Bibelbok nr 32 — Jona

Skribent: Jona

Boken fullbordad: omkr. 844 f.v.t.

1. Vilka frågor besvaras i Jonas bok, och vad visar den om Jehovas barmhärtighet?

JONA — en missionär i främmande land på 800-talet f.v.t.! Hur betraktade han det uppdrag som Jehova hade gett honom? Vilka nya upplevelser innebar detta för honom? Skulle människorna som bodde på hans tilldelade distrikt lyssna på honom? Hur framgångsrikt var hans predikande? Den dramatiska berättelsen i Jonas bok besvarar dessa frågor. Denna profetiska berättelse, som skrevs vid en tid då Jehovas utvalda nation hade brutit förbundet med honom och börjat dyrka hedniska gudar, visar att Guds barmhärtighet inte är begränsad till en viss nation, inte ens till Israel. Dessutom upphöjer den Jehovas stora barmhärtighet och kärleksfulla omtanke, som utgör en kontrast till den brist på barmhärtighet, tålamod och tro som så ofta kännetecknar ofullkomliga människor.

2. Vad vet vi om Jona, och omkring vilken tidpunkt profeterade han?

² Namnet Jona (hebreiska: Joh·nạh) betyder ”duva”. Han var son till profeten Amittaj från Gat-Hefer i Galileen i Sebulons område. I 2 Kungaboken 14:23—25 läser vi att Jerobeam, Israels kung, utsträckte nationens gräns i enlighet med det ord som Jehova hade talat genom Jona. Det visar att Jona måste ha verkat som profet omkring år 844 f.v.t., det år då Jerobeam II av Israel besteg tronen och många år innan Assyrien med Nineve som huvudstad började behärska Israel.

3. Vad är det som visar att Jonas berättelse är äkta?

³ Det råder inget tvivel om att hela Jonas berättelse är äkta. ”Vår tros ... Fullkomnare, Jesus”, talade om Jona som en verklig person och gav den inspirerade uttydningen av två av de profetiska händelser som omtalas i Jonas bok, varigenom han visade att boken innehåller sanna profetior. (Hebr. 12:2; Matt. 12:39—41; 16:4; Luk. 11:29—32) Judarna har alltid placerat Jonas bok bland sina kanoniska böcker och betraktat den som historisk. Att Jona uppriktigt beskriver sina egna fel och svagheter utan något försök att släta över dem visar också att berättelsen är äkta.

4. Vad slags fisk kan ha slukat Jona? Men vad är det tillräckligt för oss att veta?

⁴ Hur förhöll det sig med den ”stora fisk” som slukade Jona? Det har spekulerats en hel del om vad slags fisk det kan ha varit. Kaskeloten är fullt i stånd att sluka en människa hel och hållen. Det gäller också den stora vithajen. Bibeln säger helt enkelt: ”Jehova [ordnade] så att en stor fisk slukade Jona.” (Jon. 1:17) Det sägs inte något om vad slags fisk det var. Man kan inte med säkerhet säga om det var en kaskelot, en vithaj eller ett annat havsdjur.a Det är tillräckligt för oss att veta att det var ”en stor fisk”, som Bibeln säger.

BOKENS INNEHÅLL

5. Hur reagerar Jona inför sitt uppdrag, och vad blir följden?

⁵ Jona får i uppdrag att bege sig till Nineve, men flyr (1:1—16). ”Och Jehovas ord började komma till Jona, Amittajs son, och löd: ’Stå upp, gå till Nineve, den stora staden, och ropa ut mot henne att deras uselhet har kommit upp inför mitt ansikte.’” (1:1, 2) Tycker Jona om detta uppdrag? Inte alls! Han flyr i motsatt riktning och går ombord på ett skepp som skall till Tarsis, möjligen en benämning på Spanien. Jonas skepp råkar ut för en väldig storm. Sjömännen blir rädda och ropar på hjälp, ”var och en till sin gud”, medan Jona sover i skeppets lastrum. (1:5) Sedan de väckt Jona, kastar de lott i ett försök att uppdaga vem som bär skulden för deras svåra belägenhet. Lotten faller på Jona. Det är nu han låter dem veta att han är en hebré, att han tillber Jehova och att han flyr från sin gudagivna uppgift. Han uppmanar dem att kasta honom i havet. Sedan de gjort ytterligare försök att föra skeppet igenom vågorna, kastar de slutligen Jona överbord. Havets raseri lägger sig.

6. Vad upplever Jona i förbindelse med den ”stora fisken”?

⁶ Slukad av ”en stor fisk” (1:17—2:10). ”Nu ordnade Jehova så att en stor fisk slukade Jona, och Jona kom så att vara i fiskens inre tre dagar och tre nätter.” (1:17) Han ber ivrigt till Jehova från fiskens inre. ”Från Sheols buk” ropar han på hjälp och förklarar att han skall infria vad han har lovat, för ”räddning tillhör Jehova”. (2:2, 9) På Jehovas befallning spyr fisken ut Jona på torra landet.

7. Vilka resultat får Jonas predikande i Nineve?

⁷ Predikar i Nineve (3:1—4:11). Jehova upprepar sin befallning till Jona. Jona försöker inte längre undandra sig sitt uppdrag, utan han beger sig till Nineve. Där vandrar han fram genom stadens gator och ropar: ”Bara fyrtio dagar till, och Nineve kommer att omstörtas.” (3:4) Hans predikande får resultat. Nineves invånare ändrar sinne och börjar sätta tro till Gud. Kungen påbjuder att människor och djur måste fasta och hölja sig i säckväv. Barmhärtigt skonar Jehova staden.

8. Hur reagerar Jona när Jehova visar barmhärtighet mot staden, och hur visar Jehova att profeten är inkonsekvent?

⁸ Detta är mer än Jona kan tåla. Han säger till Jehova att han hela tiden hade vetat att Jehova skulle visa barmhärtighet och att det var därför han flydde till Tarsis. Han önskar att han fick dö. Grundligt missnöjd slår Jona sig ner öster om staden och väntar för att få se vad som skall hända. Jehova låter en flaskkurbitsört skjuta upp för att ge skugga åt den missmodige profeten. Jonas glädje över den blir kortvarig. Nästa morgon ordnar Jehova så att en mask sticker örten, så att den torkar bort och inte längre kan ge behagligt skydd. Jona utsätts sedan för en brännande östanvind och den stekande solen. Återigen önskar Jona att han fick dö. Egenrättfärdigt försvarar han sin vrede. Jehova påpekar hur inkonsekvent han är: Jona tyckte synd om en flaskkurbitsört, men är vred över att Jehova nu tycker synd om den stora staden Nineve.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

9. Hur kan Jonas inställning och handlingssätt tjäna till varning för oss?

⁹ Jonas handlingssätt och de följder det fick bör tjäna till en varning för oss. Han flydde från ett arbete som Gud hade gett honom. Han borde ha gett sig i kast med sitt uppdrag och förtröstat på att Gud skulle uppehålla honom. (Jon. 1:3; Luk. 9:62; Ords. 14:26; Jes. 6:8) När han begav sig i väg i fel riktning, visade han en negativ inställning och underlät att öppet ge till känna för sjömännen att han var en tillbedjare av ”Jehova, himlarnas Gud”. Han hade förlorat sin frimodighet. (Jon. 1:7—9; Ef. 6:19, 20) Jonas självupptagenhet fick honom att betrakta Jehovas barmhärtighet mot Nineve som en personlig förolämpning. Han försökte rädda ansiktet genom att säga till Jehova att han hela tiden hade vetat vad utgången skulle bli — så varför skulle han sända honom som profet? Han blev tillrättavisad för denna respektlösa, klagande inställning. Vi bör lära av hans erfarenhet och inte kritisera Jehovas barmhärtighet eller hans sätt att uträtta saker och ting. — Jon. 4:1—4, 7—9; Fil. 2:13, 14; 1 Kor. 10:10.

10. Hur illustreras Jehovas kärleksfulla omtanke och barmhärtighet i Jonas bok?

¹⁰ Skildringen av Jehovas storslagna egenskaper — kärleksfull omtanke och barmhärtighet — överskuggar allt annat i Jonas bok. Jehova visade kärleksfull omtanke mot Nineve genom att sända sin profet till att varna för den överhängande tillintetgörelsen, och han var redo att visa barmhärtighet när stadens invånare ångrade sig — en barmhärtighet som gjorde det möjligt för Nineve att bestå i drygt 200 år till, ända tills staden förstördes av mederna och babylonierna omkring år 632 f.v.t. Han visade barmhärtighet mot Jona genom att rädda honom ur det stormpiskade havet och genom att förse honom med flaskkurbitsörten för att ”befria honom ur hans olyckliga belägenhet”. Genom att först låta den skyddande flaskkurbitsörten skjuta upp och sedan ta bort den klargjorde Jehova för Jona att han visar barmhärtighet och kärleksfull omtanke i enlighet med sitt eget goda behag. — Jon. 1:2; 3:2—4, 10; 2:10; 4:6, 10, 11.

11. Vad är ”Jonas tecken”?

¹¹ I Matteus 12:38—41 sade Jesus till de religiösa ledarna att det enda tecken som skulle ges dem var ”Jonas tecken”. Efter tre dagar och tre nätter i ”Sheols buk” gick Jona till Nineve och predikade, och han blev därigenom ett ”tecken” för nineviterna. (Jon. 1:17; 2:2; 3:1—4) På liknande sätt var Jesus i graven under delar av tre dagar och blev sedan uppväckt. När lärjungarna vittnade om denna händelse, blev Jesus ett tecken för den generationen. Enligt det judiska sättet att mäta tiden och det sätt varpå profetian uppfylldes i Jesu fall kan dessa ”tre dagar och tre nätter” utgöra en period på mindre än tre hela dygn.b 

12. a) Vad säger Jesus i övrigt om nineviterna och om judarna i hans generation? b) Vad menade Jesus med orden ”här är något mer än Jona”, och vilket samband hade detta med Jehovas kungarike och räddning?

¹² I samma samtal ställer Jesus nineviternas sinnesändring i kontrast till judarnas hårdhjärtenhet och fullständiga förkastande av honom, som han fick erfara då han förkunnade för dem. Han säger: ”Män från Nineve skall stå upp i domen med denna generation och skall domfälla den; för de ändrade sinne vid det som Jona predikade, men se! här är något mer än Jona.” (Se också Matteus 16:4 och Lukas 11:30, 32.) ”Här är något mer än Jona” — vad menade Jesus med dessa ord? Han syftade på sig själv som den störste av alla profeter, den som var utsänd av Jehova till att predika: ”Ändra ert sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” (Matt. 4:17) Men flertalet av den generationens judar förkastade ”Jonas tecken”. Hur är det i dag? Trots att de flesta inte lyssnar till Jehovas varningsbudskap, har många tusen världen utöver den underbara möjligheten att höra de goda nyheterna om Guds kungarike, som först predikades av Jesus, ”Människosonen”. Likt nineviterna, som ändrade sinne och blev välsignade genom Jonas predikande, kan de också få del av Jehovas storslagna och barmhärtiga föranstaltning för evigt liv, för ”räddning tillhör Jehova”. — Jon. 2:9.

[Fotnoter]