Kapitel 96

Jesus och en rik ung styresman

NÄR Jesus nu färdas vidare genom Pereen på väg mot Jerusalem, kommer en ung man springande emot honom och faller på knä framför honom. Mannen omtalas som styresman, vilket förmodligen betyder att han innehar en framträdande ställning i en av traktens synagogor eller kanske till och med är medlem av Sanhedrin. Han är också mycket rik. ”Gode Lärare”, säger han till Jesus, ”vad skall jag göra för att ärva evigt liv?”

”Varför kallar du mig god?” svarar Jesus. ”Ingen är god utom en enda, Gud.” Den unge mannen använder förmodligen ordet ”god” som en titel, och Jesus låter honom därför veta att en sådan titel endast tillkommer Gud.

”Men om du gärna vill gå in i livet”, fortsätter Jesus, ”håll då ständigt buden.”

”Vilka?” undrar mannen.

Jesus svarar genom att citera fem av de tio buden och säger: ”Jo: Du skall inte mörda; Du skall inte begå äktenskapsbrott; Du skall inte stjäla; Du skall inte bära falskt vittnesbörd; Ära din far och din mor.” Därefter tillägger Jesus ett ännu viktigare bud. Han säger: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

”Allt detta har jag hållit ända från min ungdom”, svarar mannen i all uppriktighet. ”Vad fattas mig ännu?”

När Jesus hör mannens innerliga och uppriktiga fråga, grips han av kärlek till honom. Men Jesus förstår att mannen är fäst vid materiella tillhörigheter och påpekar därför vad han skulle behöva göra: ”En sak fattas dig: Gå bort, sälj vad du än har och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen, och kom, bli min efterföljare.”

Jesus ser då, utan tvivel med medömkan, hur mannen reser sig och går därifrån djupt bedrövad. Hans rikedom gör honom blind för värdet av sanna skatter. ”Hur svårt”, säger Jesus beklagande, ”kommer det inte att vara för dem som har pengar att komma in i Guds kungarike!”

Jesu ord gör lärjungarna häpna. Men de blir ännu mer förvånade när han fortsätter med att slå fast en allmän regel: ”Det är i själva verket lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds kungarike.”

”Vem kan då bli räddad?” undrar lärjungarna.

Jesus ser rakt på dem och säger: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud; för Gud är nämligen alla ting möjliga.”

Petrus inser att de har gjort ett val som skiljer sig mycket från den rike unge styresmannens och säger: ”Se! Vi har lämnat allt och följt dig.” Han frågar därför: ”Vad kommer i själva verket att finnas åt oss?”

”I återskapelsen”, lovar Jesus, ”när Människosonen sätter sig på sin härliga tron, skall också ni som har följt mig själva sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” Ja, Jesus visar att det kommer att ske en återskapelse av förhållandena på jorden så att allt blir som det var i Edens trädgård, och Petrus och de andra lärjungarna kommer att som belöning få regera tillsammans med Kristus över detta världsomfattande paradis. Nog är en sådan storslagen belöning värd alla uppoffringar!

Men som Jesus med bestämdhet slår fast finns det belöningar att få redan nu: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, tillsammans med förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.”

Jesus lovar således att vart hans lärjungar än beger sig i världen åtnjuter de en samhörighet med medkristna som står dem närmare och är dem kärare än deras egna familjemedlemmar. Den rike unge styresmannen går tydligen miste om både den belöningen och belöningen evigt liv i Guds himmelska kungarike.

Därefter tillägger Jesus: ”Men många som är de första skall vara de sista och de sista de första.” Vad menar han med det?

Han menar att många människor som är ”de första” i fråga om att åtnjuta religiösa privilegier, sådana som den rike unge styresmannen, inte skall komma in i Guds kungarike. De kommer att bli ”de sista”. Men många, däribland Jesu ödmjuka lärjungar, som är föraktade av de egenrättfärdiga fariséerna och betraktas som ”de sista” — som jordens folk, eller ‛am ha·’ạ·rets — kommer att bli ”de första”. Att de blir ”de första” innebär att de kommer att få privilegiet att bli medregenter tillsammans med Kristus i Guds kungarike. Markus 10:17—31; Matteus 19:16—30; Lukas 18:18—30.

▪ Vad för slags styresman är tydligen den rike unge mannen?

▪ Varför protesterar Jesus mot att bli kallad ”god”?

▪ Hur belyser den unge styresmannens erfarenhet risken med att vara rik?

▪ Vilka belöningar lovar Jesus sina efterföljare?

▪ Hur kan det sägas att de första skall bli de sista och de sista de första?