Kapitel 11

”Brudgummen är här!”

1. Vilka skulle vakna till under de tio jungfrurnas sömn av obestämd varaktighet, och i synnerhet efter vilket religiöst uppvaknande skulle detta ske?

UNDER den sömn av obestämd varaktighet som Jesus förutsade i sin liknelse måste de symboliska ”jungfrurna” ha vaknat till några gånger, särskilt de ”omdömesgilla” jungfrurna, som hade tagit med sig ett extra förråd av olja i sina kärl. Detta gällde i synnerhet sedan det skett ett religiöst uppvaknande i början av 1500-talet v.t., då man i Europa började göra ihärdiga ansträngningar att återvända till den inspirerade Heliga skrift såsom den enda bok som innehåller gudomlig sanning, den sanna inspirerade vägledningen för Kristi, brudgummens, efterföljare. Kristi löfte att komma tillbaka gjorde verkligt intryck på uppriktiga människor som läste och studerade bibeln. De insåg att denna andra tillkommelse skulle inträffa före millenniet, dvs. innan det utlovade tusenårsriket började, det tusenårsrike som skulle utmärkas av att Satan var bunden och fängslad i ”avgrunden”.

2. Hur var den lutherske teologen J. A. Bengel av betydelse för ett uppvaknande i religiöst avseende?

² Under första hälften av 1700-talet framträdde till exempel en luthersk teolog vid namn Johann Albrecht Bengel, som föddes i Winnenden i Württemberg i Tyskland år 1687 och dog år 1752. Han skrev ett antal böcker om den Heliga skrift. I Encyclopædia Britannica (elfte upplagan) heter det om dessa böcker:

De viktigare är: Ordo Temporum [Tidernas ordning], en avhandling om kronologin i Skriften, där han går in på spekulationer om världens ände, samt Erklärte Offenbarung Johannis [Förklaring av Johannes’ uppenbarelse], vilken under en tid var mycket populär i Tyskland och översattes till flera språk. — Band 3, sidan 737.

I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det om Bengel:

Hans kronologiska verk, där han försöker fastställa ”vilddjurets tal”, tiden för ”tusenårsriket” (han fastställde bestämt tusenårsrikets början till året 1836) osv., har snarare minskat hans anseende i fråga om att dra välgrundade slutsatser. — Band 1, sidorna 749, 750.

3. a) Varför visade sig dessa Bengels publicerade skrifter inte vara midnattsropet om brudgummen? b) Hur kom ett annat uppvaknande i förbindelse med William Miller från Pittsfield i Massachusetts?

³ Men de skrifter som Bengel utgav under första hälften av 1700-talet visade sig inte vara midnattsropet: ”Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.” ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” (Matteus 25:6, 1917; NW) De som följde Bengels publikationer och handlade i överensstämmelse med dem mötte inte den himmelske brudgummen år 1836 genom att han synligen återvände i köttet. Så småningom inträffade andra uppvaknanden bland de kristna som bekände sig tillhöra den kyska jungfruklassen, särskilt i förbindelse med en man som föddes i Pittsfield i Massachusetts i USA år 1781. Denne man var William Miller, som blev grundare av de så kallade milleristerna eller adventisterna. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det på sidan 271 i band 6:

Omkring år 1833, då han bodde i Low Hampton i staten New York, påbörjade han sin bana som en apostel för den nya läran, som hävdade att världen skulle nå sitt slut år 1843. Det huvudargument som hans uppfattning vilade på var det som gällde slutet av de 2.300 dagarna i Daniel 8:14, vilka han betraktade som år. Han betraktade vidare de sjuttio veckorna i Daniel 9:24 såsom nyckeln till begynnelsen av de 2.300 dagarna i det föregående kapitlet, och han ansåg att dessa perioder började år 457 f. Kr., då den persiske kungen Artaxerxes [Artasasta] sände Esra upp ur fångenskapen till att återupprätta den judiska staten i Jerusalem (Esra 7). Han angav i likhet med de flesta kommentatorer slutet av de sjuttio veckorna till år 33 e. Kr., i och med Kristi korsfästelse, och fann att återstoden av de 2.300 dagarna, som uppgick till 1.810, skulle utlöpa år 1843. I tio år höll han fast vid denna mening och lyckades samla ett stort antal efterföljare, som sägs ha uppgått till femtio tusen, vilka väntade i godtrogen förbidan på den fastställda dagen. Men adventisterna, som de ibland kallas, lämnade så småningom Miller, när händelseutvecklingen gick stick i stäv med denna deras apostels lära. Han dog i Low Hampton i grevskapet Washington i staten New York den 20 december 1849.

4. a) Hur visade sig milleristernas rörelse inte vara midnattsropet? b) Vad upptäckte en självständig grupp bibelforskare trettio år senare beträffande Kristi andra tillkommelse?

⁴ Uppkomsten av milleristernas rörelse visade sig alltså inte vara midnattsropet: ”Brudgummen är här!” Den himmelske brudgummen framträdde inte i köttet för dessa adventister år 1843 för att rycka dem upp till det himmelska hem som de längtade till. Men ändå fortsatte man att studera bibeln. Trettio år senare var en liten grupp, som inte var förbunden med adventisterna eller med någon av kristenhetens religiösa sekter, i färd med att studera den Heliga skrift i Pittsburgh (Allegheny) i Pennsylvanien i USA. De studerade självständigt för att undvika att betrakta bibeln genom sekteristernas glasögon. En av dessa män var Charles Taze Russell, som just hade fyllt tjugo år. De var naturligtvis varmt intresserade av den himmelske brudgummens, Jesu Kristi, andra tillkommelse. Deras studium av bibeln ledde emellertid till upptäckten att Kristus skulle komma tillbaka osynlig, inte i synlig måtto i köttet såsom en materialiserad människa, utan i osynlig måtto i anden, eftersom han inte längre var kött och blod. Hans ankomst skulle därför inte kunna ses av människor, och denna ankomst skulle inleda hans osynliga närvaro eller parousia. Men den skulle göras uppenbar genom olika tecken.

”SJU TIDER” — ”HEDNINGARNAS TIDER”

5. Vilken tidsperiod, som Jesus omnämnde, undersökte de i samband med sina studier, och vad lät Russell år 1876 publicera om denna periods slut?

⁵ Dessa sökande bibelforskare började under sina bibelstudier att undersöka ”hedningarnas tider”, som Jesus talade om i Lukas 21:24, och de förband dessa hedningarnas tider med de ”sju tider” som omnämns fyra gånger i Daniels fjärde kapitel, verserna 13, 20, 22 och 29. Vad kom dessa bibelforskare fram till beträffande den tid då dessa ”sju tider”, under vilka hedningarna hade laglig rätt till herraväldet över jorden, skulle löpa ut inför Gud? Vid den tiden utgav en man vid namn George Storrs en månadstidskrift i Brooklyn i New York, och den bar namnet ”Bible Examiner” (Bibelgranskaren). År 1876 lämnade den tjugofyraårige Russell ett bidrag om detta ämne till tidskriften. Det publicerades i årgång 21, nummer 1, som var oktobernumret 1876. På sidorna 27 och 28 i detta nummer publicerades Russells artikel under rubriken ”Hedningarnas tider: När utlöper de?” I denna artikel (sidan 27) sade Russell: ”De sju tiderna utlöper år 1914 e. Kr.”

6. a) Vilken bok blev Russell medutgivare av år 1877, och vad sades det där om slutet på hedningarnas tider? b) Vilken tidpunkt för slutet av de sex tusen åren av människans tillvaro angavs i den kronologi man då följde, men vilket år menade man att det sjunde millenniet började?

⁶ Påföljande år (1877) utgav Russell tillsammans med en man vid namn Nelson H. Barbour från Rochester i New York en bok med titeln ”Three Worlds, and the Harvest of This World” (De tre världarna och denna världens skördetid). I denna bok framhölls det att slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. skulle föregås av en period om fyrtio år, som skulle utmärkas av en skördetid om tre och ett halvt år med början år 1874 v.t. Man hade uppfattningen att denna skörd stod under osynligt ledarskap av Herren Jesus Kristus, vars närvaro eller parousia började år 1874. Man menade också att det stora motbildliga jubelåret för mänskligheten skulle börja kort därefter, det jubelår som hade förebildats av det forntida ”jubelår” som judarna firade i enlighet med Mose lag. (3 Moseboken, kapitel tjugofem) Enligt den bibelkronologi som därefter antogs slutade de sex tusen åren av människans tillvaro på jorden år 1872, men Herren Jesus kom inte vid slutet av dessa sex millennier av människans tillvaro, utan i stället vid början av det motbildliga jubelåret i oktober 1874. Året 1874 betraktades som slutet på sex millennier av synd bland människorna. Alltifrån detta senare datum menade man att människorna befann sig under det sjunde millenniet. — Uppenbarelseboken 20:4.

7. a) Varför inbegreps orden ”och förkunnare av Kristi närvaro” i titeln på den religiösa tidskrift som Russell började utge år 1879? b) Vad skulle hända när denna ”närvaro” nådde slutet av hedningarnas tider år 1914?

⁷ Enligt denna förståelse av saken började den kyska jungfruklassen gå åstad för att möta den himmelske brudgummen år 1874, eftersom man trodde att han hade anlänt det året och att han var osynligen närvarande alltsedan dess. Man menade att brudgummens osynliga närvaro redan hade börjat. När Charles T. Russell i juli 1879 började utge sin egen religiösa tidskrift, gav han den därför titeln ”Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence” (”Zions Vakt-Torn och förkunnare av Kristi närvaro”). Han hade redan blivit förtrogen med Wilsons bibelöversättning The Emphatic Diaglott, där det grekiska ordet parousiʹa återgavs med ”närvaro”, inte ”tillkommelse”, i Matteus 24:3 och på andra ställen. Den nya tidskriften förkunnade att Kristi osynliga närvaro hade börjat år 1874. Denna närvaro skulle fortsätta fram till slutet av hedningarnas tider år 1914, då hednanationerna skulle bli förintade och kvarlevan av den kyska jungfruklassen bli förhärligad tillsammans med sin brudgum i himmelen genom att dö och bli uppväckt till liv i anden. På så sätt skulle den klass som framställdes i bild genom de fem förståndiga jungfrurna träda in genom dörren till bröllopet.

8. a) Vad såg kvarlevan av den kyska jungfruklassen med iver fram emot, och varför det? b) Vad tillkännagav Russell på morgonen denna dag för medarbetarna vid högkvarteret i Brooklyn i New York?

⁸ Allteftersom åren gick och tiden närmade sig, såg kvarlevan av den kyska jungfruklassen med allt starkare intresse framåt mot den kritiska tidpunkten 1 oktober 1914. Detta var en klass av kristna som var avskilda från denna orena värld och helt och fullt ”invigda” åt Gud genom Kristus, och de hade symboliserat sin ”invigning” åt Gud genom dop i vatten. De strävade efter att låta sitt ljus lysa medan de närmade sig den tid då de förväntade att möta sin brudgum i himmelen. Till slut kom dagen, den 1 oktober 1914, och på morgonen denna dag tillkännagav Charles T. Russell, i egenskap av Sällskapet Vakttornets president, för medarbetarna vid högkvarteret i Brooklyn i New York: ”Hedningarnas tider har gått till ända. Deras kungar har haft sin tid.”

9. När dog emellertid Russell själv, och vilken slutsats måste man dra med tanke på detta?

⁹ Men kvarlevan av Kristi kyrka eller församling blev inte förhärligad i himmelen vid slutet av hedningarnas tider, som man hade förväntat. Russell själv dog inte förrän den 31 oktober 1916 och lämnade åt en annan man att bli Sällskapets president. Man måste ha räknat fel någonstans.

10. a) Vad började den 1 oktober 1914 torna upp sig för kvarlevan av den kyska jungfruklassen på jorden? b) När nådde förföljelsen sin kulmen, och vilket brev ger uttryck åt en hjärtats trängtan efter att förenas med den himmelske brudgummen?

¹⁰ I stället för att den kristna församlingen blev förhärligad i himmelen den 1 oktober 1914 började stora svårigheter torna upp sig för dem som åstundade att få möta den himmelske brudgummen. Allteftersom första världskrigets år släpade sig fram med fasa, nådde den förföljelse som den kyska jungfruklassen ständigt blev utsatt för sin kulmen. Detta inträffade på sommaren år 1918, då Sällskapet Vakttornets nye president, Joseph F. Rutherford, och Sällskapets sekreterare-kassaförvaltare, W. E. Van Amburgh, jämte sex andra kristna män, som tillhörde personalen vid högkvarteret i Brooklyn i New York, blev orättvist dömda vid en federal domstol och blev inspärrade i federala tukthuset i Atlanta i Georgia. President Rutherford skrev ett brev från sin cell där till sina medkristna som blev föremål för förföljelse utanför fängelsets galler och murar. Ett utdrag ur detta brev trycktes på fjärde sidan i programmet till det fyra dagar långa konvent som Internationella Bibelstudiesällskapet höll den 30 augusti till och med den 2 september 1918 i Milwaukee i Wisconsin.a Detta brev uppenbarade hur den kyska jungfruklassen av hjärtat trängtade efter att snart bli förenad med brudgummen i himlarna. Detta framgick i synnerhet av följande rader som vi citerar från detta brev:

TILL GUDS ISRAEL

”Innerligt älskade i Kristus!

Livet i fängelset verkar besynnerligt; men ändå upplever vi allting med glädje, eftersom vi betraktar allt från den himmelska synpunkten. Nu kan vi sannerligen sjunga:

’Må varje jordisk fröjd förblekna,

Jesus är min!’

I själva verket finns det inte längre några jordiska glädjeämnen; men vi ser med glädjefylld förväntan fram emot att bli hämtade hem. ... Vi känner oss ofta vara i valet och kvalet — om vi skulle föredra att gå hädan eller att komma och tjäna er en tid innan vi vänder hem. Må hans vilja ske! Jag är förvissad om att alla dessa erfarenheter får församlingen att mogna ytterligare som en förberedelse för det slutliga insamlandet. Breven från våra kära på andra platser visar hur innerligt de trängtar efter den eld som skall förtära offret. ...

... Gör allt ni kan för att uppmuntra de älskade fåren i hjorden. Trösta dem med ljuva löften om att snart få vända hem i härlighet. Aldrig har jag älskat er alla så som nu. Hur ljuvligt kommer det inte att bli att församlas runt vår Faders tron och glädjas med outsäglig fröjd i all evighet! ...

Jag tackar vår käre Fader för att han varit så god och sänt sju bröder med mig, så att vi kan åtnjuta dessa privilegier tillsammans. ...

Var förvissade om att vi innerligt älskar er alla. Vår Herres Jesu Kristi nåd vare med er alla.

Er broder och tjänare genom hans nåd

J. F. RUTHERFORD”

11. a) Vad insåg inte kvarlevan av den kyska jungfruklassen under denna förföljelse, när det gällde året 1874? b) Hur lång tid avtjänade Sällskapets representanter i tukthuset, och vilken period började när de blev frigivna?

¹¹ Under alla dessa svåra erfarenheter mitt under första världskrigets mörker insåg inte den lidande kvarlevan av den kyska jungfruklassen att året 1874, som då redan låg mer än fyrtio år tillbaka i tiden, inte hade varit tidpunkten för brudgummens återkomst och för tillkännagivandet: ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” Den tidpunkt då midnattsropet skulle ljuda låg ännu framför dem, men den var nära. Den tid som president Rutherford fick tillbringa i fängelse blev inte tjugo år i överensstämmelse med den dom som domstolen hade avkunnat över honom den 21 juni 1918, utan den visade sig bli endast nio månader lång. Den 25 mars 1919 blev han och hans sju medarbetare frigivna från tukthuset i Atlanta och återvände till Brooklyn i New York, där de allesammans blev frigivna mot borgen den 26 mars och fick löfte om att målet mot dem skulle omprövas. De var återigen fria att tillsammans med alla de andra medlemmarna av kvarlevan av den kyska jungfruklassen gripa sig an med det verk de skulle utföra under efterkrigstiden. Denna kvarleva hade inte fått vara med om att bli församlad till sin himmelske Faders tron, bort från det tilltagande mörkret i denna ogudaktiga värld. Nu började en ny period av kristen tjänst på jorden!

12. Vilken del av Jesu liknelse om de ”tio jungfrurna” fick de då erfara uppfyllelsen av?

¹² Det var vid denna kritiska tidpunkt som de fick uppleva det som den himmelske brudgummen förutsagt i sin liknelse om de ”tio jungfrurna”: ”Vid midnattstiden ljöd ett anskri: ’Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.’ Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.” — Matteus 25:6, 7.

13, 14. a) Vilka i liknelsen tillkännagav brudgummens närvaro, och hur gick detta i uppfyllelse? b) Vilka bevis fanns det sedan 1914 för att den himmelske brudgummen verkligen var närvarande?

¹³ I liknelsen var det inte de ”tio jungfrurna” som tillkännagav att brudgummen hade kommit. Det var tydligen de som ledsagade brudgummen som gjorde detta tillkännagivande. Jungfrurna endast hörde ropet. År 1919 fick på liknande sätt alla de som i likhet med jungfrurna sade sig vänta på att den himmelske brudgummen skulle komma och föra dem till den andliga bröllopsfesten i sin Faders hus vetskap om att brudgummen var osynligen närvarande.

¹⁴ Året 1919 visade sig alltså vara ett uppvaknandets år för alla som bekände sig vara ”jungfrur”, de dåraktiga såväl som de omdömesgilla. Första världskriget var över, och Nationernas förbund fördes fram som en internationell organisation för fred och säkerhet i världen. Sedan första världskrigets utbrott år 1914 hade ett tillräckligt antal detaljer av Jesu profetia om sin parousia och avslutningen på tingens ordning gått i uppfyllelse och utgjorde nu ett sammansatt ”tecken” på att Jesus Kristus verkligen hade kommit i sitt himmelska rike vid slutet av hedningarnas tider år 1914. Guds utlovade messianska rike hade alltså blivit upprättat i himlarna. Världshistorien och den sanna kyrkans historia bevisade nu verkligen att Kristus var närvarande!

DE REDER TILL SINA ”LAMPOR”

15. a) Vilken undertitel kunde tidskriften Vakt-Tornet nu med rätta bära? b) Vilket tillkännagivande i The Watch Tower för 15 april 1919 verkade stimulerande på tidskriftens läsare över hela världen?

¹⁵ Nu kunde äntligen tidskriften Vakt-Tornet med rätta bära undertiteln ”och förkunnare av Kristi närvaro”. De åtta kristna bibelforskare som blivit frigivna från federala tukthuset i mars månad 1919 fick privilegiet att närvara vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid, som hölls på söndagskvällen den 13 april, och enligt en ofullständig rapport över sammanlagda närvaroantalet, som publicerades i The Watch Tower för 15 maj, sidan 151, var det över 17.961 som firade denna högtid. På sidorna 117 och 118 i The Watch Tower för 15 april 1919 (Vakt-Tornet för 1 juni 1919, sidorna 153, 154) tillkännagavs det att de åtta falskeligen anklagade männen blivit frigivna mot en borgen av 10.000 dollar för var och en av dem, och där omtalades också det storslagna mottagande som hundratals av deras medkristna gav dem på Betelhemmet i Brooklyn. Detta tillkännagivande, som publicerades över hela världen, verkade stimulerande på läsarna av Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro.

16. a) Vad var det då tid för, enligt orden i Jesaja 60:2? b) Hur fick de ”invigda” bibelforskarna sitt mod styrkt, och vilken internationell sammankomst hölls?

¹⁶ Det var nu inte tid att vara andligen sömnaktig och sova. Det var tid att handla, nu när orden i Jesaja 60:2 gick i uppfyllelse: ”Mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN [Jehova], och hans härlighet uppenbaras över dig.” Världssituationen krävde modigt handlande från alla de ”invigda” bibelforskarnas sida. Man lät ingen tid gå förlorad, när det gällde att styrka modet hos de kristna som hade väntat att brudgummen skulle komma. I numren för 1 och 15 augusti 1919 av tidskriften The Watch Tower publicerades två artiklar över temat ”Saliga äro de som icke frukta” (Vakt-Tornet för 1 och 15 april 1921), tillsammans med tillkännagivanden om de anordningar som gjorts för ett ”allmänt konvent i Cedar Point vid Eriesjön” under åtta dagar, 1—8 september, och i internationell skala. Tusentals av Guds ”invigda” folk skakade sig med kraft fria från sin andliga sömnighet och slöt upp på konventplatsen, och omkring 6.000, de flesta från Canada och Förenta staterna, var med vid sessionerna varje dag. Detta upplivande konvent utgjorde ett tillfälle för de ”invigda” att på nytt fatta beslut om att hålla sig klarvakna och verksamma i Guds tjänst som låg framför dem.

17, 18. a) Vad skulle utges, enligt vad som tillkännagavs på ”Medarbetarnas dag” vid detta allmänna konvent, och vilka framtidsutsikter framhölls? b) På vad sätt var instruktionerna om hur man skulle gå till väga i detta arbete uppmuntrande, och var de händelser som inträffade under denna dag av konventet endast av tillfälligt intresse?

¹⁷ När president J. F. Rutherford på ”Medarbetarnas dag”, fredagen den 5 september, tillkännagav att man från och med den 1 oktober 1919 skulle börja utge en ny tidskrift med namnet ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”), väckte detta oerhörd entusiasm bland åhörarna. Den skulle vara en följeslagare till tidskriften Vakt-Tornet när det gällde att förkunna de goda nyheterna om Guds messianska rike, och Guds ”invigda” folk uppmuntrades att ta del i att teckna prenumerationer på den, varvid man såg fram emot den tid då tidskriften skulle ha en spridning av 4.000.000 exemplar av varje nummer. Längre fram kom det ytterligare instruktioner om hur man skulle gå till väga i detta världsomfattande förkunnarverk, när en två och en halv sidor lång artikel med rubriken ”Förkunnandet av riket” inflöt på sidorna 279—281 i tidskriften The Watch Tower för 15 september 1919 (Vakt-Tornet för 15 november 1919, sidorna 325—327).

¹⁸ Vilken upplivande uppmaning till alla läsarna var inte den förklaring som gjordes i tredje stycket från slutet i denna artikel: ”Tillfällets dörr är öppen för dig. Gå genast in genom den! Kom ihåg, att när du går ut i verket, är du icke blott och bart en prenumerantsamlare för en tidskrift, utan du är en ambassadör för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket på detta värdiga sätt annalkandet av den gyllene tidsåldern, vår Herres och Mästares härliga rike, om vilket de sanna kristna hava bedit och efter vilket de längtat under många århundraden.” Det blev ett omedelbart gensvar på denna inbjudan att ta del i denna nya gren av Rikets verk, och i dag, mer än femtiofyra år senare, har denna tidskrift, som nu bär namnet ”Awake!” (”Vakna!”) en samlad upplaga av 8.000.000 exemplar av varje nummer. Dessa 6.000 ”invigda” kristnas närvaro där i Cedar Point i Ohio och deras entusiastiska mottagande av tillkännagivandet om tidskriften Den Gyllne Tidsåldern fredagen den 5 september 1919 var sannerligen inte alls händelser av endast tillfälligt intresse, som inte hade någon varaktig betydelse för Guds kyska jungfruklass i denna sanna tid av Kristi parousia. Denna jungfruklass har inte somnat in på nytt!

19. Vad krävdes för att de skulle kunna reda till sina lampor, och varför ledde detta till en delning bland jungfrurna?

¹⁹ Detta var sannerligen den tid då ”alla jungfrurna [stodo] upp och redde till sina lampor”. (Matteus 25:7) I liknelsen krävde detta att jungfrurna fyllde på sina lampor med olja, eftersom lamporna höll på att ”slockna”. Men ack! De dåraktiga jungfrurna fann att de inte omedelbart kunde fylla på sina lampor; de hade inte tagit med sig några kärl fyllda med olja, vilket däremot de omdömesgilla jungfrurna hade gjort. Detta ledde till en delning bland jungfrurna. Varför det? I Matteus 25:8, 9 ges förklaringen, när det heter: ”De oförståndiga [dåraktiga, NW] sade till de förståndiga [omdömesgilla, NW]: ’Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.’ Men de förståndiga svarade och sade: ’Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja och köpen åt eder.’”

20. Var det själviskt av de omdömesgilla jungfrurna att vägra att dela med sig av sin olja åt de dåraktiga, och vad hade de omdömesgilla beslutat sig för?

²⁰ Vi kan föreställa oss hur svårt det var för dessa dåraktiga jungfrur att vid den tiden på natten försöka finna en oljebutik som var öppen eller oljeförsäljare som var villiga att förse dem med den olja de behövde. Men var det då inte själviskt av de omdömesgilla jungfrurna att inte dela med sig av sitt förråd åt de omdömeslösa jungfrurna? Nej! Om de hade gjort detta, skulle ingen av de tio jungfrurna ha kommit fram till dörren till brudgummens hus och kunnat träda in till bröllopsfesten. Om oljan hade delats upp på alla de tio jungfrurna, skulle den ha tagit slut innan de hade kommit fram. De omdömesgilla jungfrurna visade att de kände sig förpliktade att komma fram genom att de tog med sig ett extra förråd av olja för säkerhets skull. Detta visade också att de allesammans hade beslutat sig för att komma fram, och nu ville inte dessa omdömesgilla jungfrur bli besvikna och misslyckas i sitt goda uppsåt till brudgummens ära. Dessutom fanns det fortfarande olja åt de dåraktiga jungfrurna att tillgå från andra källor, utan att de behövde hindra eller äventyra de omdömesgilla jungfrurnas framgång.

21. Vad innebär inte detta beträffande den ”omdömesgilla” jungfruklassens handlingssätt mot en person som önskar studera bibeln och få kunskap om brudgummen?

²¹ Hur går denna del av liknelsen i uppfyllelse i denna tid för den himmelske brudgummens parousia eller närvaro? Innebär det att om någon ärlig person, som får höra talas om att Herren Jesus Kristus är osynligen närvarande, vill att den ”omdömesgilla” jungfruklassen skall studera bibeln med honom, så att han kan ta del i att ära brudgummen, så kommer den ”omdömesgilla” jungfruklassen att vägra att göra detta och i stället säga till denna person att han får klara sig på egen hand? Om han önskade bli fylld med Guds ord och heliga ande, skulle man då bryta mot lärdomen i denna liknelse om man hjälpte honom med detta? Inte alls.

22. Vad bör vi komma ihåg att det betyder att de håller upp sina brinnande lampor, när vi begrundar frågan om att dela med sig av ”oljan”, och vad symboliserar ”oljan”?

²² Av vilken orsak vägrar då den ”omdömesgilla” jungfruklassen i liknelsens uppfyllelse att dela med sig av sin ”olja” åt den ”dåraktiga” jungfruklassen? Vi måste komma ihåg att det förhållandet att de har olja i sina kärl betyder att de har den symboliska ”oljan” inom sig. Att de håller upp sina brinnande lampor betyder också att de låter sitt ljus skina, att de skiner som ljus, för att människorna i denna världens mörka natt skall prisa Gud, när de ser deras goda gärningar. (Matteus 5:14—16; Filipperna 2:15) Det är den symboliska ”oljan” som ger den upplysande kraften, och denna ”olja” är en bild av Guds ord, som är som en lykta och ett ljus för den som tillber Gud (Psalm 119:105), och även en bild av Guds heliga ande, som lyser upp Guds ord för oss och frambringar de förträffliga, gudaktiga egenskaper som kallas ”andens frukt” hos alla dem som är i besittning av denna ande. (Galaterna 5:22, 23; Efesierna 5:18—20) Bör de ”omdömesgilla” jungfrurna med tanke på detta minska mängden av denna ”olja”, denna upplysande kraft, inom sig själva, så att de till slut upphör att lysa?

23. a) Vad önskar den ”dåraktiga” jungfruklassen att den ”omdömesgilla” klassen skall göra? b) Vilket slag av ”kristna” är den ”dåraktiga” jungfruklassens medlemmar?

²³ Detta är vad den ”dåraktiga” jungfruklassen skulle önska att de ”omdömesgilla” skulle göra. De ”dåraktiga” vill att de ”omdömesgilla” skall kompromissa med dem. Tillkännagivandet av den himmelske brudgummens osynliga närvaro år 1919 utgjorde en uppfordran för alla dem som bekände sig vara ”jungfrur” med en åstundan att möta denne brudgum och dela hans glädje. De som liknar de ”dåraktiga” jungfrurna är bara till bekännelsen kristna; de är i stor utsträckning namnkristna, men de uppfyller inte den sanna kristendomens krav. De kan ha en viss kunskap i bibeln, i synnerhet kunskap med sekterisk förståelse av denna kunskap i bibeln. De kan ha blivit påverkade av den kunskap de har i Skriften, men inte därhän att de fått Guds kraftfulla ande inom sig och kunnat frambringa ”andens frukt”. Deras uppförande stämmer inte överens med den sanna kristna förebilden. De lyser bara som namnkristna eller till bekännelsen kristna med den religiösa formalism som finns inom deras respektive sekter i kristenheten. De förväntar att få komma till himmelen när de dör!

24. a) Möjliggör den ”dåraktiga” jungfruklassens utveckling i religiöst avseende att den kan godta de tydliga bevisen på att brudgummen är närvarande? b) Till vilken nivå av kristen bekännelse vill de dåraktiga att de omdömesgilla skall komma ner för att de skall kunna slå följe med varandra?

²⁴ Men deras utveckling i religiöst avseende sätter dem inte i stånd att möta den uppfordran som midnattsropet utgör: ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” I själva verket inser de inte och godtar inte det bevisliga faktum att brudgummen varit närvarande sedan år 1914. De bekänner sig tro på brudgummen och på att församlingen är hans brud, men de insisterar på att möta brudgummen och gå in i hans glädje på sitt eget sekteriska sätt. Om den ”omdömesgilla” jungfruklassen skall slå följe med dem, måste det alltså bli en kompromiss. Det måste bli ett ekumeniskt samgående mellan dem alla såsom till bekännelsen kristna och himmelska arvingar. Den ”omdömesgilla” klassen måste minska sitt eget förråd av andlig ”olja” och sänka sin kristna utveckling till samma nivå som dessa omdömeslösa religionsanhängares. De ”omdömesgilla” måste alltså göra sig själva dåraktiga i religiöst avseende för att kunna slå följe med de ”dåraktiga”, omdömeslösa, oförsiktiga till bekännelsen kristna.

25. a) Vad gäller alltså saken för den ”omdömesgilla” jungfruklassen? b) Vilka ord av Petrus och Paulus måste den följa för att slutligen fylla kraven?

²⁵ Det är tydligt vad saken gäller: Skall de som tillhör den ”omdömesgilla” jungfruklassen låta sig påverkas av blott och bart religiös känslosamhet, sådan som man finner i kristenheten? Skall de låta sig tappas på sin andliga ”olja”, så att de blir oförmögna att lysa såsom sanna kristna ända fram till slutet och så småningom bli tvungna att lämna processionen av ljusbärare som ledsagar brudgummen till dörren till den sal där bröllopsfesten skall hållas? De måste följa uppmaningen i 2 Petrus 1:10 (NW): ”Gör så mycket mera ert yttersta för att göra er kallelse och ert utväljande säkra för er.” De måste efterlikna aposteln Paulus, som mot slutet av sitt jordiska liv skrev: ”Jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på ’den dagen’.” De måste i full utsträckning fylla de krav som ställs på en kristen, när de når denna dörr till brudgummens bröllopsfest. — 2 Timoteus 4:7, 8.

26. Hur blev den ”omdömesgilla” jungfruklassen hämmad i sin verksamhet under första världskriget, och varför skilde den sig från den ”dåraktiga” jungfruklassen år 1919?

²⁶ Av detta skäl skilde sig den ”omdömesgilla” jungfruklassen från dem som bara var till bekännelsen kristna och som liknade ogräset i liknelsen om vetet och ogräset (eller dårrepet). Under första världskriget hade dessa ”omdömesgilla” kommit i slaveri under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, och dess älskare från militära, politiska och juridiska kretsar. De hade inte bara blivit hämmade i sin verksamhet, vilket i hög grad berodde på fruktan för män i inflytelserika ställningar, utan de befann sig också i bokstavlig fångenskap genom att de blivit inspärrade i fängelser och militära fångläger och andra platser för fängsligt förvar. År 1919 handlade de i överensstämmelse med den uppmaning som kom från himmelen beträffande det stora Babylon: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” (Uppenbarelseboken 18:4) De kunde inte kompromissa med den ”dåraktiga” jungfruklassen i fråga om detta. De måste lyda Gud i stället för det stora Babylon och dess världsliga älskare. De kunde heller inte göra gemensam sak med det stora Babylon när det gällde att tillbedja vilddjurets bild, Nationernas förbund, som det stora Babylon började rida på år 1919. — Uppenbarelseboken 13:14, 15; 14:11, 12; 17:1—18.

27. Hur var den ”omdömesgilla” jungfruklassens ståndpunkt otvetydig ända från början, vilket framgick av det offentliga uttalande som gjordes söndagen den 7 september 1919?

²⁷ Den ståndpunkt som den ”omdömesgilla” jungfruklassen intog i denna fråga var otvetydig ända från början. Detta framgick av det offentliga föredrag som president Rutherford höll på söndagseftermiddagen den 7 september 1919 vid konventet i Cedar Point över ämnet ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”, och i detta tal framhöll han att Gud inte godkände Nationernas förbund. Följande citat är hämtat från den redogörelse som publicerades i Sandusky (Ohio) Star-Journal måndagen den 8 september 1919:

President Rutherford talade på söndagseftermiddagen till nära 7.000 personer där under träden. Han förklarade att ett Nationernas förbund, som bildats genom politiska och ekonomiska krafter och som uppstått ur en önskan att genom införandet av fred och välstånd förbättra förhållandena för mänskligheten, skulle åstadkomma mycket gott, och försäkrade sedan att Herrens misshag likväl med visshet kommer att utgjutas över Nationernas förbund, eftersom prästerna — katolska såväl som protestantiska —, vilka gör anspråk på att vara Guds representanter, har övergivit hans plan och uttalat sig gillande om Nationernas förbund, i det att de har hälsat det såsom ett politiskt uttryck för Kristi rike på jorden. — The Watch Tower för 1 oktober 1919, sidan 298, vänstra spalten.

28, 29. Varför intog den ”omdömesgilla” jungfruklassen denna ståndpunkt, och vilket klandrande ord, som Jakob använde, kunde inte tillämpas på dess medlemmar?

²⁸ Den ”omdömesgilla” jungfruklassen hade övertygelsen att Guds älskade Sons rike hade blivit upprättat i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914, och dess medlemmar höll utan att kompromissa fast vid detta rike och vägrade att erkänna och tillbedja något surrogat. De hade inte råd att avstå från något av sin andliga ”olja” och minska det fulla måttet av sin hängivenhet för Guds messianska rike. Att de så ståndaktigt höll fast vid Riket gjorde dem inte populära hos denna världen, gjorde dem inte till denna världens vänner. Det gjorde i stället att världen hatade dem ännu mer. Men detta hat och denna fiendskap från världens sida gjorde det alltmera uppenbart att de höll fast vid sitt förhållande till den himmelske konungen och brudgummen. Man kunde inte på dem tillämpa det klandrande ordet ”äktenskapsbryterskor” av det skäl för vilket lärjungen Jakob använde detta ord om vissa medlemmar av församlingen under första århundradet, då han sade:

²⁹ ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara världens vän, han gör sig därför till Guds fiende.” — Jakob 4:4, NW.

30, 31. För vem visade därigenom den ”omdömesgilla” jungfruklassen sina egenskaper såsom trolovad jungfru, och hur beskriver Jesajas profetia denna skönhet hos bruden?

³⁰ Genom att utan kompromiss bevara sitt fulla förråd av andlig ”olja” och använda den för att ständigt kunna vara ”lampor” som brinner med klar låga ärade medlemmarna av den ”omdömesgilla” jungfruklassen sin himmelske brudgum, som de var trolovade med eller lovade i äktenskap åt. De lät i sin egen personlighet de lojala, kyska, rena, obefläckade egenskaper lysa fram som måste finnas hos dem som skall utgöra den himmelska brud som blivit lovad i äktenskap åt sin ”enda äkta man”, Herren Jesus Kristus. De gläder sig med honom över att Guds tid har kommit för att hans älskade Son skall föra sin ”brud” hem till sig; de delar hans fröjd, såsom det är skrivet: ”Såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig.” (Jesaja 62:5) För att stämma överens med den härlighet han utstrålar vill också de vara vackra, som en brud på sin bröllopsdag, och de tar villigt emot den prydnad som den himmelske Fadern ger dem. Denna ljuva balans som råder mellan brudgummens och brudens skönhet beskrivs med följande ord i Jesaja 61:10:

³¹ ”Ty han har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel, likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken.”

32. Hur lyser den ”omdömesgilla” jungfruklassen till sin brudgums ära?

³² Ingenting hos den ”omdömesgilla” jungfruklassen på jorden får bryta av mot den himmelske brudgummens härlighet, som strålar likt solen: ”Den är såsom en brudgum, som går ut ur sin kammare.” (Psalm 19:5, 64, 5) Det åligger därför den ”omdömesgilla” jungfruklassens medlemmar att lysa som ljus till sin brudgums ära genom att lägga i dagen dessa Kristuslika egenskaper som skiljer dem från den religiösa skökan, det stora Babylon, och från alla hennes i religiöst avseende omoraliska ”döttrar”. Genom att lysa på detta sätt framställer de inte sin älskade brudgum i en oriktig dager för människorna.

DE KÖPER OLJA AV DEM SOM SÄLJER

33. Vad var det enda de ”omdömesgilla” jungfrurna kunde säga till de ”dåraktiga”, enligt Jesu liknelse, och vad visade de ”omdömesgilla” på detta sätt?

³³ På grund av att den ”dåraktiga” jungfruklassen saknade andlig ”olja” kunde den inte lysa till ära för brudgummen, som hade anlänt och nu var närvarande och var på väg till bröllopsfesten. Den var inte berättigad till något av den ”olja” som de ”omdömesgilla” hade tagit med sig och som de behövde för att följa i brudgummens fotspår. Enligt vad som sägs i liknelsen kunde de ”omdömesgilla” alltså inte säga något annat till de ”dåraktiga” än: ”Den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja och köpen åt eder.” (Matteus 25:9) Genom att inta denna ståndpunkt visade de ”omdömesgilla” jungfrurna ytterligare hur omdömesgilla de var, och de omdömeslösa, oförsiktiga jungfrurnas dårskap visade sig bli ödesdiger för dem. De blev tvungna att söka upp oljeförsäljare för att få sina lampor påfyllda.

34, 35. Hur åstadkoms detta köp av olja i liknelsens uppfyllelse, men vad visar liknelsen skulle hända under tiden?

³⁴ Också i liknelsens uppfyllelse måste de ”dåraktiga” på egen hand skaffa sig vad de behövde av andlig ”olja”. De gick till den plats där deras religiösa känslor sade dem att de kunde skaffa sig den ”olja” som skulle bana vägen för deras inträde i himmelen, enligt deras religiösa trosuppfattningar. Följaktligen sökte de upp sina konfessionella, religiösa sekteriska system för att skaffa sig det slag av ”olja” som dessa sålde, och från dessa försäljare fick de det slags ”olja” som de var villiga att betala för, men de hade inte det rätta slaget av hängivenhet för den himmelske brudgummen. Men kommer den religiösa ”olja” som de köper från oljeförsäljarna till deras pris att visa sig vara verksam när det gäller att ge dem tillträde till bröllopsfesten? Vi läser om detta:

³⁵ ”Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.” — Matteus 25:10.

36. Vilka jungfrur fick åtnjuta brudgummens närvaro i processionen, och vad gjorde det möjligt för dessa att klara inspektionen vid ”dörren”?

³⁶ De ”omdömesgilla” jungfrurna och de ”dåraktiga” jungfrurna gick i motsatta riktningar — de ”dåraktiga” bort från brudgummen, och de ”omdömesgilla” för att möta den anländande brudgummen. De ”omdömesgilla” jungfrurna mötte brudgummen på ett visst avstånd från ”dörren” till det hus där bröllopsfesten skulle hållas. Mellan dessa båda punkter tågade den upplysta processionen fram, och under den tid det tog att komma fram till dörren var de ”omdömesgilla” jungfrurna tillsammans med brudgummen, och brudgummen var närvarande hos dem. När den glädjefyllda processionen nådde sitt mål och gick in genom dörren till brudgummens hus, brann de ”omdömesgilla” jungfrurnas lampor klart. Deras oljeförråd hade inte tagit slut innan de nådde fram till ”dörren”. De ”omdömesgilla” jungfrurna bevisade då att de tillhörde den procession som följde i brudgummens fotspår. Detta gjorde dem berättigade att få tillträde till bröllopsfesten. Vikten av att de var förberedda för denna inspektion framhävs genom följande ord i liknelsen: ”Och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet.” Dörren stängdes inte framför näsan på dem, utan bakom dem!

37. På vilket sätt bevisar sig ”jungfrurna” i våra dagar lysa, när de kommer till platsen för inspektion, och vilket tillstånd befinner de sig i, vilket är orsaken till att brudgummen ger dem tillträde till ”brudens” klass?

³⁷ I liknelsens uppfyllelse i vår tid fortsätter den ”omdömesgilla” jungfruklassens medlemmar i den procession som ärar och upphöjer den härlige brudgummen ända fram till slutet. När de når platsen för inspektion vid ”dörren”, visar de sig vara värdiga att få tillträde till bröllopsfestligheterna. När den himmelske brudgum som de blivit lovade i äktenskap åt inspekterar dem, finner han att de lyser med den kristna personlighet som han söker hos sin himmelska ”brud”. De framställer sig ”såsom en kysk jungfru inför den Smorde”. De har inte låtit sig bli ”fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet” som de är skyldiga Kristus. (2 Korintierna 11:2, 3, NW) Brudgummen kan godta dessa ”omdömesgilla” jungfrur i våra dagar såsom en del av den kristna församling om vilken det är skrivet: ”Så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” — Efesierna 5:27.

”OCH DÖRREN STÄNGDES IGEN”

38. Hur många kommer till slut att ha fått tillträde till bröllopsfestligheterna? När kommer ”dörren” officiellt att stängas igen, och varför vid den tidpunkten?

³⁸ Naturligtvis kommer inga fler att släppas in genom ”dörren” till bröllopsfesten än de som kommer att göra skaran om 144.000 medlemmar av den himmelska ”brudens” klass fulltalig. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—5) Men när kommer ”dörren” officiellt att stängas igen? När den ”stora vedermödan” bryter ut vid Guds fastställda tid och förintelse börjar drabba kristenheten och hela återstoden av den religiösa skökan, det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Då kommer det att vara för sent för alla till bekännelsen kristna att dra ut ur det stora Babylon för att inte bli delaktiga i dess synder och få sin del av dess dödsbringande plågor. (Uppenbarelseboken 18:4) Eftersom antalet dagar för den ”stora vedermödan” kommer att ”förkortas” för ”de utvaldas” skull, är det uppenbart att hela antalet av ”de utvalda”, nämligen 144.000, kommer att ha uppnåtts vid den tidpunkt då den ”stora vedermödan” bryter ut. Detta innebär att dörren stängs igen.

39. Vad händer slutligen i liknelsen om de ”tio jungfrurna”?

³⁹ Vad kommer därefter att hända? Detta anges i liknelsen om de ”tio jungfrurna”, när det heter i de avslutande orden: ”Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ’Herre, herre, låt upp för oss.’ Men han svarade och sade: ’Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.’” — Matteus 25:11, 12,

40. Varför var brudgummen berättigad att säga till de ”dåraktiga” jungfrurna: ”Jag känner eder icke”?

⁴⁰ De fem ”dåraktiga” jungfrurna skaffade sig den olja de kunde få tag i av de oljeförsäljare de kunde finna vid denna tid på natten, och sedan kom de till dörren med sina lampor brinnande. Men deras lampor hade inte lyst till brudgummens ära. De tillhörde inte den procession som mötte honom och ledsagade honom med glädje för hans skull. Vilken grund hade då brudgummen för att anse att de tillhörde dem som firade hans högtidsdag? Ingen som helst! De hade inte skänkt någon strålglans åt hans bröllopsprocession. Han kunde därför sanningsenligt säga till dem: ”Jag känner eder icke.” Detta berättigade honom att hålla dörren stängd framför dem.

41. Vad kommer de som tillhör den ”dåraktiga” jungfruklassen att finna med avseende på sig själva, när den ”stora vedermödan” drabbar kristenheten?

⁴¹ När den ”stora vedermödan” drabbar kristenheten såsom den mest framträdande delen av den religiösa skökan, det stora Babylon, kommer de ”dåraktiga” jungfrurnas förhoppningar att få komma till himmelen när de dör att försättas i kraftig skakning och dras i tvivelsmål. De kommer då att inse att de inte har varit förbundna med den rätta religiösa organisationen, som utgör den ”kyska jungfrun”, ”bruden, Lammets hustru”. De kommer inte att få uppleva att de blir ”bortryckta” upp bland molnen med sina köttsliga kroppar, ”upp i luften, Herren till mötes”, enligt den tolkning som deras religiösa lärare angett för 1 Tessalonikerna 4:17. De har visserligen lyst såsom medlemmar av den ena eller andra religiösa sekten inom kristenheten, men de har endast varit namnkristna eller till bekännelsen kristna, och inte verkliga kristna. Det som nu har betydelse, när de träder in i den ”stora vedermödan”, är inte vad deras präst eller predikant trott eller sagt om dem, utan vad den himmelske brudgummen säger att de är!

42. På vilken grundval kommer de att vädja till brudgummen om att bli erkända, nu när deras religiösa organisation är borta och inte längre kan fungera som medlare för dem?

⁴² När den religiösa grund de har stått på skakas sönder av den ”stora vedermödan”, är det för sent för dem. De nalkas nu såsom ”utestängda” den situation som innebär en stängd dörr för dem. När deras religiösa organisation, som verkat såsom medlare för dem, blivit tillintetgjord, måste de vända sig direkt till den sanna församlingens brudgum och huvud. Eftersom hans parousia eller närvaro är osynlig och han är dold för deras ögon, liksom bakom en stängd dörr, kommer de att ropa till honom, för att se om inte blott och bart deras kristna bekännelse utan de rätta gärningarna skall kunna rädda dem, så att de får komma till himmelen. De har erkänt honom med sina läppar. Borde nu inte han i sin tur erkänna dem? ”Herre, herre”, kommer de att ropa i hopp om att bli hörda av honom. Det borde väl få dörren att öppna sig för dem. Men gör den det?

43. a) Vilka ord i Jesu bergspredikan har dessa medlemmar av den ”dåraktiga” jungfruklassen inte tagit på allvar, när det gäller att kalla honom ”Herre”? b) Vad kommer att hända med dem, när Jesus slutligen tar dessa ord på allvar?

⁴³ De har inte tagit de ord på allvar som den himmelske brudgummen uttalade på jorden i sin bergspredikan: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.’” (Matteus 7:21—23) Men då, i den ”stora vedermödan”, skall den ”dåraktiga” jungfruklassen lära känna att brudgummen sade dessa ord på fullt allvar såsom en vägledande princip från honom. Han kommer inte att öppna dörren och ge dem tillträde till den himmelska bröllopsfesten. Han kommer att lämna dem utanför i det djupa nattmörker som råder i världen för att förgås tillsammans med alla andra ”ogärningsmän”. Sedan de drabbats av denna tillintetgörelse kommer de inte att få del av någon uppståndelse till himmelskt liv.

44. Med vilka ord avslutade Jesus liknelsen om de ”tio jungfrurna”, och vad vågar de ”omdömesgilla” inte tillåta med avseende på sitt förråd av andlig olja?

⁴⁴ De ord med vilka Jesus framhävde huvudpunkten i liknelsen om de ”tio jungfrurna” är därför särskilt aktuella för oss som lever i ”avslutningen på tingens ordning”. Han sade nämligen: ”Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.” (Matteus 25:13) Det är nu tid för dem som önskar vara lika de fem ”omdömesgilla” jungfrurna att stadigt lysa med en verksam kristen personlighet, som fyller de krav som är uppställda för dem som skall bli medlemmar av den himmelska ”brudens” klass. De vågar inte göra någon som helst kompromiss med dem som vill få dem att dela bördan av de andras dårskap och på så sätt avlägsna en del eller mycket av sitt förråd av den andliga ”oljan”.

45. Vilka vågar de ”omdömesgilla” inte slå följe med i religiöst avseende? Till vems ära måste de ständigt lysa, och varför det?

⁴⁵ Vi vågar inte utsätta oss för risken att vårt ljus skall brinna ner genom att vi i religiöst avseende slår följe med dessa ”dåraktiga” jungfrur. Vi behöver all den andliga ”olja” som vi kan få tag i. Vår tro på brudgummens ankomst och närvaro måste fortsätta att lysa klart, och vi måste fortsätta att tillhöra den lysande procession som följer i hans fotspår till dess att han fört sin brudförsamling ända hem. Det långa dröjsmål som föregått brudgummens ankomst är nu till ända. Han är här, i sin härliga parousia! Tiden för sömnaktighet och slummer är förbi! Det är nu tid att lysa till hans ära och glädja sig med honom på grund av den glädje som den himmelske Fadern har berett honom, att få ta till sig sin andliga ”brud” och fira detta med en bröllopsfest. Det är livsviktigt att vi nu håller oss vakande, eftersom vi inte vet dagen eller stunden då denna tillfällets ”dörr” kommer att stängas för att aldrig öppnas mer.

EN DEL AV ”TECKNET” PÅ HANS PAROUSIA

46. a) Vilken fråga av Jesu apostlar utgör liknelsen om de ”tio jungfrurna” en del av svaret på? b) Hur ser den ”omdömesgilla” klassen höjdpunkten av liknelsens uppfyllelse, och vilka fakta övertygar detta den om?

⁴⁶ Liknelsen om de ”tio jungfrurna” framställdes såsom en del av svaret på Jesu apostlars fråga: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro [parousiʹa] och på avslutningen på tingens ordning?” (Matteus 24:3, NW) Höjdpunkten på denna liknelse har hållit på att uppfyllas sedan år 1914. Hela världen kan se hur de slutliga detaljerna i denna liknelse förverkligas i våra dagar. De händelser som ovan angetts i detalj har inte skett i en undanskymd vrå, utom synhåll på någon mörk plats, utan de har ägt rum mitt ute i världen, där personer med iakttagelseförmåga kunnat lägga märke till dem, vare sig de förstått deras innebörd eller inte. Åtminstone har de som tillhör den ”omdömesgilla” jungfruklassen lagt märke till dessa betydelsefulla händelser, och i dessa händelser har de starka bevis för att den himmelske brudgummen kom år 1914 och att hans parousia eller närvaro nu pågår i osynlig måtto. De urskiljer hans närvaro med trons ögon på grund av de bevis som tillhandahållits genom uppfyllelsen av liknelsen om de ”tio jungfrurna”. De är förvissade om att ”avslutningen på tingens ordning” började år 1914.

47. Hur bekräftas den rätta innebörden i det grekiska ordet parousiʹa av vad de ”omdömesgilla” jungfrurna i liknelsen gjorde, sedan de hört midnattsropet som tillkännagav brudgummens ankomst?

⁴⁷ Ja, vidare är det så att det grekiska ord som aposteln Matteus använder i sitt evangelium, Matt. kapitel tjugofyra, vers tre, betyder ”närvaro”, inte ”tillkommelse”, som många översättare återger det grekiska ordet med. Detta framgår av vad som beskrivs i liknelsen. De ”tio jungfrurna” vaknar upp ur sin slummer och sömn när de hör midnattsropet: ”Brudgummen är här!” När deras ivriga ögon, som spanar efter den upplysta processionen, ser honom nå den plats där de befinner sig, slår de följe med honom i hans bröllopståg. Det tog en viss tid innan de allesammans nådde fram till brudgummens hem, där bröllopsfesten väntade alla de värdiga som var inbjudna. Det gick alltså en tid av brudgummens närvaro eller parousia, sedan han anlänt, innan han förde sin brud in i det hus som han hade berett åt henne.

EN MISSUPPFATTNING RÄTTAS TILL

48. a) Vilket år räknade redaktören och utgivaren av Zion’s Watch Tower med att Kristi närvaro började? b) Vilket år för människans skapelse angavs under några års tid på framsidan av tidskriften The Watch Tower?

⁴⁸ Det är sant att redaktören och utgivaren av Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence räknade med att den himmelske brudgummens ”närvaro” eller parousia började år 1874. Russell och hans medarbetare räknade också med att Jehova Gud skapade den första människan år 4128 f.v.t., vilket innebar att sex tusen år av människans tillvaro på jorden utlöpte år 1872 v.t. Denna beräkning började tillkännages på framsidan av Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence från och med numret för 1 juli 1906, och detta fortsatte ända fram till och med numret för 15 september 1928. Det förstnämnda av dessa nummer var daterat: ”1 juli 1906 e. Kr. — A. M. 6034”; det sistnämnda numret var daterat: ”Anno Mundi 6056 — 15 september 1928.” Anno Mundi eller ”världens år” beräknades till år 4128 före den vanliga tideräkningen.

49. a) När räknade man med att synden hade gjort sitt inträde? b) När skulle därför det millennium börja då Satan skulle kastas i avgrunden och Kristus skulle börja regera?

⁴⁹ Man anslog emellertid två år för det fullkomliga människoparets oskuld i Edens lustgård innan synden gjorde sitt inträde, och följaktligen beräknade man året för syndens inträde till 4126 f.v.t. Detta ledde till att man beräknade att sex tusen år av synd utlöpte år 1874 v.t., och man trodde att det sjunde millenniet började på hösten samma år, då syndens anstiftare, Satan, djävulen, skulle bindas och kastas i avgrunden och då Kristus skulle börja regera i de förutsagda tusen åren. Detta innebar att det år då Kristi regering började också var det år då han återvände och påbörjade sin osynliga närvaro eller parousia.

50. Vilken fotnot till Apostlagärningarna 13:20 i Wilsons Emphatic Diaglott låg till grund för denna kronologi?

⁵⁰ Den här nämnda kronologin byggde på det antagande som görs i Wilsons bibelöversättning The Emphatic Diaglott, i en fotnot till Apostlagärningarna 13:20. Själva versen lyder: ”Och därefter gav han domare i omkring fyra hundra femtio år, intill profeten Samuel.” I fotnoten till versen heter det om denna lydelse:

Här uppstår ett problem som har förbryllat bibelkronologerna i hög grad. Den tidsuppgift som ges här stämmer inte med redogörelsen i 1 Konungaboken 6:1. Man har föreslagit många lösningar på detta problem, men det är endast en som tycks vara helt tillfredsställande, nämligen att ett fel har uppstått i texten i 1 Konungaboken 6:1 genom att man insatt den hebreiska bokstaven dalet (4) i stället för he (5), som är mycket lik till formen. På så sätt får man 580 år (i stället för 480) från uttåget [ur Egypten] till byggandet av templet, vilket exakt stämmer överens med Paulus’ kronologi.

51. a) Vad sade alltså författaren C. T. Russell på sidan 51 i boken Tiden är nära beträffande 1 Konungaboken 6:1? b) När skulle människan i enlighet härmed ha blivit skapad, när skulle 6.000 år av synd utlöpa, och när skulle det stora jubelåret börja?

⁵¹ På sidan 51 i boken ”Tiden är nära” skrev alltså författaren C. T. Russell följande om 1 Konungaboken 6:1:

Det borde tydligen vara det femhundraåttionde året, och felet beror möjligen på felaktig avskrivning, ty om vi till Salomos fyra år lägga Davids fyrtio och Sauls fyrtio samt de fyrtio sex åren från utvandringen ur Egypten till landets delning, få vi ett hundra trettio år, och om dessa dragas från fyra hundra åttio, skulle det återstå endast tre hundra femtio år för domareperioden i stället för de fyra hundra femtio, som det uppgives i Domareboken och av Paulus, såsom ovan visats. Den hebreiska bokstaven ”daleth” (4) liknar mycket ”he” (5), och det antages, att felet därigenom uppstått, möjligen genom misstag av någon avskrivare. 1 Kon. 6:1 bör alltså lyda: fem hundra åttio år för att sålunda vara i fullkomlig harmoni med de övriga uppgifterna.

Genom att man på detta sätt sköt in 100 år i bibelns kronologi under domartiden flyttades människans skapelse 100 år tillbaka i tiden till 4128 f.v.t., och de sex tusen åren av människans tillvaro på jorden skulle då utlöpa år 1872 v.t. (Tiden är nära, sidan 40) Att man vidare anslog två år innan synden skulle ha gjort sitt inträde gjorde att man kom fram till år 1874 såsom det år då sex tusen år av synd bland människorna skulle utlöpa och det sjunde årtusendet skulle börja, under vilket synden skulle undanröjas förmedelst Kristi regering. Det stora jubelåret skulle alltså börja då.

52. Är de 450 åren i Apostlagärningarna 13:20 enligt de äldsta grekiska handskrifterna tillämpliga före eller under domartiden, vilket framgår av moderna bibelöversättningar?

⁵² Enligt de äldsta handskrifterna av de kristna grekiska skrifterna skiljer sig emellertid lydelsen i Apostlagärningarna 13:20 från den lydelse som återfinns i The Emphatic Diaglott och i Konung Jakobs bibel, den engelska auktoriserade bibelöversättningen. Enligt de äldsta handskrifterna hänför sig de fyra hundra femtio åren nämligen inte till domartiden. Till bekräftelse härpå återger 1917 års svenska översättning Apostlagärningarna 13:20 på följande sätt: ”vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare ända till profeten Samuels tid.” David Hedegårds bibelöversättning av år 1970 lyder: ”i omkring fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, intill profeten Samuels tid.” The New English Bible (1970), The Jerusalem Bible (1966), Reviderade standardöversättningen (1952) och Amerikanska standardöversättningen (1901) återger denna bibelvers på liknande sätt.

53. Användes bokstäver i alfabetet till att symbolisera siffror i de äldsta hebreiska bibelhandskrifterna?

⁵³ I de äldsta hebreiska handskrifter som finns bevarade, till exempel i dem som fanns med bland Dödahavsrullarna, är sifferuppgifterna i bibeln helt utskrivna, och där används inte bokstäver i alfabetet till att symbolisera siffror, och därför är det omöjligt att tänka sig att en avskrivare kan ha sett fel i 1 Konungaboken 6:1.b

54. a) Vilken tidsperiods början, som här dryftas, skulle påverkas av att man godtog bibelns kronologi precis som den löd? b) Betydde avlägsnandet av ordet ”närvaro” ur Vakttornets titel att man inte längre trodde på Kristi närvaro?

⁵⁴ Detta inskjutande av 100 år i bibelns kronologi under domartiden vilar alltså inte på skriftenlig grund. De inskjutna åren bör därför tas bort, och man bör godta bibeln precis som den lyder i fråga om sin kronologi. Detta kommer oundvikligen att påverka placeringen av den tidpunkt då brudgummens, Jesu Kristi, parousia började. I och med numret för 1 januari 1939 ändrades titeln på tidskriften The Watch Tower till The Watchtower and Herald of Christ’s Kingdom (på svenska Vakttornet Förkunnare av Kristi Konungadöme), och från och med numret för 1 mars 1939 ändrades titeln till The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (på svenska Vakttornet Förkunnare av Jehovas Konungadöme; senare Vakttornet Förkunnare av Jehovas rike). Detta betydde inte att tidskriftens utgivare inte längre trodde att Kristi närvaro eller parousia då pågick. Det betydde i stället att man lade större vikt vid Riket, Jehova Guds rike genom Jesus Kristus, eftersom det är Jehovas rike genom Kristus som skall hävda och rättfärdiga Jehovas universella suveränitet.

55. a) När och hur förkastades de inskjutna 100 åren under domartiden, och när kom därför 6.000 år av människans tillvaro att utlöpa? b) Hur påverkade detta tidpunkten 1874, och vilken fråga uppstod?

⁵⁵ År 1943 utgav Sällskapet Vakttornet boken ”Sanningen skall göra eder fria” på engelska. I kapitel 11, som bar rubriken ”Tideräkning”, förkastades de inskjutna 100 åren under domartiden, och man rättade sig i stället efter den äldsta och mest autentiska lydelsen i Apostlagärningarna 13:20 och godtog de utskrivna sifferuppgifterna i de hebreiska skrifterna. Detta flyttade fram slutet av de sex tusen åren av människans tillvaro till 1970-talet. Därigenom förkastades naturligtvis också året 1874 såsom den tidpunkt då Herren Jesus Kristus återvände och hans osynliga närvaro eller parousia började. Det millennium som skulle kännetecknas av att Satan, djävulen, skulle hållas kedjad i avgrunden och av att Kristi 144.000 medarvingar skulle regera tillsammans med honom i himmelsk härlighet hörde därför ännu framtiden till. Hur var det då med Kristi parousia (närvaro)? På sidan 327 i boken ”Sanningen skall göra eder fria” heter det uttryckligen: ”Konungens närvaro eller parousia började år 1914.” I Vakttornet för 15 november 1949 (sidan 344, paragraf 22) heter det vidare: ”... Messias, Människosonen, kom i besittning av konungslig makt år 1914 och ... detta utgör hans andra ankomst och början av hans andra parousía eller närvaro.”

56. a) Vilken ny bibelöversättning utgavs år 1950, och hur återgavs där Apostlagärningarna 13:20? b) Vilket uttalande gjordes också om Kristi närvaro i enlighet med bibelns klara och tydliga kronologi?

⁵⁶ År 1950 utgavs New World Translation of the Christian Greek Scriptures (Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna), och där återfanns den mest autentiska lydelsen av Apostlagärningarna 13:20, och vidare återgavs parousiʹa varje gång med ”närvaro”. Omedelbart därefter utkom boken ”Detta betyder evigt liv” på engelska. Kapitel 21 i denna bok bar rubriken ”Den förnämste livsförmedlarens andra närvaro”. Här var ett helt kapitel om detta ämne i enlighet med bibelns klara och tydliga tidsschema. På sidorna 220 och 221 i den svenska upplagan läser vi:

De redan undersökta bevisen ådagalägger att Guds rike föddes år 1914 och att hans Son då blev insatt på tronen med myndighet att härska med järnspira mitt ibland sina fiender. Han skall till sist slå dem i stycken och befria universum från alla som strider mot Guds rättmätiga suveränitet. — Psalm 2:8, 9.

Årtalet 1914 utmärker därför tidpunkten för Kristi osynliga återkomst i anden. ... Hans tillträdande av konungadömet år 1914 markerar början av hans andra närvaro eller parousía. Detta grekiska ord betyder närvaro.

... Fastän hans andra närvaro är i anden och är osynlig, är den av sådan betydelse för alla människor på jorden, att den inte får hållas hemlig, vilket inte heller kommer att ske. ... ”Ty alldeles som blixten kommer ut ifrån de östra delarna och lyser över till de västra delarna, så skall Människosonens närvaro [parousía] vara.” — Matteus 24:26, 27, NW.

Sedan 1914 har den närvarande Kristus gjort bevisen för sin andra närvaro eller parousía uppenbara och förståeliga för människor allestädes.

57. a) Började Kristus regera mitt ibland sina fiender innan hedningarnas tider nådde sitt slut år 1914? b) När lät brudgummen midnattsropet höras, och vilka betydelsefulla ting bevisas av det som har hänt sedan dess?

⁵⁷ Hur väl stämmer det inte överens med den inspirerade Skriften att Kristus inte började regera fyrtio år innan hedningarnas tider nådde sitt slut år 1914! I stället väntade han vid sin himmelske Faders högra sida till den tidpunkten för att då börja härska mitt ibland sina jordiska fiender, som Jehova lägger som en fotapall för hans fötter! (Psalm 110:1, 2; Hebréerna 10:12, 13) Hans konungsliga närvaro eller parousia började därför med rätta det året. Historien visar att han år 1919 lät midnattsropet ljuda på jorden och väckte de sovande ”jungfrurna” till att förstå hur brådskande situationen var. ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” Detta rop försäkrade dem om att den himmelske brudgummen var närvarande. Den ”omdömesgilla” jungfruklassen har sedan dess gått ut för att möta honom. Man ser dess medlemmar lysa som ljus i denna förmörkade värld. Detta är i sig självt ett bevis för att vi nu befinner oss under Kristi utlovade närvaro. Det är också ett bevis för att Guds tusenåriga rike genom Kristus har kommit nära!

58. Varför kan vi inte sluta här med liknelsen om de ”tio jungfrurna”, när vi undersöker ”tecknet” på att Riket har kommit nära?

⁵⁸ Men uppfyllelsen av liknelsen om de ”tio jungfrurna” är inte allt som innefattas i ”tecknet” på att detta välsignade tusenårsrike har kommit nära. Vi kan därför inte sluta med denna liknelse, utan måste fortsätta att undersöka andra detaljer i förbindelse med detta underbara ”tecken”.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 188]

C. T. Russell