PROSELYT

En omvänd, dvs. en som har bytt religion, i bibliskt sammanhang en icke-jude som hade gått över till judendomen och som, ifall det var en man, hade låtit omskära sig. (Mt 23:15; Apg 2:10; noter) Det grekiska ordet prosẹ̄lytos (proselyt) används både i Septuaginta och i de kristna grekiska skrifterna.

I över 1 900 år handlade Jehova med ett särskilt folk, ett utvalt folk: Abrahams släkt och avkomma, i huvudsak Israels nation. Icke-hebréer, dvs. icke-israeliter, som önskade tjäna honom enligt de krav som var förbundna med den sanna tillbedjan kunde emellertid också göra det, men då måste de omvända sig till den sanna religionen, dvs. bli proselyter. Den mosaiska lagen innehöll särskilda bestämmelser som gällde personer av icke-israelitiskt ursprung som bodde i Israel. En sådan ”bofast främling” kunde få full status som tillbedjare av Jehova. Om det var en man måste han låta omskära sig som ett tecken på att han hade omfattat den sanna tillbedjan. (2Mo 12:48, 49) En proselyt var förpliktad att hålla hela den mosaiska lagen, och köttsliga judar skulle behandla honom som en broder. (3Mo 19:33, 34; 24:22; Gal 5:3; se BOFAST FRÄMLING.) Det hebreiska ordet ger, som har återgetts med ”bofast främling” (”främling”, 1917, 2000), betecknar inte alltid en person som har bytt religion (1Mo 15:13; 23:4; 2Mo 2:22; Jer 14:8), men vid mer än 70 tillfällen där de som utarbetade Septuaginta-översättningen tydligtvis menade att det var denna innebörd som låg i ordet återgav de det med det grekiska ordet prosẹ̄lytos.

Under hela Israels historia hände det att icke-judar blev proselyter. I själva verket sade de samma sak till judarna som moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16; Jos 6:25; Mt 1:5) Salomos bön vid invigningen av templet återspeglade den tillmötesgående och givmilda anda som Gud hade gentemot personer från många andra nationer som kanske önskade tjäna honom som proselyter. (1Ku 8:41–43) Det berättas om flera namngivna icke-judar som tydligtvis blev proselyter, däribland edomén Doeg (1Sa 21:7), hettiten Uria (2Sa 11:3, 11) och etiopiern Ebed-Melek (Jer 38:7–13). När judarna på Mordokajs tid fick tillstånd att försvara sig mot dem som ville ta deras liv, var det ”många av folken i landet [som] förklarade sig vara judar”. (Est 8:17) Septuaginta säger här: ”Och många av hedningarna blev omskurna och övergick till judendomen.”

Proselytvärvning. Som en följd av landsflykten i Babylon spreds judendomen till många länder. Judarna i diasporan (förskingringen) kom i kontakt med icke-judar från många nationer. Att det byggdes synagogor och att de hebreiska skrifterna översattes till grekiska gjorde det lättare för människor i hela den romerska världen att lära känna den judiska religionen. Forntida skribenter som Horatius och Seneca bekräftar att ett stort antal personer i olika länder slöt sig till judarna och alltså blev proselyter. Historikern Josephus berättar om judarna i Antiokia i Syrien att ”i det de förmådde en mängd Greker att antaga deras tro, gjorde de dessa på sätt och vis till medlemmar af sitt eget samfund”. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VII, 45 [iii, 3]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 663) I The Interpreter’s Dictionary of the Bible sägs det: ”Judarna i Rom var så aggressiva i sin iver att värva proselyter att de anklagades för att försöka besmitta romarna med sin form av tillbedjan, och år 139 f.Kr. förvisade myndigheterna de främsta propagandisterna från staden.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 3, sid. 925) Denna anklagelse kan naturligtvis ha varit ogrundad eller överdriven. Det kan ha legat politiska motiv bakom den eller religiösa fördomar eller rasfördomar. Likväl sade Jesus själv angående de hycklande skriftlärda och fariséerna: ”Ni färdas över hav och torra land för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för Gehenna i dubbelt så hög grad som ni själva.” (Mt 23:15)

Tvångsomvändelse. Det var inte alla proselyter som vanns med fredliga medel. Josephus berättar att när Johannes Hyrkanos I besegrade iduméerna, vilket skedde omkring 125 f.v.t., lät han dem stanna i landet enbart på villkor att de blev omskurna, och därigenom tvingade han dem att bli proselyter. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 257, 258 [ix, 1]) Aristobulos, Johannes Hyrkanos son, gjorde detsamma med ituréerna. (XIII, 318 [xi, 3]) Längre fram jämnade judarna under Alexander Janneus staden Pella med marken på grund av att invånarna vägrade att bli proselyter. (XIII, 397 [xv, 4]) Det var utan tvivel politiska motiv snarare än missionsiver som låg bakom sådana metoder.

Proselyter blir kristna. Skildringen i de kristna grekiska skrifterna visar att några av de omskurna proselyterna var uppriktiga i sin tillbedjan av Jehova. Den stora skara människor från många länder som hörde Petrus tala på pingstdagen år 33 bestod av ”både judar och proselyter”, och många av dem blev kristna. (Apg 2:10) De proselyter som kom från andra länder hade begett sig till Jerusalem i lydnad för Jehovas lag. Den etiopiske eunucken som blev döpt av Filippus hade också färdats till Jerusalem för att tillbe, och på hemvägen satt han i sin vagn och läste Guds ord. (Apg 8:27–38) Han måste ha varit eunuck i betydelsen ”hovfunktionär”, för om han var kastrerad kunde han inte ha blivit proselyt. (5Mo 23:1; se ETIOPIEN, ETIOPIER.) Under den kristna församlingens första tid blev ”Nikolaos, en proselyt från Antiokia”, utsedd till att sköta särskilda uppgifter som hade att göra med utdelningen av mat, eftersom han var en man fylld av ”ande och vishet”. (Apg 6:2–6)

De goda nyheterna sprids bland icke-judarna. Fram till år 36 förkunnades det kristna budskapet uteslutande för judar och för icke-judar som hade blivit omskurna proselyter samt för samarier. Romaren Cornelius beskrivs som ”en gudhängiven man, en som fruktade Gud”, och han ”lämnade många barmhärtighetsgåvor till folket och frambar ständigt ödmjuk bön till Gud”. Men han var inte en judisk proselyt, för han var en oomskuren icke-jude. (Apg 10:1, 2; jfr Lu 7:2–10.) När dörren hade öppnats för icke-judarna utvidgades den kristna förkunnarverksamheten. Likväl förkunnade Paulus ofta först för judar och proselyter i de städer han kom till. Paulus hyste stor kärlek till sina judiska bröder och önskade av hela sitt hjärta att de skulle bli räddade. (Rom 9:3; 10:1) Dessutom var det naturligt att gå till judarna och proselyterna först, eftersom de kände Jehova och hans lagar och väntade på Messias. Deras bakgrund gjorde att de som hade en rätt hjärteinställning kunde förstå att Jesus Kristus var den som uppfyllde deras förhoppningar. Dessa kunde utgöra en stark kärna i en församling och kunde i sin tur undervisa icke-judarna, som inte visste någonting om Jehova och hans ord.