Hur verksamheten finansieras lokalt och globalt

JEHOVAS VITTNEN har i uppfyllelse av Jesus profetia om de sista dagarna predikat de goda nyheterna ”till jordens yttersta ände”. (Apg. 1:8; Matt. 24:14) För att få arbetet utfört har de med glädje lagt sin tid och energi på att dela med sig av andliga skatter till andra. De litar på att Jehova tar hand om sina medarbetare, och för dem har riket första prioritet. (Matt. 6:25–34; 1 Kor. 3:5–9) Resultaten visar att Jehova både godkänt och välsignat arbetet.

² När vi predikar erbjuder vi biblar och biblisk litteratur utan att ta betalt, och det är inte konstigt att några undrar hur det egentligen går till. Det är ett faktum att tryckning och framställning av biblar och litteratur kostar pengar. Det kostar också pengar att bygga och underhålla betelhem. Där tjänar sådana som sköter tryckpressar, har tillsynen över predikoarbetet och utför andra tjänster för de goda nyheternas skull. Dessutom behöver kretstillsyningsmän, missionärer på fältet, specialpionjärer och andra i särskild heltidstjänst en del ekonomiskt stöd. Det är tydligt att predikandet i våra dagar kostar mycket pengar, både lokalt och globalt. Så hur går det runt?

³ Det finns många som uppskattar Jehovas vittnens undervisningsarbete och som gärna ger ett bidrag till vår verksamhet. Men de som först och främst står för kostnaderna är Jehovas vittnen själva. De sänder in frivilliga bidrag till avdelningskontoren och påminner om Jehovas forntida tjänare som understödde byggandet av platsen för tillbedjan. (2 Mos. 35:20–29; 1 Krön. 29:9) En del testamenterar sina tillgångar till organisationen. Och andra bidrag kommer in från enskilda individer, församlingar och kretsar. Bidragen täcker det som behövs för att hålla i gång predikoarbetet.

⁴ Jehovas vittnen ser det som en förmån att få använda sina pengar och resurser för att predikandet ska gå framåt. Jesus och hans lärjungar hade en gemensam kassa, som de tog pengar ur för att täcka sina utgifter. (Joh. 13:29) Bibeln berättar också om kvinnor som underlättade rent praktiskt för Jesus och hans lärjungar. (Mark. 15:40, 41; Luk. 8:3) Aposteln Paulus tog tacksamt emot hjälp från kärleksfulla bröder och systrar som ville stötta honom i hans tjänst för de goda nyheternas skull. (Fil. 4:14–16; 1 Thess. 2:9) Jehovas vittnen fortsätter att visa samma tjänsteanda och generositet som de första kristna. Det gör det möjligt för uppriktiga människor att ”fritt få dricka av livets vatten”. (Upp. 22:17).

⁵ Den lokala församlingens utgifter täcks också av frivilliga bidrag. Men man tar inte upp kollekt. Och inte heller räknar man ut ett genomsnittsbidrag som alla borde ge eller tvingar någon att vara med på insamlingar. Bidragsbössor finns uppsatta i våra möteslokaler så att var och en kan ”ge efter vad han har bestämt i sitt hjärta”. (2 Kor. 9:7)

⁶ Pengarna som kommer in används först och främst till drift och underhåll av lokalen. Församlingens äldste kan sedan besluta hur mycket av pengarna som skulle kunna skickas in till avdelningskontoret för användning i den världsvida verksamheten. I samband med detta ska ett beslut fattas vid ett församlingsmöte. Många församlingar ger regelbundna bidrag till den världsvida verksamheten på det här sättet. Ibland kan församlingen behöva lägga pengar på något specifikt, men om alla känner till församlingens omständigheter är det troligtvis inte nödvändigt att göra några pålysningar om bidrag.

⁷ Två bröder tömmer bidragsbössorna efter varje möte och skriver kvitton för det som kommit in. (2 Kung. 12:9, 10; 2 Kor. 8:20) Församlingens äldste ser till att bidragen är i säkert förvar tills de skickas in till avdelningskontoret eller används av församlingen. Brodern som har hand om församlingens räkenskaper sammanställer en månadsrapport för att informera församlingen, och samordnaren ser till att räkenskaperna revideras en gång i kvartalet.

⁸ Kostnader för kretssammankomster och annat som rör kretsen täcks av bidrag från dem som tillhör kretsen. Bidragsbössor finns uppsatta på sammankomstplatserna, så att vännerna kan lämna bidrag. Församlingarna kan också ge bidrag vid andra tillfällen för att täcka löpande utgifter.

⁹ Det bästa är om kretsarna själva kan täcka sina kostnader och ge ett eventuellt överskott till det världsvida verket. Om kretsens medel inte räcker eller inte är tillräckliga för att täcka kostnaderna inför nästa sammankomst, till exempel förskottshyra, kan kretstillsyningsmannen påminna församlingarna om möjligheten att ge bidrag. Varje äldstekrets kommer då att träffas för att prata om vad deras församling kan bidra med till kretsen. Sedan tar man upp detta vid ett församlingsmöte för att fatta ett beslut.

¹⁰ När det uppstår ekonomiska frågor som behöver dryftas av de äldste i kretsen hålls det ett äldstemöte samma dag som kretssammankomsten. Alla beslut som inte gäller särskilt angivna kostnader för kretsen ska läggas fram som en rekommendation som de äldste tar ställning till. Sådana rekommendationer, som ska vara skriftliga och innehålla specifika belopp, måste godkännas varje gång kretsens medel används.

¹¹ Kretsens räkenskaper genomgår regelbundet en revision.

¹² En anledning till att Jesus och lärjungarna hade en gemensam kassa var att hjälpa de fattiga. (Mark. 14:3–5; Joh. 13:29) Jesus sa: ”De fattiga finns alltid hos er.” De kristna fortsätter därför att ta hand om dem som har det svårt. (Mark. 14:7) Hur lever Jehovas vittnen upp till det i dag?

¹³ När våra fina bröder och systrar blir äldre, får vacklande hälsa eller hamnar i situationer som de inte kan påverka kan de behöva materiellt stöd. De släktingar och vänner som ser behovet känner ofta att de vill hjälpa till. Det är helt i linje med aposteln Johannes ord: ”Om någon har det han behöver här i livet och ser sin broder vara i nöd men ändå vägrar visa honom medkänsla, hur kan han då påstå att han älskar Gud? Mina kära barn, vår kärlek ska inte bara uttryckas i ord utan också i handling och med uppriktighet.” (1 Joh. 3:17, 18; 2 Thess. 3:6–12) Sann tillbedjan innebär att bry sig om medtroende som kan vara i behov av ekonomiskt stöd. (Jak. 1:27; 2:14–17)

¹⁴ Paulus skrev i sitt första brev till Timoteus hur man kan stödja dem som verkligen är i behov av hjälp. Du kan läsa hans anvisningar i 1 Timoteus 5:3–21. Alla kristna har ett eget ansvar att ta hand om sin familj. Äldre och skröpliga bör först och främst få hjälp av sina barn, barnbarn och andra nära släktingar. Ofta kan samhället erbjuda ekonomiskt bistånd och praktisk hjälp, och då kan släktingar eller andra hjälpa till med att ansöka om sådant stöd. Men ibland kan en situation uppstå som kräver att hela församlingen engagerar sig för att hjälpa vissa behövande bröder och systrar som har haft en lång och trogen tjänst. Om varken släktingar eller samhället kan erbjuda den hjälp som behövs kan äldstekretsen ordna med viss hjälp. Alla kristna ser det som en förmån att få stödja sina behövande bröder och systrar.

¹⁵ Det är inte konstigt att många behöver hjälp i dessa svåra tider. Många bröder och systrar drabbas av krig, förföljelse, svält, naturkatastrofer och andra svårigheter. (Matt. 24:7–9) I sådana situationer kanske församlingarna i närområdet inte kan hjälpa varandra. Då kan den styrande kretsen samordna hjälpinsatser från vänner i andra områden. Det påminner om den hjälpsändning som vännerna i Mindre Asien skickade till vännerna i Judeen när det var svält. (1 Kor. 16:1–4; 2 Kor. 9:1–5) Genom att följa deras exempel visar vi att vår kärlek till bröderna är äkta och att vi verkligen är Jesus lärjungar. (Joh. 13:35)

¹⁶ Biblar och biblisk litteratur spelar en viktig roll i spridandet av Bibelns sanningar. Äldstekretsen ser oftast till att en församlingstjänare tar hand om församlingens litteraturförråd. Bröder som tar hand om litteraturen tar sin uppgift på allvar. De håller ordning på hur mycket litteratur som finns och vad församlingen behöver.

¹⁷ Som överlämnade kristna inser vi att vår tid, våra förmågor, våra tillgångar och till och med vårt liv är gåvor från Jehova. Det bästa sättet att använda dem på är i tjänsten för honom. (Luk. 17:10; 1 Kor. 4:7) När vi använder dessa gåvor på rätt sätt visar vi hur mycket vi älskar Jehova. Vi vill verkligen ära Jehova med allt det värdefulla vi äger, och vi vet att han uppskattar allt som vi helhjärtat gör för honom. (Ords. 3:9; Mark. 14:3–9; Luk. 21:1–4; Kol. 3:23, 24) Jesus sa: ”Det ni har fått som gåva ska ni ge som gåva.” (Matt. 10:8) När vi fortsätter att ge av oss själva och våra resurser i Jehovas tjänst blir vi dessutom lyckligare människor. (Apg. 20:35).