JOSUAS BOK

Denna bibelbok intar en betydelsefull plats i israeliternas historia, eftersom den visar hur Guds löften till patriarkerna Abraham, Isak och Jakob gick i uppfyllelse. Boken omfattar troligen en period på drygt 20 år (1473–ca 1450 f.v.t.). Den berättar om erövringen av Kanaan och om hur landet blev fördelat mellan Israels stammar, och den avslutas med de tal som Josua höll för att uppmuntra israeliterna att vara trogna mot Jehova.

Att boken uppger gamla namn på vissa städer (Jos 14:15; 15:15) och att den innehåller detaljerade instruktioner och berättar om hur dessa utfördes tyder på att den skrevs på den tid då händelserna ägde rum. (För exempel, se Jos 1:11–18; 2:14–22; 3:2–4:24; 6:22, 23.) Skribenten visar själv att han levde samtidigt med Rahab och att han därmed var ögonvittne till det han skildrar. (6:25)

Äkthet. En del menar emellertid att Josuas bok inte är en sann historisk skildring. Denna uppfattning bygger i huvudsak på antagandet att de underverk som nämns i boken inte kan ha skett, eftersom sådant inte har hänt i vår tid. De som håller fast vid den här uppfattningen tvivlar alltså på Guds förmåga att utföra underverk, ja kanske rentav på Guds existens, och dessutom ifrågasätter de skribentens ärlighet. Om skribenten hade bättrat på skildringen med påhittade berättelser och samtidigt framställt sig själv som ett ögonvittne, skulle han ha gjort sig skyldig till uppsåtligt bedrägeri. Men det är ologiskt att en bok som ärar Gud för att han uppfyller sitt ord (Jos 21:43–45), som uppmuntrar till trohet mot honom (23:6–16; 24:14, 15, 19, 20, 23) och som öppet berättar om Israels nederlag och försumlighet (7:1–5; 18:3) skulle vara skriven av någon som bara gav sig ut för att vara ett ögonvittne.

Ingen kan förneka att nationen Israel grundades och tog det land som beskrivs i Josuas bok i besittning. Det finns heller inte någon hållbar grund för att ifrågasätta att israeliterna erövrade Kanaans land på det sätt som boken beskriver. Varken psalmisterna (Ps 44:1–3; 78:54, 55; 105:42–45; 135:10–12; 136:17–22), Nehemja (Neh 9:22–25), den förste kristne martyren Stefanus (Apg 7:45), lärjungen Jakob (Jak 2:25) eller den lärde aposteln Paulus (Apg 13:19; Heb 4:8; 11:30, 31) tvivlade på bokens äkthet. Och i 1 Kungaboken 16:34 berättas det om uppfyllelsen av den profetiska förbannelse som Josua hade uttalat när Jeriko ödelades omkring 500 år tidigare. (Jos 6:26)

Skribent. En del forskare som visserligen erkänner att boken måste vara skriven på Josuas tid eller kort därefter avvisar den traditionella judiska uppfattningen att det var Josua själv som skrev den. Deras främsta invändning är att en del av de händelser som omtalas i Josuas bok också omtalas i Domarboken, som inleds med orden: ”Och det skedde efter Josuas död.” (Dom 1:1) Men den inledningen behöver inte betyda att allt som nämns i Domarboken hände efter Josuas död. Berättelserna i boken är inte ordnade i strikt kronologisk ordning, för den nämner sådant som helt uppenbart hände innan Josua dog. (Dom 2:6–9) Det är därför möjligt att en del av det som omtalas i Domarboken, exempelvis Kalebs erövring av Hebron (Jos 15:13, 14; Dom 1:9, 10), Otniels erövring av Debir (Jos 15:15–19; Dom 1:11–15) och daniternas erövring av Lesem (Lajis [Dan]) (Jos 19:47, 48; Dom 18:27–29), hände före Josuas död. Det kan också ha varit på Josuas tid som daniterna ställde upp en avgudabild i Lajis. (Dom 18:30, 31) I sin avslutande uppmaning sade Josua till israeliterna: ”Gör er av med de gudar som era förfäder tjänade på andra sidan Floden och i Egypten, och tjäna Jehova.” (Jos 24:14) Om folket inte dyrkade avgudar hade det varit meningslöst att säga något sådant.

Det är således logiskt att dra den slutsatsen att det var Josua som skrev boken, med undantag av det avslutande avsnittet om hans död. Eftersom Mose hade skrivit ner det som hände under hans livstid, var det bara naturligt för Josua att göra likadant. I boken sägs det: ”Sedan skrev Josua dessa ord i boken med Guds lag.” (Jos 24:26)

Inte motsägelsefull. En del menar att boken motsäger sig själv, eftersom den tycks visa att Josua lade hela landet under sig, samtidigt som det sägs att stora delar av det ännu återstod att erövra. (Jfr Jos 11:16, 17, 23; 13:1.) Men sådana skenbara motsägelser förklaras lätt när man tänker på att erövringen skedde i två faser. Först ledde Josua hela nationen i ett krig som krossade kanaanéernas makt. Därefter fick enskilda individer och stammar inta mindre områden för att landet skulle bli fullständigt erövrat. (17:14–18; 18:3) Kanaanéerna återtog antagligen makten i Debir, Hebron och vissa andra städer medan israeliterna förde krig på andra platser, så att de här städerna måste erövras igen av enskilda individer eller stammar. (Jfr Jos 11:21–23 med Jos 14:6, 12; 15:13–17.)

[Ruta på sidan 1311]

HUVUDPUNKTER I JOSUAS BOK

Berättelsen om hur Jehova gav israeliterna Kanaans land och därigenom uppfyllde det löfte han gett deras förfäder

Händelser som ägde rum inom loppet av ca 20 år efter Moses död vid slutet av vandringen i vildmarken

Josua förbereder Israel på att dra in i Kanaan och sänder ut spejare (1:1–2:24)

Jehova ger Josua i uppdrag att leda israeliterna in i landet

Josua befaller att folket skall få anvisningar om att göra sig redo att gå över Jordan

Han sänder ut spejare som skall utforska landet och staden Jeriko

I Jeriko hålls spejarna gömda av Rahab, som får löfte om att hon och alla i hennes hushåll som följer de anvisningar som ges skall skonas när staden ödeläggs

Israeliterna går torrskodda över Jordan (3:1–5:12)

Folket helgar sig som en förberedelse för att gå över Jordan

Prästerna som bär arken är de första som går ut i floden; genom ett underverk blir vattnet stående som en fördämning längre upp längs floden, och israeliterna går torrskodda över

Till minne av övergången reser man 12 stenar på den plats mitt ute i flodbädden där prästerna stod, och dessutom tar man 12 stenar från flodbädden och reser dem i Gilgal

Alla manliga israeliter som är födda i vildmarken blir omskurna; påsken firas; mannat upphör, och israeliterna börjar äta av det som är skördat i landet

Erövringen av Jeriko och nederlaget vid Aj (5:13–8:35)

En ängel som är furste över Jehovas här visar sig för Josua; Jehova talar om för Josua hur han skall inta Jeriko

I sex dagar marscherar israeliterna runt Jeriko en gång varje dag; på den sjunde dagen marscherar de runt staden sju gånger; efter det sjunde varvet höjer folket upp ett härskri, Jerikos murar störtar samman, och staden vigs åt tillintetgörelse

Akan tar något av det som är vigt åt tillintetgörelse och behåller det för egen räkning

På grund av Akans synd håller Jehova tillbaka sin hjälp, och Israel lider nederlag vid Aj; Akans synd avslöjas, och han och hans hushåll stenas

Med Jehovas välsignelse angriper man på nytt staden Aj och intar den

Josua bygger ett altare på berget Ebal och läser upp lagen för folket

Gibeoniterna ber om fred; andra tillintetgörs (9:1–12:24)

När Gibeons invånare får höra om israeliternas segrar lyckas de med hjälp av list sluta ett förbund med Josua

Fem kungar riktar ett samlat angrepp mot gibeoniterna, men israeliterna kommer till gibeoniternas undsättning; Jehova slungar ner stora hagelstenar från himlen, och genom ett underverk ser han till att dagsljuset varar längre än normalt, så att angriparna lider ett stort nederlag

Under Josuas ledning intar israeliterna städer i sydvästra och södra delen av landet

De besegrar en allians av kungar i norr

Landet fördelas mellan Israels stammar (13:1–22:34)

Rubens, Gads och halva Manasses stam har fått ett område öster om Jordan

Kaleb får Hebron; Judas stam, Efraims stam och den andra halvan av Manasses stam får sin arvedel genom lottkastning

Tältboningen sätts upp i Silo, och här avgör man genom lottkastning vilka arvedelar de resterande stammarna skall få

Leviterna får 48 städer, varav 13 är präststäder; 6 tillflyktsstäder avskils

Män från Rubens, Gads och halva Manasses stam bygger ett altare vid Jordan; denna handling misstolkas, men de förklarar att altaret skall påminna deras avkomlingar om att vara trogna mot Jehova

Josua uppmanar israeliterna att tjäna Jehova troget (23:1–24:33)

Josua, som nu har blivit gammal, samlar Israels ledare och uppmanar dem att förbli trogna mot Jehova

När israeliterna är samlade i Sikem påminner Josua dem om allt det Jehova Gud har gjort och uppmuntrar dem att frukta Jehova och tjäna honom och ingen annan; de uttrycker sin beslutsamhet att göra detta och bekräftar att de skall fullgöra sina förbundsförpliktelser

Josua dör