BEERSHEBA

[Beershẹba] Betyder ”edsbrunn” eller ”sjubrunn”.

En plats i södra Juda där det fanns en brunn och längre fram en stad. Platsen ligger ungefär mitt emellan Medelhavskusten och södra änden av Döda havet, 45 km sydväst om Hebron och lika långt sydöst om Gaza.

Beersheba kom att stå för den sydligaste punkten när man angav det utlovade landets längd, vilket framgår av uttrycket ”från Dan ända till Beersheba” (Dom 20:1), eller omvänt ”från Beersheba till Dan” (1Kr 21:2; 2Kr 30:5). När nationen hade delats i två riken fick Beersheba beteckna den sydligaste punkten i Judas rike, och man använde uttrycken ”från Geba ända till Beersheba” (2Ku 23:8) och ”från Beersheba till Efraims bergstrakt” (där nordriket Israel började) (2Kr 19:4). Efter landsflykten användes ett liknande uttryck om det ännu mer begränsade område som blev bebott av de hemvändande judéerna – ”från Beersheba ända till Hinnoms dal”. (Neh 11:27, 30)

I själva verket fanns det städer i det utlovade landet som låg söder om Beersheba och norr om Dan. Men både Dan och Beersheba låg vid naturliga gränsområden. Beersheba låg nedanför Judas bergstrakt, vid randen av öknen. Dessutom var Beersheba en av Judas viktigaste städer (tillsammans med Jerusalem och Hebron), och detta berodde inte bara på att staden hade mycket god vattenförsörjning jämfört med omgivningen, något som gjorde det möjligt både att bruka jorden och att ha den som betesmark, utan också på att flera viktiga vägar möttes här. Från Egypten gick en gammal färdväg längs ”brunnarnas väg” genom Kades-Barnea till Beersheba. Den strålade samman med en väg som kamelkaravanerna från ”kryddrikena” på Arabiska halvön färdades på när de skulle till Filisteen eller Juda. Från Esjon-Geber, vid Aqabavikens nordspets, gick det en väg upp genom Arabadalen, sedan vidare västerut och via Akrabbimstigningen till Beersheba. Vid Gaza på Filisteiska slätten vek en väg av från huvudvägen och ledde mot sydöst till Beersheba. Dessutom hade Beersheba förbindelse med det övriga Juda genom en väg som ledde mot nordöst, upp till Judas bergstrakt, till Jerusalem och vidare norrut. (1Mo 22:19)

Platsen nämns första gången i samband med Hagar, som irrade omkring med sin son Ismael ”i Beershebas vildmark” efter det att Abraham hade sänt bort henne. (1Mo 21:14) Hon trodde att Ismael skulle dö av törst och lämnade honom därför under en buske. Men Gud hörde pojkens röst och ledde Hagar till en brunn. (1Mo 21:19) Detta kan ha varit en brunn som Abraham tidigare hade grävt men som då ännu inte hade fått något namn. Det berättas nämligen därefter att några filistéer med våld tog en brunn i det området, uppenbarligen utan att deras kung Abimelek visste om det. Abimelek och hans härförare Pikol vände sig till Abraham och föreslog ett fredsförbund. När Abraham skarpt kritiserade Abimelek för att hans tjänare hade tagit brunnen med våld, försäkrade Abimelek att han inte kände till detta. Abimelek slöt då ett förbund med Abraham och tog emot sju tacklamm av honom som ett bevis på att han erkände att Abraham hade äganderätten till brunnen. ”Därför kallade han [Abraham] den platsen Beersheba, eftersom de båda där hade avlagt en ed.” (1Mo 21:31) Abraham planterade sedan en tamarisk där och anropade ”Jehovas, den evige Gudens, namn”. (1Mo 21:33) Det var från Beersheba som Abraham gick till Moria för att offra Isak; därefter vände han tillbaka till Beersheba och bodde där. (1Mo 22:19)

Efter Abrahams död täppte filistéerna till de brunnar han hade grävt, men när Isak senare bosatte sig där grävde han upp dem igen och gav dem samma namn som hans far hade gett dem. (1Mo 26:18) Men filistéerna motarbetade honom, och han flyttade därför från plats till plats tills han fann stora ytor i Rehobot, och därifrån drog han senare upp till Beersheba. (1Mo 26:22, 23) Isaks tjänare höll på att gräva en brunn i Beersheba när Abimelek, Gerars kung (kanske densamme som hade ingått ett förbund med Abraham eller möjligen en annan med samma namn eller titel), kom till Isak tillsammans med sin härförare Pikol för att sluta ett fredsförbund med honom. De åt och drack tillsammans, och nästa morgon steg de upp tidigt och svor varandra en ed. Samma dag började brunnen ge vatten, och Isak gav den namnet Shiba, som betyder ”ed” eller ”sju” och som syftar på en ed som man har svurit vid sju ting. (1Mo 26:31–33; se SHIBA.) Isak valde tydligtvis namnet Shiba (en form av namnet Sheba) för att bevara namnet Beersheba, det namn som Abraham hade gett platsen. Att det verkligen kan gälla samma brunn som Abraham tidigare hade grävt framgår av 1 Moseboken 26:18, som det hänvisas till här ovan. Det var medan Isak bodde här som han välsignade Jakob i stället för Esau och sände honom till Haran för att han skulle ta någon av sin morbror Labans döttrar till hustru. (1Mo 28:1, 2, 10) När Jakob, som fick sitt namn ändrat till Israel, längre fram var på väg ner till sin son Josef i Egypten, offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud i Beersheba. (1Mo 46:1–5)

Under de drygt 250 år som passerade innan Kanaan fördelades mellan Israels 12 stammar växte en stad upp vid Beersheba (Jos 15:21, 28), och den gavs åt Simeons stam som en enklav i Judas område (Jos 19:1, 2). Det var här som Samuels söner tjänade som domare. (1Sa 8:1, 2) När Elia flydde av rädsla för drottning Isebel, lämnade han sin tjänare i Beersheba och begav sig söderut genom Negev mot Horeb. (1Ku 19:3) Sibjah, som var mor till den judeiske kungen Jehoas, var från Beersheba. (2Ku 12:1) Beersheba nämns som slutpunkt för Davids mönstring av folket i hela Israel (2Sa 24:2, 7) och som startpunkt för Jehosafats religiösa reformer (2Kr 19:4). Amos uttalande om Beersheba tyder på att man här ägnade sig åt orena religiösa handlingar på hans tid (Am 5:5; 8:14) och att staden på något sätt kan ha haft anknytning till det avgudadyrkande Nordriket. Liksom på många andra ställen i Israel har man vid utgrävningar här hittat statyetter av gudinnan Astarte. Efter Amos tid nämns inte Beersheba mer i Bibeln, förutom att det helt kort sägs att staden och dess underlydande städer blev bebodda igen efter landsflykten i Babylon. (Neh 11:27)

Kungatidens Beersheba identifieras med Tall as-Saba (Tel Beer Sheva), 4 km öster om dagens Beer Sheva. Profana skribenter på 300-talet v.t. omtalar dåtidens Beersheba som en större by eller en stad och som en romersk garnison. Staden är än i dag en knutpunkt och ett viktigt handelscentrum. Trots att området runt Beer Sheva består av stäpp och att årsnederbörden bara är 150 till 200 mm är jorden bördig, och det finns produktiva jordbruk här. Det finns också många brunnar i området. Den största brunnen är nästan 4 m i diameter, och den nedre delen är uthuggen genom 5 m massiv berggrund.