ANTIOKIA

[Antiokịa]

1. Antiokia i Syrien grundlades av Seleukos I (Nikator) kort efter det att han och generalerna Kassandros och Lysimachos hade vunnit det avgörande slaget vid Ipsos i Frygien i Mindre Asien 301 f.v.t. Han valde platsen på grund av dess militära fördelar och uppkallade staden efter sin far, Antiochos. Staden byggdes på den östra sidan av den segelbara floden Orontes, vid en krök på floden där den nutida turkiska byn Antakya ligger, 32 km från Medelhavet. Stadens läge gjorde att man där lätt kunde behärska all handel i nordvästra Syrien som gick via handelsvägarna mellan floden Eufrat och Medelhavet. Den blev snart ett viktigt handelscentrum, och framställningen av lyxartiklar medförde stort välstånd och rikedom för den kosmopolitiska staden. Som hamnstad till Antiokia grundlade Seleukos en stad vid kusten, Seleukia, uppkallad efter honom själv. Innan Seleukos lönnmördades (281 f.v.t.) flyttade han sitt regeringssäte från Babylon till sin nya syriska huvudstad, Antiokia, där den seleukidiska dynastin förblev vid makten fram till år 64 f.v.t., då den romerske generalen Pompejus gjorde Syrien till en romersk provins. Antiokia blev inte bara huvudstad i den romerska provinsen Syrien, utan också den tredje största staden i romarriket, efter Rom och Alexandria.

Staden var anlagd efter samma mönster som Alexandria, med breda gator som korsade varandra i räta vinklar, och längs gatorna fanns pelargångar som gjorde de praktfulla omgivande byggnaderna ännu mer imponerande. Staden kallades ”Österns drottning”, ”Antiokia den sköna” och ”den tredje metropolen i det romerska imperiet”, och stadens fasta gatubelysning gjorde den unik. Staden blev trots sin prakt och invånarnas arbetsamhet känd för att vara moraliskt fördärvad på grund av de orgiastiska riter som utfördes i religionens namn. Juvenalis sade att Orontes hade mynnat i Tibern och översvämmat Rom med österländsk vidskepelse och omoral. (Satirer, 2004, Tredje satiren, 62–65)

Anknytning till Bibeln och senare historia. Josephus berättar att seleukiderna uppmuntrade judar att bosätta sig i Antiokia och gav dem fullständiga medborgerliga rättigheter. Därför fick staden en ganska stor judisk befolkning. Första gången Antiokia nämns i Bibeln är i samband med Nikolaos från Antiokia, en judisk proselyt som blev kristen. (Apg 6:5) Den kristna verksamheten kom i gång i Antiokia när några av lärjungarna som hade skingrats kom ända dit på grund av den vedermöda som uppstod efter Stefanus död. (Apg 11:19, 20) När församlingen i Jerusalem hörde att många grekisktalande kom till tro sände de Barnabas till Antiokia, och när han såg hur stort intresset var där hämtade han Paulus från Tarsos så att han kunde hjälpa till. (Apg 11:21–26) Båda bodde i Antiokia i ett år och undervisade invånarna, och Paulus hade sedan staden som utgångspunkt för sina missionsresor. Det var i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse för första gången blev kallade ”kristna”. (Apg 11:26) Församlingens givmildhet kom till uttryck när den omkring år 46 sände understöd (Apg 11:29) med Paulus och Barnabas till den styrande kretsen i Jerusalem. Detta sammanföll med en stor hungersnöd som inträffade på Claudius tid och som profeten Agabos hade förutsagt. (Apg 11:27, 28) När Paulus och Barnabas hade återvänt till Antiokia, tillkännagav den heliga anden att de skulle ges ett speciellt arbete, så de sändes ut på den resa som är känd som Paulus första missionsresa (ca år 47–48). Omkring år 49, innan Paulus påbörjade sin andra missionsresa och medan han var i Antiokia, uppstod frågan om icke-judar skulle omskäras. När den styrande kretsen i Jerusalem hade fattat beslut i saken, vidarebefordrade Paulus och Barnabas det som var bestämt till församlingen i Antiokia. (Apg 15:13–35) Paulus andra missionsresa (ca år 49–52) började och slutade också i Antiokia, och det var också där Paulus tillrättavisade Petrus för att han hade handlat fel och behandlat judar och icke-judar olika. (Gal 2:11, 12)

2. Antiokia i Pisidien grundlades också av Seleukos I (Nikator) och uppkallades efter hans far, Antiochos. Stadens ruiner ligger i närheten av den nutida turkiska staden Yalvaç. (BILD, bd 2, sid. 748) Den låg på gränsen mellan Frygien och Pisidien och ansågs ibland tillhöra den ena och ibland den andra provinsen. Den grekiske geografen Strabon omtalar den som en stad i Frygien vid gränsen till Pisidien (Geografika, 12, VIII, 13, 14), men i uppslagsverket Funk and Wagnalls New Standard Bible Dictionary (1936, sid. 51) står det att ”de flesta skribenter omtalar den som pisidisk”, precis som Lukas gjorde. Denna benämning gjorde det möjligt att skilja staden från det Antiokia som låg i Syrien. (Se PISIDIEN.) Antiokia i Pisidien låg utmed handelsvägen mellan Kilikien och Efesos och hade en blandad befolkning med många judar, som hade uppfört en synagoga där. Staden var helt helleniserad, och invånarna talade grekiska. Paulus besökte den två gånger tillsammans med Barnabas under sin första missionsresa omkring år 47–48 och predikade i synagogan, där han fann stort intresse. (Apg 13:14; 14:19–23) Vissa judar blev svartsjuka på grund av den stora tillströmningen och eggade upp några framstående män och kvinnor i staden och drev bort Paulus och Barnabas. (Apg 13:45, 50; 2Ti 3:11)