STOD
En fristående, upprest pelare, oftast en sten. Vissa forntida folk i Mellanöstern reste heliga stoder som de använde i sin falska tillbedjan; det rörde sig troligtvis om fallossymboler. När israeliterna kom in i det utlovade landet skulle de förstöra sådana heliga stoder, och de fick inte själva resa den typen av stoder. (5Mo 7:5; 16:22) Men ibland började de ägna sig åt hednisk tillbedjan och använde heliga stoder. (1Ku 14:23; 2Ku 3:2; se HELIG STOD.)
Bortsett från detta orätta bruk av stoder, som Gud hatar, talar de hebreiska skrifterna om att man reste stoder eller stenar som minnesmärken. Dessa stoder var varken föremål för avgudadyrkan eller symboler för könsorganen. De uppmärksammade bara historiska handlingar eller händelser.
Vid två tillfällen reste Jakob stenstoder i Betel. I båda fallen riktades uppmärksamheten på att Jehova hade handlat med Jakob på ett särskilt sätt på den platsen. (1Mo 28:18, 19, 22; 31:13; 35:14, 15) Den stod som Jakob reste över Rakels grav var utan tvivel av sten och fanns fortfarande kvar på Moses tid. (1Mo 35:19, 20) När israeliterna hade sagt ja till att följa de lagar som Mose hade fått från Gud, byggde Mose ett altare och reste ”tolv stoder svarande mot Israels tolv stammar”. (2Mo 24:4) Josua gav också anvisningar om att man skulle resa tolv stenar som skulle representera stammarna. Dessa tolv stenar kallas inte stoder i redogörelsen, men det sägs att de skulle tjäna som ett minnesmärke för Israel och ge fäderna tillfälle att förklara för sina söner vad de betydde. (Jos 4:1–9, 20–24)
Man kunde även resa en stod eller en sten för att visa att ett förbund hade ingåtts eller en seger hade vunnits. (1Mo 31:44–53; Jos 24:26; 1Sa 7:10–12) När kung Saul hade besegrat amalekiterna reste han ”en minnesstod [segerstod, 2000]” åt sig i Karmel. (1Sa 15:12) Det hebreiska ord som här har återgetts med ”minnesstod” (jadh) översätts vanligtvis med ”hand”, men det används också i 2 Samuelsboken 18:18 i förbindelse med den ”stod [el.: ”pelare”; hebr.: matstsẹveth]” som Absalom reste och som kallades ”Absaloms minnesstod”. Det Saul reste var alltså tydligtvis ett segermonument, en stod till minne av segern. (Jfr Jes 56:5; se ABSALOM.)
Profetian i Jesaja 19:19 skulle också kunna föra tanken till en minnesstod. Profetian skrevs på 700-talet f.v.t. och handlar om förhållandena efter ödeläggelsen av Jerusalem år 607. Några av de judar som hade lämnats kvar i landet av babylonierna flydde till Egypten och bodde i egyptiska städer, vilket förutsades i Jesaja 19:18. (Jer 43:4–7; 44:1) Många bibelkommentatorer menar därför att löftet i vers 19 om att det skulle finnas en ”stod åt Jehova” invid Egyptens gräns innebär att Jehova skulle bli ihågkommen i Egypten, oavsett om det restes en bokstavlig stod eller inte. (Jfr Jes 19:20–22.)
Se också MINNESMÄRKE, MINNESSTOD.