JEBUS

[Jẹbus], jebuséer Jebus kommer möjligen från en rot som betyder ”trampa (stampa) ner”.

Jebus var en forntida stad som tillhörde jebuséerna och som låg där Jerusalem nu ligger.

På Abrahams tid, före 1900 f.v.t., hette den här staden Salem (som betyder ”frid”, ”fred”), ett namn som ingår i namnet Jerusalem och som kanske är en kortform av det. (Heb 7:2) I Amarnabreven, som man funnit i Egypten, kallas den Urusalim (Jerusalem). Namnet Jerusalem förekommer även i Josuas bok, Domarboken och Första Samuelsboken, böcker som beskriver händelser som inträffade innan David erövrade staden. (Jos 10:1, 3, 5, 23; 12:10; 15:8, 63; 18:28; Dom 1:7, 8, 21; 19:10; 1Sa 17:54) Namnet Jebus förekommer bara på två ställen. (Dom 19:10, 11; 1Kr 11:4, 5) I Josua 18:28 står det i hebreiskan Jevusị, men ändelsen -i visar att det egentligen är stadens invånare som avses.

De flesta forskare menar därför att stadens ursprungliga namn var Jerusalem (eller möjligen Salem) och att det bara var när jebuséerna bodde i staden som den undantagsvis kallades Jebus. Det är också en allmän uppfattning att ”Jebus” inte var en kortform av Jerusalem utan snarare av namnet på det folk, Jevusị, som bodde i staden under en period. Sedan David hade intagit fästet Sion och gjort det till sitt kungliga residens, kallades det ibland ”Davidsstaden”. (2Sa 5:7)

Jebuséerna, som bodde i och omkring den här staden, var avkomlingar av Ham och Kanaan. (1Mo 10:15, 16, 20; 1Kr 1:13, 14) När de nämns tillsammans med sina släktingar (hettiterna, girgaséerna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna och hivéerna), nämns de som regel sist, kanske för att de var det minsta folket. (5Mo 7:1; Dom 3:5) De beskrivs som ett folk som bodde i bergstrakten (4Mo 13:29), och det sägs att deras land ”flödade av mjölk och honung”. (2Mo 3:8, 17)

Jehova lovade Abraham att han skulle ge jebuséernas land åt honom och hans avkomma. (1Mo 15:18–21; Neh 9:8) För att uppfylla det löftet förde Jehova sitt utvalda folk ut ur Egypten och över floden Jordan. Han lät sin ängel gå framför dem och befallde dem att de skulle vara starka och driva ut alla som motstod dem. (2Mo 13:3–5; 23:23; 33:1, 2) De skulle inte sluta förbund med eller gifta sig med jebuséerna eller med andra kanaanéer, utan i stället fullständigt tillintetgöra dem och inte låta något som helst som andades få leva, för att kanaanéerna inte skulle lära dem ”att handla enligt alla deras avskyvärdheter”. (2Mo 34:11–16; 5Mo 20:16–18)

När den jebuseiske kungen Adoni-Sedek fick höra att israeliterna hade intagit Jeriko och Aj och att gibeoniterna hade överlämnat sig, ledde han en allians av fem kungar som var fast beslutna att stoppa invasionen. (Jos 9:1, 2; 10:1–5) I den strid som följde, då Jehova lät solen och månen stå stilla, blev de allierade härarna besegrade. Kungarna blev tillfångatagna och dödade, och deras kroppar blev upphängda på pålar, så att alla kunde se dem. (Jos 10:6–27; 12:7, 8, 10) Det kan ha varit efter den segern som israeliterna satte eld på Jebus, så att staden brann ner till grunden. (Dom 1:8)

När Josua hade avslutat sitt fälttåg i de södra och centrala delarna av det utlovade landet, vände han uppmärksamheten mot det norra området väster om Jordan. Återigen gjorde jebuséerna och deras allierade motstånd, den här gången under ledning av Jabin, kungen i Hasor, och återigen besegrade israeliterna dem med Jehovas hjälp. (Jos 11:1–8) Men efter det att Jebus hade bränts ner och någon tid innan landet fördelades, fick jebuséerna tillbaka herraväldet över Jerusalems strategiskt viktiga höjdsträckning, och det herraväldet behöll de i 400 år. (Jos 15:63)

Vid fördelningen av landet tillföll Jebus Benjamin, och staden låg precis på gränsen mellan Judas och Benjamins områden. (Jos 15:1–8; 18:11, 15, 16, 25–28) Men israeliterna drev inte ut jebuséerna utan lät sina söner och döttrar gifta sig med dem, och de började till och med dyrka deras falska gudar. (Dom 1:21; 3:5, 6) Under den här perioden var Jebus ”en stad som tillhörde utlänningar”, där en viss levit vid ett tillfälle inte ville övernatta. (Dom 19:10–12)

År 1070 f.v.t. erövrade David slutligen Sion, jebuséernas fäste. (2Sa 5:6–9; 1Kr 11:4–8) Senare köpte David en tröskplats norr om staden av jebusén Aravna (Ornan), där han byggde ett altare och frambar särskilda offer. (2Sa 24:16–25; 1Kr 21:15, 18–28) Det var på den här platsen som Salomo flera år senare byggde det praktfulla templet. (2Kr 3:1) Han gjorde sedan jebuséernas avkomlingar till slavar och satte dem till att arbeta i hans stora byggnadsprogram. (1Ku 9:20, 21; 2Kr 8:7, 8)

Av Bibelns sista hänvisning till jebuséerna framgår det att de fortfarande existerade som etnisk grupp och kunde besmitta israeliternas gudsdyrkan då dessa vände tillbaka från landsflykten i Babylon. (Esr 9:1, 2)