ITALIEN
Möjligen av latinets vitulus, ”kalv”. Den stövelformade halvö som sträcker sig ut i Medelhavet i sydöstlig riktning från den europeiska kontinenten. Från Alperna i norr till ”stortån” vid Messinasundet i söder är halvön 1 130 km lång. Bredden varierar mellan 160 km och 240 km, och på östra sidan ligger Adriatiska havet och på västra sidan Tyrrenska havet. Som en ryggrad längs halvön går bergskedjan Apenninerna med bördiga dalar som sträcker sig ut mot kustslätterna. De viktigaste floderna är Tibern och Po. Italiens yta är omkring 301 000 km2.
Enligt Antiochos från Syrakusa (400-talet f.v.t.) användes namnet Italia ursprungligen bara om provinsen Kalabrien i söder där italikerna (itali) bodde. Detta namn kan vara en grekisk form av Vitelia, som är besläktat med latinets vitulus, som betyder ”kalv”. Området fick möjligen det här namnet på grund av sina betesmarker och sin nötboskap eller för att invånarna betraktade sig som avkomlingar av sin tjurgud. I det första århundradet v.t. hade namnet blivit en benämning på i stort sett samma område som i dag utgör det italienska fastlandet.
Under århundradenas lopp har många olika folkslag bosatt sig i detta bördiga land. Italiens tidiga historia kännetecknas bland annat av krig mellan dem som redan bodde i landet och nya invandrare som strömmade in i vågor. Halvön blev med tiden en smältdegel för olika etniska grupper, språk och sedvänjor när dessa invandrare slog sig ner och gifte sig med varandra.
Kristendomen kom tidigt till Italien. På pingstdagen år 33 var det både romerska judar och proselyter som såg när den heliga anden utgöts och som lyssnade till Petrus tal. Några av dem var utan tvivel också bland de ”omkring tre tusen” som blev döpta vid det tillfället. (Apg 2:1, 10, 41) När de kom hem till Italien kan de ha utgjort början till den kristna församling i Rom som Paulus ett antal år senare skrev ett brev till. (Rom 1:1–7) Aquila och Priscilla kan ha tillhört den här församlingen i Italien innan de tvingades ge sig i väg år 49 eller i början av år 50, när den romerske kejsaren Claudius beordrade alla judar att lämna Rom. De kom till Korinth strax innan Paulus besökte den staden för första gången, vilket skedde under hans andra missionsresa. (Apg 18:1, 2)
Cornelius, som var officer vid ”Italiska truppstyrkan” och som med all säkerhet härstammade från Italien, bodde i Caesarea. (Apg 10:1) Det var i Caesarea som Paulus under sitt försvarstal inför Festus begärde att få föra fram sin sak inför kejsaren. Han fördes då med båt till Myra, där han och andra fångar fick gå ombord på ett spannmålsfartyg som var på väg från Alexandria till Italien. (Apg 25:6, 11, 12; 27:1, 5, 6) Eftersom de led skeppsbrott fick de övervintra på Malta. Därefter, troligen på våren år 59, nådde Paulus för första gången det italienska fastlandet, vid Regium på Italiens ”tåspets”, och kort därefter steg han i land i Puteoli i Neapelbukten, drygt 160 km söder om Rom. Paulus kunde stanna en vecka hos församlingen här innan han reste mot Rom längs Via Appia. När han kom till ”Appius marknadsplats och Tre värdshus” möttes han av bröder från Rom. (Apg 28:11–16) Troligen skrev Paulus Hebréerbrevet medan han fortfarande var i Italien, antingen i slutet av sin första fångenskap i Rom eller strax efter det att han hade blivit frigiven omkring år 61. (Heb 13:24)