproriska ”Israels hus”.

HUR MAN RÄDDAR SIN SJÄL SÅSOM VÄKTARE

29—31. Vad fick Hesekiel därefter veta beträffande det ansvar han hade som väktare, då han skulle varna den ogudaktige och den rättfärdige?

²⁹ Helt säkert väntade forntidens Hesekiel på att Jehovas ord än en gång skulle komma till honom på hans nya uppehållsort i Tel-Abib i Babylonien. Det kom också, såsom Hesekiel berättar för oss: ”Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:

³⁰ ’Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ”Du måste dö [Du skall oundvikligen dö, NW]” och du då icke varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

³¹ Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och gör, vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg, och han skall dö. Om du då icke har varnat honom, så skall han väl dö genom sin synd, och den rättfärdighet, som han förr har övat, skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna sig, och du själv har då räddat din själ.’” — Hesekiel 3:16—21.

32. Skulle Hesekiel vara väktare i ett bokstavligt vakttorn? Om det inte var så, vad skulle han då vaka över, och vilket förbund var det som skulle hållas?

³² Såsom nyförordnad väktare för Israels hus skulle Hesekiel inte klättra upp i ett bokstavligt vakttorn och speja efter hotande faror. Nej, han skulle vaka över hur Israels söner fullgjorde sina förpliktelser mot sin Gud. Vi måste komma ihåg att år 1513 f.v.t. hade Israels hus upptagits i ett nationellt kontrakt eller förbund med Jehova genom hans medlare, Mose, och över offrade djur hade de högtidligen samtyckt till att hålla de tio budorden och alla de Jehovas lagar som var förbundna med dem. (2 Moseboken 19:3—24:8) På Hesekiels tid hade detta förbund inte blivit ersatt med ett nytt förbund, och inför Jehova var de alltså fortfarande förpliktade att hålla det förbund som ingåtts genom Mose på Sinai berg. Profeten Hesekiel blev satt till en väktare för att ge akt på dem som bröt mot detta förbunds lagar och varna dem för de följder detta kunde få. Om Hesekiel försummade att frambära varningen från Jehova, skulle han mista livet, bli dömd till döden, alldeles som en soldat skulle bli, om han satts att hålla vakt men somnade på sin post och försummade att vaka över sina sovande kamrater.

33. Hur skulle Jehova säga till dem som bröt mot lagförbundet: ”Du skall oundvikligen dö”? På vilket sätt skulle de dö?

³³ I synnerhet på grund av de förbannelser som omnämns i lagförbundet skulle Jehova säga till den ogudaktige, som bröt mot förbundet: ”Du skall oundvikligen dö.” (NW) Detta betydde inte att han skulle dö en naturlig död, en sådan död som till och med hedningarna eller icke-judarna dog, eftersom de var avkomlingar av syndaren Adam, vår förste mänsklige fader. Nej, utan det innebar att hans liv skulle bli avklippt genom de medel som Jehova skulle bruka för att verkställa domen.

34. Vilka möjligheter till liv erbjöds den ogudaktige och den rättfärdige, och varför var det då synnerligen viktigt att en väktare blev upprest för Israel?

³⁴ Den ogudaktige kunde alltså rädda sitt liv från att drabbas av en sådan död genom avrättning, om han fullständigt vände om från sin ogudaktiga väg. Den rättfärdige kunde bevara sitt liv genom att alltid hålla fast vid Jehovas rättfärdiga lag så som den var fastställd i lagförbundet. Om en rättfärdig israelit började göra vad orätt var, skulle all den rättfärdighet som han tidigare hade övat inte räknas honom till godo; hans slutliga ställning såsom en ond man var det som avgjorde hans fall, och därför måste han dö genom avrättning. Rådde det då ett stort behov av att Jehova uppreste en väktare? Ja! Man hade nu redan hunnit långt fram i den tidsperiod som var ”ändens tid” för Jerusalem och Juda land. Invånarnas liv var i fara.

35. Israeliternas liv var i fara, men hur berörde detta både Jehova och Hesekiel, och vad skulle Hesekiel göra, om han ville handla vist och förståndigt?

³⁵ Fastän Hesekiel var långt borta från skådeplatsen för den annalkande tillintetgörelsen, eftersom han befann sig i landsförvisning i Babylon, var hans eget liv likväl i fara. På vilket sätt? Han skulle kunna ställas till ansvar för de stackars offrens död, eftersom Jehova hade satt honom till en väktare för dem. Eftersom det förhöll sig så, hade Hesekiel all orsak att vinnlägga sig om att kungöra den varning som han blivit förordnad och befalld att ge dem vilkas liv var i fara. Detta var något som också berörde Hesekiels Gud. Han kunde bli anklagad för att inte ha låtit den tillbörliga varningen ljuda för sitt förbundsfolk, om Hesekiel, som talade i Jehovas namn, försummade sin plikt. Hesekiel måste vara på sin vakt mot att låta någon som helst smälek komma över den Guds namn som han tjänade. Han kunde rädda sin egen själ genom att följa ett vist och förståndigt handlingssätt, genom att i lydnad för Guds befallning varna de israelitiska själar som var i dödsfara. Jehova hade berett en väg till undflykt, och det var Hesekiels plikt att peka ut den för folket.

36. Varför bör den smorda kvarlevans medlemmar, som hoppas på att bli beskyddade av Gud, inte vara likgiltiga för dem som är förbundna med kristenheten och för den anklagelse som skulle kunna riktas mot Gud?

³⁶ Hur förhåller det sig då med den nutida kvarlevan av smorda vittnen, som Jehova har satt till en väktarklass för kristenheten, som nu befinner sig i ”ändens tid”? Är den skyldighet som åvilar dem på något sätt mindre? Nej! Tack vare bibelns tidtabell vet de var på tidens ström människovärlden befinner sig. Genom uppfyllelsen av bibelns profetior sedan år 1914 v.t. vet de att Jehovas himmelska ”vagn” färdas framåt mot verkställandet av hans rättsliga beslut på den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem och Juda. Även om de hoppas på att bli beskyddade av Gud under kristenhetens kommande tillintetgörelse, får de inte vara likgiltiga för de själar eller liv som i religiöst avseende är förbundna med kristenheten. De inser att dessa människors liv hotas av tillintetgörelse. Dessa människor måste varnas och få sin uppmärksamhet riktad på Guds rättfärdiga väg, så att de kan undgå att bli tillintetgjorda tillsammans med de uppsåtligt onda. Jehova skulle hålla den smorda kvarlevan ansvarig för de människors liv som gick till spillo i onödan, därför att den väktarklass som han förordnat hade försummat att göra sin plikt. Det får inte ske att man med rätta kan anklaga Jehova för att inte ha låtit den barmhärtiga varningen ljuda i förväg.

DEN HIMMELSKA VAGNEN FÖLJER PROFETEN

37, 38. Av vem och till att utföra vad blev Hesekiel nu bemyndigad, och vad gjorde han, i lydnad för den uppmaning han fick?

³⁷ Ingen tid får gå förlorad! Inom synhåll för de ”ögon”, som satt på lötarna på Jehovas himmelska vagns hjul, och inom hörhåll för de fyra kerublika levande ”väsendena”, som åtföljde dessa hjul, blev Hesekiel nu uppmanad att gå åstad och fullgöra sin plikt. Av den som är högre än alla andra, ja, av Jehova, som styr hela sin heliga himmelska organisation från sin suveräna, upphöjda ställning, såsom från en vagn, blev Hesekiel bemyndigad att modigt utföra sin tjänst som väktare. I Hesekiel 3:22, 23 berättar den nyförordnade profeten i Tel-Abib följande för oss:

³⁸ ”Och HERRENS [Jehovas] hand kom där över mig, och han sade till mig: ’Stå upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.’ Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.”

39. Vilken försäkran fick Hesekiel, när det gällde Guds organisation, och vad skulle han inte förvänta beträffande sin tjänst för israeliterna?

³⁹ Jehovas vagnlika organisation hade således följt Hesekiel till hans nya uppehållsort. Detta borde ha försäkrat honom om att denna gudomliga organisation skulle vara med honom i hans tjänst, och det som hände sedan visar att det var så. Det var nu inte tid för honom att bara ligga kvar på sitt ansikte i fruktan och vördnad inför ”HERRENS [Jehovas] härlighet”, som han hade sett i synen. Då han insåg att hans förordnande att tjäna kom från en sådan underbar källa, måste han resa sig upp på sina fötter och ge sig av. Men först ett varningens ord. Han skulle inte räkna med att kunna utföra sin tjänst utan motstånd och utan att kraftiga ansträngningar gjordes att hålla honom tillbaka. Gud underrättade honom om detta i förväg. Hesekiel berättar själv för oss:

40. Vilka inskränkningar beträffande rörelsefrihet och talförmåga kunde Hesekiel förvänta?

⁴⁰ ”Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter. Och han talade med mig och sade till mig: ’Gå och stäng dig inne i ditt hus. Och se, du människobarn, bojor [band, Åk] skola läggas på dig, och du skall bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de andra. Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt släkte. Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du kan säga till dem: ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW].” Den som då vill höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu äro ett gensträvigt släkte.’” — Hesekiel 3:24—27.

ATT TALA TROTS HINDRANDE BAND

41. Vilka var det som skulle försöka lägga band och bojor på Hesekiel då han skulle tillrättavisa dem, och på vilket sätt skulle hans mun upplåtas eller hans tunga låda vid hans gom?

⁴¹ Det var inte babylonierna, vilka hade fört israeliterna i fångenskap, som skulle binda Hesekiel med band och bojor. Det var israeliterna själva, Hesekiels eget folk, som skulle försöka hejda och binda honom. De skulle söka hindra honom att komma ut ur sitt hus, hindra honom att komma ut ibland dem för att förkunna vad den suveräne Herren Jehova hade sagt. Allt detta skulle vara ett uttryck för deras gensträvighet. De ville inte att Hesekiel skulle tillrättavisa dem. Men Hesekiel skulle lita till den gudomliga inspirationen. När Jehova inte hade ett budskap för Hesekiel att framföra, då skulle Jehova, i detta avseende, låta Hesekiels tunga låda vid hans gom, så att han skulle bli stum. Men när Jehova hade ett budskap för honom, då skulle Jehova tala med honom och upplåta hans mun till att kungöra det, utan hänsyn till hur de gensträviga israeliterna handlade.

42. Vad hade den nutida Hesekielklassen studerat och rannsakat, vilket gjorde att den inte blev förvånad över den behandling den fick av kristenheten, och vad fick den en klarare förståelse av, vilket ledde till att den blev styrkt att utföra sitt arbete och inta en rätt ståndpunkt?

⁴² I denna ”ändens tid”, mer än två tusen fem hundra år senare, har kristenheten handlat på ett liknande sätt mot den smorda kvarlevan av Jehovas tjänare som de gensträviga israeliterna handlade mot Hesekiel. Men den nutida Hesekielklassen hade blivit varnad. Genom sitt tidigare studium av Hesekiels profetia visste medlemmarna av denna klass vad de hade att vänta från kristenheten. I uppfyllelse av profetian försökte kristenheten lägga bojor och band på dem, alltifrån åren efter första världskriget fram till och även under andra världskriget, såsom historien visar. Detta kom inte som en överraskning för medlemmarna av den modiga Hesekielklassen. Deras andliga ögon hade öppnats, så att de kunde se och djupt uppskatta Jehovas vagnlika organisation, hans universella himmelska organisation. När de urskilde detta, blev de styrkta att ta itu med sitt arbete. De insåg att det bara fanns två stora organisationer, Jehovas organisation och Satans, djävulens, organisation. De valde att ställa sina tjänster till Jehovas organisations förfogande. De förtröstade visserligen inte på att någon gudomlig inspiration skulle komma över dem, men de förtröstade på att Jehovas heliga ande skulle hjälpa dem att kungöra hans budskap.

43. Till vilka ord som Jesus yttrade och som finns återgivna i Markus 13:10—13 satte Hesekielklassen sin förtröstan?

⁴³ De satte sin förtröstan till de ord som Jesus uttalade till sina lärjungar och som återfinns i hans profetia om ”avslutningen på tingens ordning”. De lyder: ”Och de goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna. Men när de för er åstad för att överlämna er, var då inte bekymrade på förhand för vad ni skall säga; utan vadhelst som ges er i den stunden, säg detta, ty det är inte ni som talar, utan den heliga anden. Vidare skall broder utlämna broder till döden och en fader ett barn, och barn skall sätta sig upp mot föräldrar och låta döda dem; och ni skall bli föremål för hat från alla människor för mitt namns skull. Men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bli frälst.” — Markus 13:10—13; Matteus 24:3—14; NW.

44. Trots vilka diktatoriska regeringar i kristenheten har Hesekielklassen alltså uthärdat, och vad är drivkraften bakom deras fasta föresats att uthärda till dess att kristenheten når sitt slut?

⁴⁴ Nu har vi hunnit fram till 1970-talet, och trots alla de angrepp som kristenheten har riktat mot den smorda kvarlevan av Jehovas tjänare genom det religiösa prästerskapet, genom diktatorerna Benito Mussolini, Adolf Hitler, Josef Stalin osv., har Jehovas smorda tjänare uthärdat fram till denna tid som en väktare för kristenheten. De är beslutna att uthärda intill slutet av sin jordiska tjänst, och det kommer också att bli intill slutet för kristenheten och intill slutet för denna tingens ordning, som kristenheten har varit en framträdande del av. När kristenheten tillintetgörs, önskar de inte att Jehova skall hålla dem ansvariga för den fruktansvärda förlusten av människoliv, deras liv som varit anhängare av kristenheten. De önskar bevisa att de är en trogen, lydig väktarklass. De är beslutna att göra detta, inte bara för att rädda sina egna själar, utan för att Jehova må bli hävdad och rättfärdigad såsom den som genom dem har låtit varningen fulltonigt och rättframt ljuda för kristenheten. Hesekiels trogna exempel, när han i forna dagar fullgjorde sin plikt som väktare, är en försäkran om att Jehova också i denna tid skall ha en trogen väktarklass fram till dess att han verkställer den förutsagda domen över kristenheten.

[Fotnoter]